Artikel i Kaskö tidning 6.2.1918:
Ryssdamerna hopsamlades i onsdags (30.1.1918) från de olika byarna i Närpes av skyddskåren och fördes till högkvarteret i Finnby, där de riktigt fingo gå igenom skärseldens kval. De uppgingo till ett femtiotal. Förslag framkom från skyddskåristerna att då de skämt ut allmogebefolkningen och den ärbara odalkvinnan och dragit skam och nesa över hembygden, de borde på något sätt brännmärkas för framtiden. En del föreslog, att ett märke skulle inbrännas i pannan för att de i hela sitt liv skulle få gå och bära skammärket. Andra, som icke voro fullt så grymma, föreslog att håret skulle kortklippas på dem. Nåd fick gå före rätt, inget av de föreslagna straffen gick i verkställighet. Pastor Nordlund höll ett strängt förmaningstal till dem och påminde dem om den outplånliga skam de dragit över hembygden och dess kvinnor.
En del syntes rörda och gräto över sin sorgliga belägenhet. Åter andra framhärdade i trots och utforo i glåpord och hån.
Liksom överallt annanstädes, har man även i Korsnäs med avsky bevittnat huru våra kvinnor nedlåtit sig till umgänge med ryssarna. För att giva dessa äreförgätna en välbehövlig näpst hopsamlade man dem, sedan militären avväpnats. På allvar föreslogs, att man med brännjärn skulle stämpla dem i pannan för att de under hela sitt liv skulle få bära skammärket. Det behövdes ingripande av församlingens kyrkoherde för att förhindra verkställandet av detta nästan alltför grymma straff. Efter en sträng straffpredikan och lämplig upptuktelse släpptes de lösa. Allmänhetens dom blir i alla fall ett brännmärke, som skall följa dem.