Sammanställt av Lasse Backlund 2014, med hjälp av Kaino, Annel, Inger och Anja. Håkan Rönnqvist berättade om sin far klockaren, som ner trådarna. Uppdatering gjordes i mars 2017.
Under de senaste 100 åren har den tekniska utvecklingen varit stor inom många områden. Men frågan är om inte utvecklingen inom telefonin varit den snabbaste och mest revolutionerande. Det var år 1860 som Alexander Graham Bell patenterade den första telefonen men själva uppfinningen gjordes av italienamerikanen Meucci redan år 1849.
Från den här tiden fram till i dag har utvecklingen varit enorm. De första 100 åren var ju alla telefoner fasta och kontakterna skedde via telefonledningar, men på 1980-talet blev det allmännare med trådlösa telefoner. I dag är de flesta telefonerna trådlösa och de fasta minskar hela tiden.
I Dagsmark var man tidigt ute med telefonin, det påstås till och med att det fanns någon typ av telefonförbindelse här redan på 1880-talet, till och med före de första telefonerna i Kristinestad. Till Kristinestad kom de första telefonerna 1885-1887 men när de spreds till landsbygden är oklart för det var privatpersoner som byggde ledningarna och dokumentationen är därför bristfällig.
År 1899 inrättades den första riktiga telefoncentralen i Dagsmark med utrymme för 12 abonnenter. Detta i samband med att en telefonlinje drogs mellan Kristinestad och Storå. Den här centralen placerades där ”Bodas” på Sebasbackan ungefär där Brynolf och Lise-Lott Klåvus bor idag, hos handlanden Viktor Ulfves. Viktors hustru Wilhelmina eller ”Bod-Mina” skötte centralen fram till 1905 då den flyttades över vägen till Maja Greta Mattsdotter, född Klemets, eller till Mattas-Maj som hon också kallades. Detta hände i samband med att ”Bod-Mina” sålde sin gård och rörelse åt Dagsmark Andelshandel.
Tydligen hade inte centralen skötts så bra som det borde, för år 1903 ingick följande artikel i tidningen Pävälehti:
Säännöttömyyksiä telefoonien hoidossa.
Koska useampia valituksia on tehty siitä, että Ylimarkun telefoonikeskusasemalla Ylimarkun pitäjässä, Näsbyn keskusasemalla Närpiön pitäjässä, Dagsmarkin keskusasemalla Lapväärtin pitäjässä, Vanhakylän ja Isojoen keskusasemilla Isojoen pitäjässä, Karijoen keskusasemalla Karijoen pitäjässä, ja Kauhajoen keskusasemalla Kauhajoen pitäjässä, laiminlyödään telefoonin hoitoa siten, että ylössoittoihin niistä ei vastata ja yleisöllä on ehdoton oikeus vaatia, että puhelu niiden paikkojen välillä, jotka ovat telefoonijohdolla yhdistetyt, voi tapahtua nopeasti ja esteettömästi sekä kaikkein vähimmin saa tulla ehkäistyksi niiden puolelta, joille keskusasemien hoito on uskottu, on Vaasan läänin kuvernöörinvirasto käskenyt viranomaisten nimismiesten antaa tietää ei ainoastaan sanottujen keskusasemain henkilökunnalle, vaan myöskin asianomaisille myönnytysten omistajille, että sellainen laiminlyöminen ei ole telefoonin perustamis-myönnytysten mukaista: minkä ohessa nimismiesten tulee, jos luonnonseikoista riippumattomia häiriöitä puhelujen välittämisessä tapahtuu, siitä heti kuvernöörille ilmottaa häiriöiden ehkäisemistä varten tahi jotta kuvernöörinvirasto tietää ryhtyä toimenpiteisiin, että annettu myönnytys julistetaan menetetyksi. — — V:sa.
År 1906 byggdes en telefonledning mellan Björneborg och Kristinestad, och den ledningen gick genom Dagsmark. I Hufvudstadsbladet den 23 juli 1906 ingick följande tidningsartikel:
Telefonförbindelsen mellan Björneborg och Kristinestad öfver Lappfjärd, Dagsmark, Storå, Honkajoki och Kankaanpää är numera färdig. Under arbete är dessutom en ledning längs kusten öfver Sideby, Risby.
Kopia av kvittot av Inga-Lill Sandström från Vasa.
Telefonkatalog 1909.
År 1909 utgavs en ”Interurban Telefonkatalog” och där finns Dagsmarkcentralens telefonnummer med. Här ser vi att det fanns endast 10 nummer tillgängliga i centralen. Men det finns rikligt med komiska stavfel, till exempel centralen hade fått namnet ”Draksmarkin keskusasema, Lappfjärdin pitäjässä”.
Centralskötare den här tiden var ju Maja Greta Mattsdotter, född Klemets och hon hade centralen där hemma. Hon kallades vanligtvis för Mattas-Maj, men i katalogen har hon fått namnet ändrat till Maria Matts.
-Nr 4 var sågägaren Josef Bjors, som år 1908 hade förvärvat sågen i Ragnarsvik.
-Nr 3, Borg Joosef kan vara antingen Josef Båsk, som kallades ”Gröndahlas-Josip” eller så är det Borg-Oskars bror Josef.
-Nr 7 var Dagsmark Andelshandel på Sebbasbackan.
-Nr 5, Nylund Viktor, sahanomistaja
-Nr 2 Pellas Vihtor var storbonden ”Pelas-Viktor” Lillkull från A-sidon.
-Nr 6 Storkull Henrik Joosef var ”Koll-handlarin” som på riktigt hette Josef Henrik Storkull.
-Nr 1 Waldström Jaakko Juho, folkskolläraren hette Johan Jakob Wadström på riktigt.
Utöver dessa 7 nummer så hade centralen i Bötom nr 10, Vanhakylä nr 11 och Lappfjärd hade 12.
Telefonkatalog 1911.
Centralen i Dagsmark ägdes av J. J. Rantamäki & C:o från Storå och vill du läsa om den telefonkatalog som gavs ut 1911, så klicka HÄR!
Telefonkatalog 1913.
I den telefonkatalog som gavs ut år 1913 så fanns det betydligt mindre stavfel, men fortfarande fanns det bara 10 nummer i användning och av dessa så var 3 nummer reserverade för centralerna i Lappfjärd, Bötom och Vanhakylä.
De övriga telefonnumrorna var: nr 1 hade folkskollärare J. J. Wadström, nr 2 hade ”Pellas W” som alltså var storbonden Viktor Lillkull, nr 3 var ”Honkaniemi, O, puutavarakauppias”, 4 var ”Korkko, W. lautamies”, nr 5 hade sågägaren Viktor Nylund, nr 6 hade handlanden J. H. Storkull och nr 7 hade Dagsmark andelshandel, som alltså fanns på Sebbasbackan.
Centralen och ledningarna ägdes tydligen av storåborna för år 1918 bildades i Dagsmark en telefonförening och de köpte då centralen och ledningen som gick ner till Lappfjärd av storåborna för 1 500 mark. År 1920 flyttades centralen tillbaka till sin ursprungliga plats, till dåvarande handlanden Noréns hus.
Telefonföreningen ombildades till andelslag år 1927 och år 1930 fick andelslaget koncession på anläggningen av kommunikationsministeriet. År 1947 anskaffades en större central med 100 linjer. Det var Josefina Norén,(f.1875, handlare Erland Noréns hustru) som skötte centralen och den fanns i samma byggnad fram till år 1952 då den flyttades till det nybyggda ungdomsföreningshuset några hundra meter norrut. (Vill du läsa mera om Noréns gård på Sebasbackan, så klicka här)
Från Noréns gård gick det många telefonledningar över landsvägen. År 1949 då den nya klockaren Rönnqvist skulle köra sitt flyttlass från Vasa till Sideby, där han fått kantorstjänst, så var flyttlasset extra högt. Det gick inte att köra lastbilen över bron i Lappfjärd på grund av överbyggnaden på bron, så det blev att ta en omväg via Dagsmark och Storå till Sideby. Nu gick det inte bättre än att trådarna i januari var nedtyngda av snö, vilket ledde till att det överhöga flyttlasset rev ner alla telefonlinjer, som gick över vägen. Historien förtäljer inte vem det var som hamnade att reparera trådarna och betala för kalaset.
Vi kan bara föreställa oss vilket stort arbete det var att flytta centralen till ungdomslokalen. Inte bara själva centralbordet utan alla ledningar som skulle flyttas. Centralen placerades i andra våningen i hörnet mot norr och de första åren sköttes den av Anna och Birger Björklund. Dessa skötte familjecentralen fram till år 1958 då Anna fick arbete på det nya Sparbankskontoret som inrymdes i Hildur Storkulls café.
År 1958 flyttade Kaino och Torsten Rosenback in i centralutrymmena och tog då också över skötseln av denna familjecentral. De hade några år innan flyttat tillbaka från Sverige där de bott sedan 1950. Under några bodde de i Henrik Agnäs hus, som stod ungefär på Dagsmarkvägen 381.
Att ensamma sköta en telefoncentral dygnet runt var inget lätt arbete. Det gällde att hela tiden vara närvarande. På ett sätt var ju centralen byns centrum, det gällde att känna till vad som hände i byn för många ringde dit och frågade om alla möjliga saker som hänt. Det blev att lära sig alla gårdsnamn som användes och var alla bodde och med vem. Det gällde att också känna till släkterna när något barn skulle ringa till farmor eller moster. Centralen ålades också att sköta andra sysslor, till exempel år 1959 när det var flera stora skogsbränder i området måste Kaino och Torsten sammankalla män till släckningsarbete. Ingen avundsvärd uppgift precis.
Sommartid var åskan ett stort orosmoment som förorsakade stora problem. Koppartrådarna ledde blixten in i centralbordet och ställde till med skador och besvär. Torsten minns en gång då en blixt söndrade en av säkringarna i centralen och delar av den flög rätt ner i mjölktillbringaren så att han måste hålla ut åtminstone en halv liter. Det berättas också att en bonde i Klemets ändan slog av telefonledningarna med en lie så att blixtarna inte skulle förstöra telefonen eller förorsaka brand.
I början på 1960-talet började centralerna i landet förstatligas och år 1962 tog statens telefonbolag över både centralen och ledningarna. Post och Telegrafverket i Finland gjorde hyresavtal med Dagsmark Ungdomsförening i juni 1962 där hyran bestämdes till 8 100 mark per månad. Kaino och Torsten Rosenback hade då redan flyttat till sitt nybyggda hem på Brobackan. Efter det tog Anja och Arne Norrgård över familjecentralen och de bodde i tre års tid i centralutrymmena men efter att staten tog över verksamheten blev det ordande arbetstider och skiftesarbete. Flera personer fick arbete på centralen, bland annat Inger Wiklund, Annel Nyholm, Kaino Rosenback, Lilli Aalto, Kaarina Hammarberg, Elvi Berg och Anja Norrgård.
Någon gång i mitten på 60-talet flyttades centralen igen, nu till Sparbankens hus i övre våningen i den östra ändan.
Där verkade den till den 3 mars 1971 då hela bygganden förstördes i en brand. Branden började i La-Syds affärutrymmen i nedre våningen och Inger Wiklund som då råkade sköta centralen hade nog ingen lätt uppgift. Det brann i nedre våningen och i trapphuset, och fast strömmen bröts på grund av eldsvådan så fortsatte hon att ringa ihop folk till släckningsarbetet. Men till slut så måste hon evakueras via en stege genom fönstret i östra gaveln. Närpes Brödfabriks bil som skulle leverera bröd till affären ställdes utanför fönstret och en stege restes från bilens tak mot det lilla fönster som gick att öppna. Dramatiken var stor men evakueringen förlöpte väl och Inger klarade sig utan fysiska skador.
Det måste ju också nämnas att Ingers föräldrar Birger och Anna Sonntag som bodde i övre våningen i den västra ändan också måste evakueras genom ett litet fönster på husets framsida. Det brann i trapphuset men Birger gjorde sig ingen brådska, för Anna hade tillrett en så god köttsoppa, så den skulle absolut ätas upp först. Spänningen steg och i den här evakueringen användes trucken från Klemets Såg, stegen sattes i skopan och på det viset räddades de båda två genom ett mycket litet fönster.
Centralen förstördes helt i branden och nu var Dagsmarkborna helt isolerade från omvärlden. Men det ordnades snabbt med en telefon till Nelsons butik och en alarmtelefon i stolpen utanför Andelsbanken. På kort tid gjordes nya utrymmen i ordning i Nils Nelsons affärshus tvärs över vägen. Där fanns en tom lokal i det östra hörnet där posten varit inhyst. Inom två dygn efter branden installerades en ny central som hämtades från Rovaniemi och verksamheten kunde fortgå i de tillfälliga utrymmena.
I början på 1970-talet började centralerna automatiseras i Finland och Televerket började direkt leta efter en plats för ny station. Denna station byggdes nära Korsbäckvägen mellan Yngve Hammarbergs hus och Sigurd Löfgrens hus, där den fortfarande står kvar. Centralen i Korsbäck som startat år 1945 stängdes på samma gång och geografiskt låg den nya automatcentralen mitt i området.
Som första by i Kristinestad blev så centralen automatiserad 1 december 1972. Två anställda fick arbete på centralen i Lappfjärd och resten blev uppsagda. I och med denna automatisering gick Dagsmark miste om flera arbetsplatser.
Dagsmark Telefonandelslag, reg. Nr 59.874 ströks ur handelsregistret 16 maj 1975.
Andelsägare:
År 1942 hade andelslaget följande delägare:
Agnäs Frans, bonde 2 Nelson Axel, handlande 36
Andersson Erik, handlande 5 Norrgård Erland, bonde 20
Andersson Hildur, fröken 24 Nygård Frans, bonde 19
Backlund Emil, bonde 7 Nylund Rurik, sågägare 12
Berglund Josef, bonde 32 Ragnarsvik Såg o Kvarn 42
Björklund Viktor, bonde 38 Rosenback Erland, bonde 22
Båsk Erland, bonde 18 Rosengren Valdemar, bonde 27
Dagsmark Andelsmejeri 38 Rosengård Valter, chaufför 3
Eklund Frans, bonde 17 Sten Viktor, bonde 6
Englund, Erik Anders 16 Stengård Frans, lärare 28
Forslin Axel, bonde 4 Stenlund Johannes, bonde 26
Hammarberg Erland, handlande 8 Storkull Frans, bonde 33
Klemets Erik, bonde 31 Storkull Maria, bonde 13
Klåvus Emil, bonde 29 Söderqvist Viktor, bonde 34
Krook Erland, bonde 14 Vester J. A. Handlande 1
Lillkull Johan, bonde 25 Vesterback Karl Henrik, bonde 48
Lillsjö Viktor, bonde 41 Mitts Julanda 35
Lind Einar, lärare 10 Myllyniemi Johannes, snickare 39
Lindberg Sigrid, caféinnehavare 49
Lindqvist Evert, handlande 9
Lund Anselm, slaktare 15
Efter kriget ökade antalet telefoner i Dagsmark i snabbt takt. År 1942 var de 39 men till exempel år 1947 var de redan upp i 69. Det var också vanligt att flera abonnenter delade på samma linje och telefonnummer. Om avståndet till centralen var långt blev det mycket billigare att dela på linjen. Som exempel kan vi ta snickaren Johannes Myllyniemi och hans granne, bonden Alfred Storkull. Johannes hade nummer 39/1 och Alfred hade 39/2, vilket betydde att om centralen ringde en signal så var samtalet åt Johannes och två signaler betydde samtal åt Alfred. Det fanns exempel också på tre grannar som delade på linjen.
