Eero Wegelius och den ensamme rökaren, någon gång runt senaste sekelskifte.
De var inga dåliga kortpackare som arbetade på Helenasjukhusets terapiavdelning. Vi på Ab Papron Oy i Dagsmark hade ju inga automatiska förpackningsmaskiner så vi anlitade i stället arbetscentraler där handikappade och sinnesslöa personer aktiverades med allehanda handarbete. Helenasjukhuset var den största, viktigaste och bästa arbetscentralen för oss och den låg passligt till i Kristinestad.
Där jobbade i medeltal ett tjugotal personer som hade olika handikapp, de flesta var dementa men där fanns flera med sinnessjuka drag. Men duktiga och ivriga var de nästan allesammans och de ansvariga på terapiavdelningen Eero Wegelius och Gun-Britt Söderling hade fullt sjå att hålla de här bångstyriga patienterna i gång med passligt arbete.
Eftersom de här alla var så duktiga med att packa våra kort, så bjöd vi varje år på kaffe och tårta i terapisalen. Eller vi bjöd på tårtan och småbröden medan Eero skötte kaffekokandet. Den här årliga kaffebjudningen brukade vi ha i veckan före jul när alla julkort var levererade åt kunderna och vi kunde dra lite efter andan.
Den här kaffebjudningen var någonting som Helenasjukhusets patienter gillade. Kaffe drack de nästan allihopa och Närpes Brödfabriks gräddtårta skulle dom ha ätit av hur mycket som helst. Därför skulle både kaffet och tårtan ransoneras, annars fanns risken att den första i kaffekön hade tagit hela 25-personers tårtan.
En som snabbt hivade i sig både kaffet och tårtan var den ensamme rökaren. Han satt i rullstol och hade talsvårigheter och kunde uttrycka sig dåligt, men Eero förstod att han ville ha en cigarett. Rökandet skulle ju göras utomhus och den här dagen mitt i december var riktig kall, uppemot 15 grader på minus. Medan vi andra satt och njöt av kaffet skjutsade Eero i väg den ensamme rökaren ut på trappan utanför huvudingången i förd endast innekläder.
Eero kom in tillbaka och satte sig bland oss andra och fortsatte diskussionen. Det var muntert som det brukade och vi satt alla i lugn och ro runt långbordet. Eva och jag brukade anta att den här kaffestunden var bland det bästa som patienterna visste av, så av den orsaken hade vi inte riktigt bråttom därifrån.
Plötsligt rusade Eero till som skjuten ur en kanon. Han hade totalt glömt bort den ensamme rökaren som satt i sin rullstol där ute i kölden. Rökaren hade suttit i kanske en timme och var genomfrusen när Eero kom in med honom igen. Talsvårigheten hade ju inte precis blivit bättre där ute på trappan men vi förstod att han inte tyckt om att sitta ensam där ute i skjortärmarna.
Rökaren klarade sig utan värre skador men vi brukade skratta åt den här episoden efteråt. Tänk om det skulle ha hänt honom något, om han skulle ha fått några förfrysningsskador, vilka rubriker det skulle ha blivit i eftermiddagstidningarna:
”Vanvårdad handikappad patient i Kristinestad frös ihjäl medan personalen festade inomhus!”
(Eero var född 1948 och uppvuxen i Perus, men bodde som vuxen på Östra sidan i Kristinestad. Han dog efter en svår och långvarig sjukdom just före julen 2012.)