Av Gunnar Gröndahl, lantmätare och naturvårdare.
Farbro men va en ivri räävjäägar. Han maata dom fö ti sedan fång dom me sax. Han va tilliik en som vi nu kallar naturentusiast, som annos oh bare tyckt om ti gaa i skoojin. Papp men tyckt it naa om tådde jykäl. Man sku sjöit joolen och it försum tiidin me ti spring me bösson ti skoojin. Pappas ordstääv vaa ”bösson och lååse draar koddon ur bååse.
Farbro fee noo räävan ti kom å jeet ååv he an laag ut åt dom i skoojin. Han smörja rävsaxan eenlit alla konstens regler men feeg it nain räv i. Farbror va en storröjkar, så räävin känd tobaksloften ååv an åp laangt haald. I Stoliiden fanns samtidit en storjägar, som kallast fe Kuja Joss. Han too räävan som farbror had maata. Men he va ju it en räävjakt ja sku berätt om, utan hur he jeeg till tå farbro trodd he an spåra en björn.
Farbro va som vaanligt å vandra i skoojin ända ti Milanliiden. He va i början åv vintrin me lite snöög åp joolen, so e sånst braa kva som ha fälast. Bäst e vaa börja farbro sii stor, rund fäälar. He ha kryssa i tomde täät grännsnåren. Han börja fåli tåmde fäälan å trodd att he va in bjöön, som ha vuri ut å gaa. He sku ha vuri na mytji sällsynt han tiidin me bjöön.
Farbror kryssa i båskan baaket tåmde fäälan in heilan baaketmidda. Ti sluut börja spåren draa se neer mot Stoliiden. Farbro börja förståss vaar lite bekymra men han footsätt me ti fåli spåren. Ti sist jeeg fäälan in i en gåål. Han sååg riktigt fäälan åp trappon in ti skräddarinas i Stoliiden. Tå försto noo farbro he an a vaali luura.
Löösningen ti probleme vaa, att i Stoliiden fanns en som kallast fe ”Bollfoot”. Han haa träbäinen å han ha vuri ut i Milanliiden å läita stölingan. Så va e me han bjöönjaktin. Fåltje i Dagsmartjen – tåm som je gaamblar – draar no åp munun tå dåm lääser hitje, men he läär no finns in däil fakta bakom, så he je it täi direkt ur luften. Troo kva ni vill.
Denna berättelse var skriven av Gunnar Gröndahl (1907-1984) den 28 februari 1984, bara någon månad innan han dog. ”Papp men” var Gröndahlas-Viktor (1861-1936) och huvudpersonen i denna berättelse var Viktors bror, alltså Gunnars farbror Josef Båsk (1859-1950). De här bröderna föddes nära Kiaskroken men blev flyttade till Åbackan vid storskiftet 1900-1912.
”Stölingan” som Bollfoot hade hämtat, är unga smågranar som togs från skogen och de användes till att binda ihop gärdesgårdar med. Träbäinen som Bollfoot hade heter ju proteser nuförtiden.