I tidningen Syd-Österbotten infördes den 2 februari 1918 två artiklar där skyddskåristerna avtackades för sina insatser under befriandet av Kristinestad.
Till skyddskåristerna.
Också på vår ort ha vi fått bevittna en upplyftande händelse. Vem var det som inte bemäktigades av en känsla av fröjd och befrielse, då skyddskåristernas salvor började smattra i Kristinestads omgivningar. Glömmande egen säkerhet skyndade sig många av de obeväpnade stadsborna till sina fönster för att i akt taga skyddskåristernas orädda och säkra framryckning i skytteled. Kulsprutorna smattrade och kanonskotten dånade nu och då. Ringen omkring de belägrade blev allt trängre. Ledarna och befälhavare kunde konstatera att bondeskarorna med heder bestodo det första eldprovet. De som förut varit i elden föregingo med gott exempel, medryckande och entusiasmerande. När striden slutat med seger återstod en ansträngande vaktgöring, som villigt och punktligt utförts av bondemän, stadsbor och hurtiga scouter. Mycket har varit att ordna och medhjälparna många. Man och kvinna, gammal och ung har hjälpts åt. Lugn och trygghet återvänder. Till alla, som bidragit till det goda resultatet, får stadens myndigheter framföra sitt uppriktiga tack.
Erik Tötterman, stadsfullmäktiges ordf.
Kommendanten får för sin egen del framföra sitt tack till dem, som först tappert och offervilligt deltagit i striden och sedan understödda av ett stort antal landsbor och stadsbor bidragit till att upprätthålla ordning och ombesörja de praktiska angelägenheter, som stå i samband med bildande av ett militärläger. Likaså hoppas jag under kommande allvarstider få påräkna bistånd och energisk hjälp av såväl bondemän som stadens egna invånare.
Med högaktning: Strömsten, Distriktschef.
Den 6 februari 1918 var följande tackartikel införd i Syd-Österbotten:
Kunnigare händer är våra skola en gång rista runor om dessa januaridagars hjältedåd, som minnet skall bevara åt kommande tider. Men ur varmare hjärtan skall icke det tack framspringa, som ni genom dem i fosterlandets namn hava gjort er förtjänta av.
Vi sörjde icke allenast över de faror, som hotade det som står vårt hjärta närmast: våra hem och våra kära. Vi sörjde över att vårt lands med så tunga offer vunna frihet skulle genom egna mäns förvållande äventyras, och djupast och bittrast var sorgen över det ovärdiga klenmod, varmed finska män tycktes overksamt åse huru lag, rätt och samhällsordning av egna och främmande våldsverkare trampades under fötterna: endast undfallenhet och köpslående där omutlig tuktan hade bort föra talan. Hade då det finska folket dömt sig själv till undergång? Hade mannamod och heder blivit en saga ibland oss?
Ni svarade icke med ord, utan med gärning på dessa vårt folks frågor. Då ni tågade ut till kamp voro ni beredda att offra livet för ert land, för det rättas och godas seger; därav styrkan och framgången i striden. Ännu återstår kanhända mycket; ännu skola vi måhända sida vid sida få lov att sluta leden tätt och hårt om vår rätt, innan målet är vunnet. Men vad än Försynen finner för gott att ännu pålägga oss: mod och förtröstan har det medvetandet ingivit oss alla att ”än lever fädrens anda, ännu har landet män”.
Heder och tack!
Österbottniska kvinnor.
Den 9 februari 1918 framförde general Mannerheim följande tack i Syd-Österbotten men också en uppmaning:
Tack vare skyddskårernas energiska operationer har Österbotten befriats. Vi har här att anteckna en fullständig framgång. Men vår uppgift är härmed icke slutförd. De väpnade upproriska skarorna fortfara med sina blodsdåd i många trakter av vårt land, understödda av disciplinlösa ryska trupper. För att kunna befästa de vunna framgångarna samt vinna nya och slutligen tvinga alla upproriska i landet att nedlägga vapen måste skyddskårerna fortfarande vidmakthållas, förstärkas och ökas överallt.
Liksom hittills, måste de iakttaga stor självbehärskning och sträng ordning och fullt förlita på sina ledare. Om en stad eller en by icke är fullt tryggad, kan den bliva till fara för ett helt län, en hel landsdel. Befälhavarna känna bäst det allmänna läget, de vet vilken trakt som är tryggad och var förstärkning är av nöden. Det förtroendefulla samarbetet har hittills varit utomordentligt och det är även för framtiden en nödvändig förutsättning för den allmänna organisationen och hela vår framgång. Det skall även göra vår seger bestående.
Skyddskårer och befälhavare! Upprätthållen den fasta organisationen, varen som hittills starka och dådkraftiga i eder verksamhet!
Överbefälhavaren för republiken Finlands regerings trupper.
General Mannerheim, Vasa den 5 februari 1918.