Skrivet av Bertel Forslin, bosatt i Åbo, var son till Axel och Selma Forslin på Åbackvägen 158. Hans text publicerades i en samling minnesbilder, utgiven år 1943 av hembygdsföreningen ”Svenska österbottningar i Helsingfors”. Renskrivet av Eva Grönlund, som växte upp på Sånan på A-sidon men som numera bor i Vasa.
Vill du läsa mera om gården där Bertel Forslin växte upp, så klicka HÄR! I Dagsmark var det vanligt att folk fick smeknamn, som de kanske inte tyckte om. Efter sin pappa och efter sin farfar ärvde Bertel namnet Lillkårk och han gillade inte att till och med läraren kallade honom ”Lillkårk-Bertel”.
Ännu vid sekelskiftet var Dagsmark by nästan en enda klunga gårdar på Sebbasbackan och i Storåkern. På Backan var trångt om utrymme, så trångt, att grannens dyngsto befann sig på ens egen gårdsplan. En sådan trångboddhet gav naturligtvis anledning till gräl och besvärligheter. Och långt var det till åkrarna. Jämt och ständigt hade man att dras med mjölkbyttan, jitasdegsbytton och smörasken, och maten blev i det enformigaste laget. När storskiftet skulle genomföras, bröt grälet ut i full storm. Ingen ville flytta ut i ödemarken bland stora ormar och ugglor. Det kändes som att bli utvisad ur samhället och härtill kommo alla de kostnader som en dylik flyttning skulle medföra. Alltsammans var Aatonas-Oskaras fel. Det var han som hade börjat krångla med Kornbäck-rån, vilket sedan ledde till att man övergick till fullständigt storskifte år 1909. Visserligen hade en del redan tidigare flyttat ut från Storåkern och ej behövt ångra sig. En av dem var Pellas-Viktor, största bonden i byn. Fähusbesättning på 16 kor var mycket för dåtida förhållanden, och att med slugon slå ur 80 tunnor råg var ingen lätt sak.
Storskiftet spridde nu ut sig åt alla håll. De gamla numren Lång, Rosenback, Klemets och Båsk sönderdelades och nya namn måste antagas. Släkten Krok, Kalas, Lillkork, Båsk, Norén, Rosenback, Klemets och Kull hamnade till Myron. Det var en dyster trakt, dit det ej fanns väg en gång. En koväg, det s.k Gålängstået ledde visserligen längs åstranden, men det var gyttjigt utan like. Det var i en mossig trakt man nu slog upp sina bopålar. Bättre var det ej heller i Norrviken, Palon eller Ragnarsvik, och en del bybor hamnade så avsides som till Lillsjö och Korsbäck.
I Träsk, som Korsbäck i vardagligt tal kallas, har man förövrigt gjort stenåldersfynd, exempelvis stora flata stenfat och smycken. Några av dessa torde finnas i rektor Sjöblads hemmuseum. Att Träsk var bebyggt redan under stenåldern har sin orsak i den höga Bergåsen, den högsta åsen i hela byn, dess fortsättning på andra sidan träsket kallas Bastuåsen. De två övriga åsarna Dragåsen och Byåsen eller Brännlandet äro lägre, men detta så obetydligt, att man nästan kan antaga att även de varit bebodda under stenåldern. Om man frånser dessa åsar är byn i stort sett flack uppdelad i ”Langjälon”, ”Klemetsendan”, ”Kålenje”, Storåkern, Sebbas- och Brobackan, Myron, Palon samt i utkanterna Träsk, Lillsjö, ”Kornbettjin”och – om vi så vill – Skräddarmossen och Kleppan vid rån mot Bötom.
De nämnda åsarna ha naturligtvis varit föremål för dagsmarksbornas fantasi. På Bergåsen spökar det. Det är ej en och två gånger, som hästen där spänts ur rankorna, och obehagligt är att ensam gå över åsen nattetid.
Stort bättre är det ej heller på Brännlandet som är en rullstensås. En jätte säges förr i världen ha slängt dit Lisa-Moras-storstenen. Den har fått sitt namn av Lisamor, som under 1808-års ofred bodde där med sin ko. Stenen var sevärd, och till den brukade man göra utfärder. Den finns dock ej längre kvar. Det var hemskt på Brännlandet den tid Klemets där började med tjärbränning. Där såg han underliga djur på nätterna; en gång bl.a ett stort svart svin. Han tänkte den gången nästan ge tusan i hela tjärbränningen.
Storskiftet var verklighet. Stridigheterna lade sig så småningom, och man började åter hälsa på varandra. På Sebbasbacken funnos kvar endast Lid och Agnäs; längre ute i periferin kvarstodo Klemets, Lillkork-Viktoras, Storkull, och Kias samt Erikas i Klemets-ändan. På Backan står även folkskolan, som antagligen är äldst i kommunen. Bredvid folkskolan bor Klemets, en 300 år gammal släkt, som jämte ”Åsinas” på nummret Rosenback är den äldsta. Vid tiden för storskiftet levde lärare Wadström. Honom har byn mycket att tacka för. Det var han som tillsammans med Pellas-Viktor väckte tanken om att bygga ett ungdomshem, vilket också tillkom 1902. Lokalen placerades på den vackraste platsen i Dagsmark. Byn är känd för sin naturskönhet, och dagsmarksbon är ej litet stolt över sin hembygd, sin dialekt och sina seder.
Storskiftet var en välsignelse. De hundratals bönder som äro bosatta i byn, ha alla ungefär lika stora hemman, omfattaden omkring 20 tunnland jord. Byn i sin helhet består av 4½ mantal. Genom idogt arbete ha bönderna där kommit till välstånd, och från byn ha många studenter utgått.
Dialekten i Dagsmark skiljer sig något från talet i Lappfjärd kyrkby. Ä-ljudet är bredare, och kyrkbyns diftong ´ie´ saknas. Skillnaden är ej stor men tillräcklig för att man skall veta om personen är från Dagsmark eller från kyrkbyn. I bygdedräkten finns även en obetydlig skillnad. I stort sett äro dock seder och bruk i de båda byarna lika, trots de slagsmålens mångfald, som utkämpats under tiderna. Förr var det jämt och ständigt en kamp mellan ”byssbor” och ”brobackare” och eniga voro de endast mot bötombor och kornbäckare. Dagsmarkbon är känd som slagsbult, och ofta hände det förr, att några pojkar döko upp mitt i det finska Bötom och ställde till blodiga spel där. Detta var organiserade slagsmål, och på lokalen hade var och en sin egen påk eller bank. Ofta talas det ännu om Stål-Erland. Han var en lång och stark karl, som brukade stå på Backan och slå alla finnar som kommo från marknaden via Dagsmark. Nu har man försonats efter alla fientligheterna och förhållandet är det bästa tänkbara mellan finne och svensk. Byn har även kunnat räkna med många både begåvade och orginella personligheter. Erik Johan Båsk var den första, som ordentligt kunde skriva och läsa. Han var bland annat kommunalnämndordförande och så upptagen på grund av sin skrivkunskap, att han ej hann med sitt stora hemman. Hans bror, Kork-Erik var åter en framstående hemdoktor, och till honom kom folk ända från Övermark.
Det har alltid funnits s.k. ”typer” i Dagsmark. Rebekk-Kalle glömde ofta bort sig totalt, om han fann någon att diskutera med. En gång skulle han köra in råg i rian, men på vägen dit började han prata med en bekant och detta så länge, att hemfolket till sist måste taga reda på var han var. Han hade glömt bort att han skulle tröska. ”Pellas-Viktor” klådde upp bässen och släppte in den bland grannens får. I förskräckelsen sprungo dessa till skogs och kommo ej hem förrän sent på hösten. Bässen kunde naturligtvis ej förstå, huru anskrämlig han såg ut. ” Klemets-Viktor” åter bytte hästar, och varje ny häst skulle han ha in i köket för att äta bröd ur bordslådan, för att den skulle trivas bättre. ”Koll-Jan-Hinrik” (Koll Frans och Arturs farfar, efternamn Storkull, sonen till Koll-Jan Hinrik hette Viktor, min kommentar) var kortast och starkast i byn. Han var så kort att rågstubben tog i byxbaken när han skar. Han kunde skära råg stående, och vilka mängder sedan! Han skar för fyra. Skitfatt var han också. Han ides alls inte tvätta sig efter tröskningarna, utan gick kolsvart trösktiden igenom. Gröten åt han vanligtvis med fingrarna, så han hade t.o.m gröt i håret, för att icke nämna brännvisflaskan, som var så nersölad att ingen kunde hitta på att taga en sup ur den. En gång tog han i misstag för sig ur diskvattengrytan, utan att märka något. Kull-Jan Hinrik var emellertid så stark, att han bar en 100 kilos saltsäck över långa bron i Kristinestad. Detta gick ledigt ehuru han var så kort, att säcken slarvade i marken. För den prestationen fick han ta säcken gratis. Naglar och hår klippte han ej. Det sades att han bar ”en torpardyngsto under varje nagel”.
Julen i Dagsmark har fått en särprägel genom att bruket med julkors och facklor där fortlevat ända in i senare tid. Men man strör ej längre halm på golvet som förr, ej heller stöper man vare sej två- eller tregreniga ljus; dock stjäl man halm av sin nästa och tänder stora brasor på landsvägen precis som man gjort det i alla tider. Kvinnfolket har mer besvär än glädje med julen, sägs det, ty det ska skuras och fejas, bakas både tjärr- och surbröd, det skall skalas mängder av potatis, som sedan rives och blandas med råmjölken till pannkakor. För att få råmjölk måste man ordna så att en ko kalvar till jul. Husbonden gör knappast annat än är i vägen för husmor. Dock brukar han deltaga i potatisskalandet, söka julgran, arrangera facklan och resa julkorset. Mer besvär hade han förr, då han själv skulle koka sitt julbrännvin.
Påsken går i trollens tecken. Både gammal och ung klär ut sig i skråbock med horn, slarviga kläder samt piska i handen. Sebbas-backan är trollens samlingsplats, och Gud nåde den som råkar ut för piskan, ty med den slås det hårt. Trollens vrede försöker man få att rinna över genom tillmälen sådana som: ”Troll, troll, kom och klia mej på ryggen!” För övrigt så dansar ju solen på påskmorgonen. Påsken är även trollkarlars och häxors högsäsong. Dagsmarksbon har haft namn om sig att kunna trolla bra. Troll –Matt i Lillsjö var vida känd, och till Blåkulla for man regelbundet varje påsk. Troll-Ant var farlig som ovän. Påsknatten klipptes grannens får både i huvudet och i halsen. Meningen var att få dessa att följa med de egna fåren vid infångandet på hösten.
Mikaeli var efterlängtad av ungdomen. De, som gått i skriftskolan på våren upptogs nu bland ungdomen och skulle bestå brännvin. Förut hade de ej fått visa sig bland de äldre, och de som vågade trotsa förbudet ”kåm i bråton.”
På dansen gick det livat till. Redan efter första valsen var nervositeten borta. Någon brist på spelmän var det aldrig på den tiden. Fiolen sköttes av vana händer och i de flesta fall hade den gått i arv från far till son. Det var både takt och rytm när tre ”karlar” nämligen Blind-Kalle, Stål-Kalle och Klemets-Kalle klämde i. Före detta bonden Karl Ragnas, ”Klemets Kalle”, föddes 1857 i bydelen Perus, Lappfjärd. Ragnas var född och uppvuxen på Klemets hemman och hette från början Karl Erik Josefsson Klemets men då han år 1913 flyttade till Ragnarsvik tog han efternamnet Ragnas. Ragnas dog år 1939. Ännu så sent som 1926 deltog Mikkas-Josip från Korsbäck i en spelmanstävlan, där han kom så i tagen, att det var svårt att få honom att sluta.
Folket i Dagsmark har det ej längre så tungt som fordom, varför även den förr så allmänna emigrationen numera upphört. Kommunens första emigranter från Dagsmark – det var Klemets- och Lillkull – Josip, som reste över till Amerika. Efter dem följde många fler, och det fanns knappast en gård i hela byn, varifrån ej någon emigrerat till Amerika, Afrika eller Australien.
