Roy Rosenback, f.1945, son till Eskil och Ines växte upp på Åbackan men har sedan år 1962 bott i Sverige. Han har skrivit ner några episoder från ungdomen som i dag känns humoristiska men som kanske den tiden då de inträffade var långt ifrån trevliga. Nyckelbenet har han lyckats knäcka 4 gånger och styngan syns på flera ställen efter de många olyckorna. Vissa gånger kunde det ha gått verkligen illa men någon skyddsängel måste ha varit med och hållit ett vakande öga. Så här berättar han:
Me höve föri ner i diket.
En av många tuffa lekar som fanns på 1950-talet var den som kallades ”landade vackrast”. Den gick ut på att en äldre pojke tog tag i armarna på den andre som var yngre och lättare och sedan snurrande runt tills han släppte taget. Då skulle den som flög försöka landa så snyggt som möjligt.
Den här leken skulle Harry Lillkull från A-sidon och jag prova någonstans uppe på Åbackvägen. Harry var 6 år äldre och betydligt större än jag och han snurrade runt i full fart och sedan släppte han taget.
Jag flög iväg med huvudet före rakt ner i diket på Åbackvägen. Sedan slog jag axeln i en sten och skrek förstås som en stucken gris.
Mamma som hörde detta kom och hämtade som ylade och skickade in mig i kamarin tills jag skulle sluta skrika. Men jag låg och skrek i många timmar innan mamma måste ringa till ”Mäjar-Lasse” som kom med mjölkbilen och hämtade mig och mamma. Så bar det iväg till Laffjöl och till doktor Dreijer som snabbt kunde konstaterade att nyckelbenet var av. Det blev 7-8 veckor med armin i band. Mamma låtsades trösta med att säga att ”tu ha ju sjölv ställt tilla”!
Landade på traktorns bakhjul.
En vinterdag i mitten på 1950-talet då jag maserade hem från skolan utefter Åbackvägen, så hade jag sådan tur att min storebror Börje hann upp mig just utanför Nelsonas boden. Han kom med pappas Lill-Valmetin från skogen just då och så fick jag skjuts med honom. Så jag hoppade upp på lyften bak på traktorn och blev stående där och höll i mig i båda gårrskyddaren och så bar det iväg i vinterföret. Lill-Valmetin gick ju bara 20 och Börje körde allt vad det gick.
Utanför Klemets-Tildas fick vi möte med ett traktorhölass och Börje måste hålla långt till höger. Och lite för långt till höger blev det, så att hjulen kom lite utanför vägrenen och traktorn var på väg ner i diket. Så Börje gjorde en tvär sväng mot vänster för att få upp traktorn igen på vägen och det blev ett sådant kast på Lill-Valmetin att jag tappade greppet med vänstra handen och flög ett halvt varv i luften och landade på rygg ovanpå det högra bakhjulet. Börje bromsade och tur var det för annars hade jag ju hamnat under det rullande hjulet, då jag hade nästan fastnat i krusorna.
Det gick inte bättre än att foten hade fastnat mellan bakhjulet och gårrskyddaren då Börje fick stopp på ekipaget tvärs över vägen. För att jag skulle komma loss måste Börje backa traktorn lite tills jag ramlade av hjulet. Stöveln var sönder och det blödde så det blev en stor fläck på Åbackvägen. Blodet droppade ur stöveln hela vägen hem, för gårrskyddaren hade rivit upp ett 15 cm långt sår ovanpå foten upp mot benet.
Nu blev det en snabb taxifärd med Lindellas Ernst till Dreijer i Lappfjärd och han sydde ihop såret med ett 10-tal stygn. Då vi kom hem var ju pappa förbannad men gjorde ingenting, för han förstod ju att det var en olycka som kunde ha slutat riktigt illa. Men mamma var arg på Dreijer som skar sönder både byxor, kalsonger och stöveln. Stöveln kanske skulle ha gått att lappa men inte sedan Dreijer skurit sönder den. Så det blev att hoppa på kryckor resten av den vintern.
Förresten så var det en kall vinter just det här året, en riktig vargavinter. Och sannerligen fanns det också en varg som rörde sig i nejden och jägarna var ute efter den. Och nu började det gå ett rykte att vargen hade blivit skadskjuten och det var någon nere i byin som sade: ”Skåd åp blodfläckan åp Åbackväjin, så får ni si sjölv!”
Brakade rätt in i väggen med lastbilen.
1960-talet började inte heller så bra. Jag gick i åttonde klassen i medborgarskolan i Laffjöl och slöjden hade vi i byggnaden bredvid Folkhögskolan andra sidan ån.
Alla eleverna fick under lektionerna i träslöjden snickra till en möbel och före skolavslutningen kördes alla de färdiga möblerna till medborgarskolan med kommunens lastbil. Där skulle de sedan ställas upp till allmänt beskådande under skärmtaket.
När möblerna var avlastade, så hoppade jag in i bilen och skulle köra undan den, utan tillåtelse av läraren Alvar Hirsimäki. Jag lade i ettan, trodde jag men det visade sig att det var backen. Så trampade jag på gasen och tryckte på startknappen. Lastbilen som stod ett par tre meter från väggen for bakåt alldeles för långt förrän jag hann bromsa.
Tyvärr så gick det inte bättre än att Brynolf Klåvus´fina bokhylla hamnade i kläm mellan bilflaken och väggen. Spjälorna flög åt alla håll och nog var det synd om en sådan fin bokhylla som Brynolf hade snickrat på hela terminen. Det blev bara ved av hyllan.
Först blev det utskällning av Alvar Hirsimäki och sedan kom slöjdläraren och då blev det utskällning igen. Och till sist så blev det inkallelse till klassföreståndaren Jalle Lindqvist, jag åkte på en riktig utskällning ”så spotte stretta”.
Senare den här dagen kom pappa med bussen till Lappfjärd för vi skulle båda till Salmi-Mattias och köpa nya skor till skolavslutningen dagen därpå. Men när pappa fick höra ”kva ja had ställd till me” så blev det inga nya skor utan det blev Keto-Seppälä hem tillbaka till Dagsmark under största möjliga tystnad.
Det blev ovanligt många utskällningar den här dagen. Den enda som inte skällde på mig var Brynolf och det kanske berodde på att vi var kusiner.
Premiärtur med mopeden.
Just efter att vi sommaren 1962 flyttat till Upplands Väsby i Sverige, så skulle det köpas en moped och förstås med egna pengar. Premiärturen gick riktigt dåligt och jag fick känna på den hårda asfalten som resulterade i brutet nyckelben. Dessutom skrapade jag mig i ansiktet så jag såg ut som en slaktad gris och premiärturen slutade i en syrénhäck. Nu var det pappa som fick agera ambulans och det bar iväg till Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby. Det här var första gången på det sjukhuset men inte den sista.
Redan ett halvår senare lyckades jag fastna med ena handen i en slipmaskin på jobbet. Det blev flera benbrott och köttskador, vilket betydde ännu en lång tid i gips.
Sommaren efter var det dags igen. Det var språngmarsch nedför en backe vid vårt simställe och jag tövla omkull och flög rätt in i ett träd. Och precis som ni alla redan vet så var det här tredje gången som jag bröt nyckelbenet och det blev att lägga armin i band.
Senaste men kanske inte den sista gången jag bröt nyckelbenet var för bara några år sedan, då jag vurpade med cykeln och igen fick känna på den hårda asfalten. Så det är nästan ett år av mitt liv som jag gått med armin i band med brutet nyckelben!
Kappkörning på Åbackvägen.
På våren 1964 då jag bodde i Sverige så köpte jag min första bil, en röd Volvo PV Sport B18. Jag hade kört bil också innan men nu blev det börja köra i kapp med andra. Jag for fram som en vilde överallt och blev kallad till polisstation flera gånger. Där fick jag förmaningar om att lugna ner mig men jag struntade fullständigt i dessa böner.
Så när jag fick semester åkte jag som 18-åring till Dagsmark med Volvon. Och nog skulle ju bilen visas upp, så jag körde som en galning i byin och skrämde tydligen slag på grannarna och alla gamlingar i Dagsmark.
En kväll när vi ungdomar hade samlats uppe på Åbackan så fick vi för oss att vi skulle köra i kapp med bilarna. Det blev till och med vadslagning och det var flera med som var äldre än jag. Månne inte Lindforsas Kaj var med och säkert Krook Elof och storebror Dick. Börje åtminstone stannade hemma medan vi andra åkte ner till Nelsonas boden där vi skulle starta och sedan skulle vi köra längs Åbackvägen upp till Lindforsas tå.
Det blev en färd som jag aldrig glömmer. Med mig i bilen som kartläsare hade jag Holmuddas Kjell och vi laddade för fullt. På raksträckan upp till Gröndahlas var vi uppe i 160 och när vi kom till högerkurvan vid Myllyniemis, så kunde jag inte hålla bilen på vägen utan bakändan for ner i det vänstra diket. 30-40 meter gick det bra men så kom en vägtrumma emot som gjorde att bilen flög upp och över vägen och rätt in i Santamäki Knutas trägården på andra sidan vägen.
Där tog det stopp mot två björkar som gjorde att bilen blev till skrot. Som ett under klarade vi oss båda med livet i behåll men nu blev det en premiärtur till det nya kretssjukhuset i Kristinestad. Det var gråt och tandagnissel när våra sår syddes ihop och det fanns inget riktigt lyse på sjukhuset den natten utan det gjordes i skenet av stearinljus.
Storebror Börje som var där hemma hade sett och hört alltsammans och snabbt tog han traktorn och drog hem skrotet före alla byssbor skulle hinna dit och gotta sig, för det var nog många som var skadeglada efter denna olycka. Då polisen kom till olycksplatsen var bilen redan undangömd i lidret.
Sin vana trogen var mamma förbannad och tvingade mig att dagen efter gå till Santamäkis och betala åt Knut för de krossade bärbuskarna och för de sönderskavade björkarna i trädgården. Knut hade ju alltid varit en hygglig granne, han bara stod och plirade på mig en stund och så sa han: ”Ja tro it att bjärkan växer na betär fast ja tar betalt”.
Så jag bara tackade Knut och jag måste nog säga att allt detta var nog en bra lärpeng för mig. Till och med byssborna sade:” att jag körd som folk baket hande smällin”!
—————
Här passar det bra att komplettera Roys berättelser med en händelse från år 1951:
Branden i rian.
“Året var 1951 då jag, som då var 5 år och lillbrorsan Bror som bara var 3 lyckades bränna ner vår ria. Vi skulle leka tröskverk och bränna upp halmen, något som var vanligt på den tiden. Tändstickor hade vi hittat i storebror Börjes gömmor. Det hela slutade med att hela rian tog eld och vi fick krypa ut i ena hörnan där det saknades några bräder i väggen. Vi sprang till skogs i början men smög hemåt i diken och gömde oss i den stora granhäcken. Det tog flera timmar innan en granntjälg hittade oss och skallgångskedjan kunde avbrytas. Konstigt nog blev det ingen ”örfil” av föräldrarna trots det vi ställde till med. ”Bränt barn skyr elden” heter det ju och det är nog så sant även i vuxen ålder för mig. Vet inte hur många gånger jag vaknat kallsvettig av panik då jag drömt om eld överallt kring mig.”
Så här skrev tidningen Syd-Österbotten om branden 13 oktober 1951:
Senaste torsdag kl.13-tiden företog sig, tydligen influerade av den aktuella halmbränningen vid tröskrian, bonden Eskil Rosenbacks i Dagsmark två minderåriga gossar – den äldre i fem-årsåldern – att bränna halm vid faderns ria med den påföljd att riebyggnaden om en minut var helt övertänd och kunde inte räddas. Brandkårens huvudsakliga uppgift blev därför att med kraft söka inrikta sig på att rädda två närliggande uthus-byggnader som trots den lugna väderleken tre gånger fattade eld men kunde dock räddas. Förutom riebyggnaden brann en del vinter- och sommarkörredskap samt all den kornskörd som för tillfället var inkörd i rian. Då byggnaden var lågt försäkrad drabbas ägaren av en kännbar förlust. Samtidigt som dylika eldsvådor är en varnagel för allmänheten, vill brandkåren också inskärpa betydelsen av att alla mangrannt infinner sig såväl vid eldsvådor som till kårens övningar vilket självfallet är till nytta för envar i samhället. Det är inte nog med att vara brandkåren behjälplig under den tid det direkta släckningsarbetet pågår utan kanske ännu viktigare vid allt efterarbete vilket vanligtvis överlämnas helt åt brandkåren.