En dagsmarkhistoria från forna tider.
Larsmässnatten som infaller 10 augusti troddes i gamla tider vara mycket hemlighetsfull. Då hade andar och troll sitt spel. Då brunno drakbon och dylikt.
Bland annat berättas, att en skatt från förgångna tider skall finnas vid det lilla berget som är på ”Bergåsen”, vid vägskälet som leder till Lillsjö i Dagsmark.
För ett sjuttiotal år tillbaka, beslöto tre hurtiga Dagsmarkpojkar försöka sin lycka med den berömda skatten. En månljus och vacker Larsmässnatt gingo de dit redan tidigt på kvällen, för att vara där och passa på, då elden skulle synas från den gömda skatten. Ingen av de tre pojkarna skulle få tala ett enda ord till de andra, ty då, sades det, skulle man ingenting finna av hela drakboet, utan elden skulle slockna strax.
Men till all lycka var en av pojkarna döv, så han kom att spela dem sprattet, att de ingenting funno i skogen. Det var lördag kväll den gången och i den dunkla, månljusa sommarnatten sutto de tre pojkarna i drömmar om lilla vännen. – Säkert sågo de henne vinka och locka bland dimmorna mellan träden. Hjärtat blir så underligt känslofullt sådana vackra kvällar. Så blevo pojkarnas hjärtan nu, och i minnet upprullades alla hemska spökhistorier och sägner de hört om Bergåsen.
Bäst de sutto i andlös förväntan, lyste det plötsligt upp ett sken i skogen. Så ljust att de gott och väl kunnat se en knappnål bland löven. Enligt deras överenskommelse att ingenting få tala, giver han som först ser elden, det tillkänna med att knuffa den döve som stod närmast honom i sidan. Den döve förstod ingenting och begrep sig ej på det tysta språket, utan trodde, and den andra helt visst sagt någonting, som han ej hört. Därför med detsamma han fick puffen utbrast han: ”Nå, kvaa nu då?” De bägge andra sprungo då redan iväg in bland träden för att hinna sig ljuset, där skatten låg. Den döve ilade också strax efter och ropade så att det ekande i skogen: ”Kvatt ska ni spring pojkar?” Så sprungo de och sprungo allt djupare in i skogen men aldrig funno de skatten. Den var för evigt försvunnen för de hurtiga hjältarna som ej skytt spöken och drakar utan i sena natten suttit där ensamma och vaktat på skatten.
Nu förtröt detta ”hela – dem” högeligen och den döve fick sig den skrapan: ”Ha tu din döivskall kona vuri tyst, å haldi tjäfftan å de, så ha vi hitta drakboe, fe vi såg precis, kvann e brann. Men strax tu skreik försvann he mitt fö ögon vår”!
Ja, den döve hade väl till slut fått sig nån duktig trumf av de uppretade storpojkarna, men till all lycka för den döve fingo de just, i det de alla voro i det skarpaste grälandet, höra en utomordentligt vacker musik ljuda mellan trädstammarna. Det ljöd så underbart vackert i den stilla natten. Först blevo de riktigt häpna och stodo som förtrollade och lyssna, ty aldrig i världen hade sådana toner förr smekt deras öron.
Det var så att en Träskpojke, en riktigt skicklig fiolspeleman just då med detsamma kom gående över Risåsen till Träsk, hem från Lappfjärd. Säkert gick även han i tanken på lilla vännen, varför han fick fram ur fiolen några känslofullare toner än vanligt och på avstånd klingade nu hans fiolspel mycket underbart för de tre fantastiska ungdomarna. Uppskrämda som de vore förut, blevo de nu då de hörde detta riktigt förskräckta.
-”Näj, sjenn spökas he precis” och så bar det iväg för hjältarna över stockar och stenar ned till Dagsmark. Spelljudet förföljde dem nästan ända hem och till och med den döve hörde det.
(skrivet av S. B. 16 augusti 1916)