Skrivet ungefär 1970 av Gunnar Gröndahl från Dagsmark, välkänd lantmäteriingenjör och miljövän, som gjorde mycket för skyddet av Lappfjärds å.
Ån är till sin längd 60-70 km och har sina huvudsakliga källflöden på det ca 230 m höga Lauhavuori på gränsen mellan Storå, Kauhajoki och Honkajoki kommuner, samt flyter genom Storå kommun och f.d. Lappfjärds kommun. Lauhavuori är ett i många avseenden intressant berg och är i Finland bl.a. den västligaste punkt, som ej översvämmats av istidens hav, vilket syns vid besök på skillnaden i vegetationen i höjd med gamla strandlinjen enligt grundkartan höjdkurvan 200-190. Dessutom är berget en vattendelare som fördelar vattnet åt väster till Lappfjärds ås vattenområde, norrut till Kauhajoki, österut till Honkajoki och söderut till de mot Björneborg rinnande vattendragen. Lappfjärds år kallas i sitt övre lopp Isojoki.
Förr viktig trafikled.
Liksom många andra älvar och vattendrag har Lappfjärds å fordom varit en viktig trafikled mellan kusten och inlandet och säkert ha även utbyte av varor skett längs ån som handelsled. Då ån var rik på fisk och säkert även på annat villebråd samt då de kringliggande skogarna utgjorde goda jaktmarker och då i senare tid boskapsskötsel samt lantbruk gjorde sitt intåg, vartill den bördiga älvdalen gav goda förutsättningar, så förstår man att trakten tidigt befolkades, vilket även bevisas av de talrika gravfynden i synnerhet från yngre bronsåldern längs dåtida strandlinjer. Sålunda uppstod en fast bosättning, som gav upphov till Storå samt Lappfjärds socknar.
Fiskrikedomen.
Av gamla handlingar framgår, att fisket i åm sedan forsom varit ett viktigt näringsfång, vilket bevisas därav, att gamla urkunder nämner, att bl.a. tiondet i Lappfjärd till kyrkan även fick betalas i fisk, att storåbor och lappfjärdsbor inför rätta processade över rätt att fiska och över att lappfjärdsborna stängde inloppet till ån och hindrade fisken att stiga. Även gamla bouppteckningshandlingar upptager föremål som laxnät och andra fiskbragder. Berättelsen, om huru ”Lillkårk gåbbin” vid försök att ta en lax ur ryssjan i Dagsmark själv trasslade in sig och drunknade, visar att fiske bedrevs flitigt. Numera är fiske i Lappfjärds å av underordnad betydelse. Endast vid åmynningen bedrivs det ännu i obetydlig omfattning yrkesmässigt. Fångsten av nejonögon i åns nedre lopp är i detta nu den mest ekonomiskt lönsamma.
Vattenkvaliteten.
Jämfört med Österbottens övriga vattendrag är ån numera det enda i någotsånär naturtillstånd befintliga och då bosättningen utgör en relativ glesbygd samt större industrianläggningar saknas, finns förutsättningar för ett fortbestånd av god vattenkvalitet. Emedan jordmånen dessutom i nederbördsområdet innehåller låg svavelhalt, får ån ett vatten med normalt pH-värde eller sällan under 6. Det faktum att havsöringen ännu stiger upp i ån för lek samt förekomsten av harr har även jämte ovannämnda fakta motiverat, att ån tagits med i förteckningen över skyddsvärda vattendrag eller i internationella PROJEKT AQUA och kan jämställas med t.ex. nationalparker eller naturreservat. Projekt Aqua syftar i detta fall till, att bevara vattendraget som söt- och brackvatten för framtiden och att det anses ha internationell betydelse för bl.a. forskning och undervisning samt att ån medtagits i förteckningen över betydelsefulla vattendrag.
Varifrån får ån sitt vatten?
Huvudfåran har som tidigare framkommit sin upprinnelse från det på grundvatten rika Lauhavuori men mottar ytterligare sidoflöden, varav de största är Bötom å (Karijoki) Kärjenjoki (Käringkosk ån nedtill benämnd Kvarnå och Långmark å) samt Heikkilänjoki. Enligt av vattenmyndigheterna erhållna uppgifter är Kärjenjokis nederbördsområde stort 274 km2 , Bötom års 197 km2 och Heikkilänjokis 176 km2 samt åns totala nederbördsområde 1 112 km2.
Sjöar av något sånär format finns inom området endast Haapajärvi 51 ha, Kangasjärvi 47 ha, Kivijärvi 33 ha och Kankalojärvi 23 ha. Matningen av grundvattnet i ån är ca 1 m3 /s, vilket har sin stora betydelse då det främst kommer från grusåsar och är därför rent.
Karakteristiskt för det österbottniska kustområdet är ju i allmänhet den höga svavelhalten i vattnen (20-30 ton/år km2) men för Lappfjärds å endast 4,5 ton/år km2, främst beroende på att så stora områden där den rinner opp utgöres av mo- och moränmarker. Knappheten på reglerade sjöar och den numera effektiva utdikningen även av skogsmarkerna förorsakar att avrinningen av ytvattnet sker mycket snabbt, varför variationerna i vattenståndet även i detta vattendrag blir stora och t.ex. islossningarna på våren ofta våldsamma.
Mångsidiga nyttan.
Tack vare den relativt goda vattenkvaliteten har ån för orten stor ekonomisk betydelse. Under torrperioder har vatten alltmera börjat användas till bevattning av traktens stora rotfruktsodlingar – Lappfjärd är ju potatisriket. Även industrin har börjat dra nytta av den tillgång rent vatten är. Så tar Pohjolan Voima i Kristinestad sitt vatten för ångturbinen från nedre loppet av Lappfjärds å, enligt uppgift nu endast 700 m3 /dygn, för att i ett senare skede öka förbrukningen till 28 l/s. El-kraftverket Pärus-Fors använder även åns vatten som drivmedel. Vidare finns längs ån ett tiotal kvarnar och såginrättningar, som drivs dels helst med vattenkraft, dels vid torrtid även med el-kraft.
Ytterligare finns i Vanhakylä en fiskodlingsanstalt – Vanhakylän Kalanviljelylaitos – som specialiserat sig på uppfödning av åns egen havsöringsstam och i samband härmed bedrives även forskning i detta nu, främst för utrönande huruvida havsöringen har möjlighet att överleva och om möjligt förökas enligt planerna så, att i de vattendrag från Gamlakarleby söderut, i vilka havsöringen har förutsättningar att trivas, skall återinplanteras, som Lappfjärds ås representerar.
I Villamo by i Storå finns en större fiskodlingsanstalt – Isojoen Lohi Oy – som i kommersiellt syfte odlar regnbågsforell till portionsfisks storlek och vilken odlingsanstalt använder sig av åns hela vattenmängd i sin verksamhet och vilken verksamhets omfång är under vattendomstolens avgörande.
Ytterligare finns en liten fiskodlingsanstalt vid Storfors i Dagsmark by ävenså för regnbågsforell, men till vidare är den så att säga endast på försöksstadiet, emedan vattenkvaliteten så långt ned för ån ibland är dålig.
Dessutom används ån för rekreation såsom simning, fritidsfiske m.m. Endast vid åns mynning kan man tala om fiske i egentlig mening och i synnerhet på hösten nejonögontiden försiggår ett rätt givande fiske av dessa ifall vattenförhållandena är lämpliga. Förr gav nejögonfångsten gott resultat opp i Pärusforsen.
Fiskar i ån.
Stadigvarande finns i ån följande fiskarter: gädda, abborre, girs, mört, id, björkna, braxen, stäm, vimba, löja, lake, havs- och bäcköring, harr, sik, grönling och stensimpa.
Största ekonomiska betydelsen har förekomsten av flodnejonögon (nätingar). Även bäcknejonögon påträffas samt tidigare allmänt i åns övre lopp flodpärlmussla och lägre ned in ån dammusslan. Tidigare var ån synnerligen rik på kräftor men i början av 1950 ”importerades” kräftpesten och hela den kraftiga kräftstammen plånades praktiskt taget ut på två år. Endast i de översta tillflödena kan kräftor ännu fångas och det är bara att hoppas att de därifrån skall sprida sig vidare. Nyinplanteringar av kräfta har hittills misslyckats, om beroende på pesten eller miljögifter kan ingen säga.
Ån och dalen.
Från att i forntid ha varit en vandringsled till fast bosättning och ett handelsstråk har ån genom den kontinuerligt, i synnerhet under högvatten, transporterat jord och trädrester småningom skapat och bildar ännu årligen stora tillandningsmarker eller den floddal som nu utgör livsbetingelserna för den nuvarande livskraftiga lantbruksbygd landsdelen utgör. Under dåliga tider och nödår har landsdelen med sina skördar bidragit till att landet klarat kriserna.
I tiden då trakten fick sin bosättning var det väl först och främst det givande fisket och de goda jaktmarkerna som var den dragande orsaken till fast bebyggelse och senare de goda betesmarker tillandningarna utgjorde med möjlighet till boskapsskötsel och senare uppodlingen till den bördiga lantbruksbygd vi nu har.
Ännu in på 1940-talet användes ån även som flottningsled förrän motoriseringen konkurrerade ut denna form av virkestransport.
Odlings- och den odlingsbara marken breder i allmänhet ut sig några hundra meter på båda sidorna om ån. Ovanför Dagsmark by finns dock ännu längs stränderna odlingsbara lundmarker där skogen ännu härskar och ger oss nulevande en inblick i huru god skogsmark ådalen tidigare varit.
Växter.
Åvattnet har under årens lopp transporterat frön och delar av växter sjuttio kilometer från onlandet från trakter med annat klimat och i äldre i ålder samt åter i motsatt riktning från havet in mot fastlandet och då strandlinjen hela tiden flyttar undan genom landhöjningen, så sker här ett möte mellan inlandets och havskustens vegetation, som ger upphov till en för landsdelen rikhaltig flora, Inne i landet kan man påträffa som relikter kustens typväxter och åter nära ån inlandets representanter. Den i mitt tycke den mest intressanta typblomman för Lappfjärds ådal är vitsippan, som förekommer i tätas bestånd på sträckan Vanhakylä – Lappfjärd (Sörån). Den syns vara bunden till åns närhet. Enda undantagen jag känner till är förekomsten i Spagnossen och ett litet bestånd sydväst om Sindersjön på Härkmeri bys område. Längs åbranterna påträffar man även ben-tryn, vilda vinbär både röda och svarta (tistron), mobär och närmast vattenranden ett bräm av gråal och vide samt som egentliga skogsträd i åbranterna björk, asp, hägg, sälg, rönn, gran och tall. För en intresserad växtsamlare kan nämnas att sällsyntheten blommande dyblad (lat. Hydrocaris Morsus ranae) kan med god tur påträffas i Sörån i Lappfjärds by. Bland de ståtligare växterna längs ån kan ytterligare nämnas blomvass,, svalting, pilört, gul svärdslilja, näckrosor både gula och vita m-fl. I synnerhet nere vid Lappfjärds fjärden råder sommartid stor färgprakt och rikedom på växter och annat liv, värt att upplevas.
Fåglar, djur och insekter.
Emedan fåglarna kommer på annat ställe att detaljbehandlas vill jag endast nämna som en raritet, att kungsfiskaren några gånger gjort ån den äran av besök, utan att häckning dock kunnat konstateras. Vintertid åter har åns öppna forsar strömstaren som stamgäst. Efter det längs åstranden holkar börjat uppsättas för knipor har deras antal ökat och t.o.m. storskraken häckar ibland i dessa knipholkar.
Av djur är besök av utter en intressant bekantskap, Bland ”urinnevånare” som numera sällan påträffas är flodillern, som förr fångades i synnerhet vid Långmarkån. Bisamråttan och vildminken har på senare tid även börjat finna sin väg opp längs ån och några år i rad uppträdde sumpbäver i Lappfjärd men har på senare tid ej mera hörts av.
Insekter finns naturligt nog rikt representerade men som ej specialist vill jag ej nämna andra än att jag som ung på 1920-30-talet ofta påträffade majbaggen, som imponerade med sin storlek. Ytterligare kan nämnas stora svärmar av den vackra jungfrusländan, vilken på senare tid åter har börjat visa sig mera i Dagsmark.
Hot mot ån.
Såsom de flesta andra vattendrag hotas även denna å av nedsmutsning och övergödning. Enligt gjorda undersökningar visar det sig att den tyngsta belastningen på åns renhet i detta nu kommer från ursköljningen ur marken, genom jordbruk, boskapsskötsel, skogsdikning och andra torrläggningar, industri och bosättning, varav industrins och bosättningen andel tillsvidare är liten i förhållande till skadeverkningarna av tidigare nämnda. Enligt min åsikt är överdosering vanlig vid gödsling med kemiska gödningsmedel, varav följer att ej växterna förmår uppta överskottet, som sålunda gödande rinner ut i vattendraget och försämrar vattnet. Härför borde bättre än hittills gödselgivorna anpassas efter odlingsväxtens behov och ej huvudvikten läggas främst vid rekordstor skörd. Samma gäller vid besprutning mot ogräs och skadeinsekter – onödigt stora mängder användes, för att säkert verka.
Bland de oansenliga industrianläggningar som finns längs ån är Isojoen Osuusmeijeri, Karijoen Osuusmeijeri, Sydösterbottens Andelsmejeri och Bjarne Smeds potatisförädlingsfabrik de största men man bör nog också räkna som stora vattenförsämrare fiskodlingsanstalterna och avloppsvattnet från Storå kyrkoby till år 1975 med domstolslov orenat.
För Lappfjärds del finns ej något gemensamt avloppssystem och ej heller reningsverk men reningsfrågan är planerad att lösas så, att ett gemensamt reningsverk för både Kristinestad och Lappfjärd byggs i Kristinestad.
Ett stort hot mot Lappfjärds å, vilket man får hoppas bara blir en ej verkställd plan är att enligt generalplaneringen av vattenförsörjningen för landsdelen skall källorna – de rena tillflödena – även till Lappfjärds å uppsamlas redan på Lauhavuori och ledas som bruksvatten till de kringliggande tätorterna. I fall så förfars förvandlas ån mer eller mindre till ett avloppsdike, under torrperioder säkert svårt förorenad. Vi som bor längs ån hoppas att vattenvårdarna i detta avseenden tänker om, ty vi vill ha ett levande vattendrag.
Ytterligare hoppas vi som bor i landsändan att svavelnedfallet från bland annat Pohjolan Voima och eventuella andra industrier ej skall försura våra marker så att vattnet dör och fisken försvinner, att reningsanordningarna för de kommande vattenledningarna skall bliva effektiva och ej enbart till namnet reningsverk, att grundvattenförekomsterna som ger ån rent vatten ej skall sina genom att de vattenförande grusåsar i snabb takt körs bort samt att fisken i ån bättre än hittills genom bättre övervakning skall ges möjlighet att stiga opp i ån för lek och spridning.
Genom att Lappfjärds å är ett Projekt Aqua hoppas vi, att vattenhushållningen för densamma skall planeras så, att den blir en mönsterlösning på huru dylika problem skall och kan lösas, samt att statsmakten i denna fråga har samma åsikt, ty utan myndigheternas starka stöd kan frågan ej lösas rätt, då den lokala kompetensen och de lokala resurserna ej förslår till att få vattendraget till sådan klass som begreppet Projekt Aqua förutsätter.