Ett inlägg av en okänd skribent i tidningen Syd-Österbotten 13.3.1918:
Det är helt naturligt att de våldsamma skakningar, som hotar att störta hela vår samhällsordning överända även berör folket på landet. Med spänt intresse följer man med tilldragelserna för dagen. ”Men vad tänker landsborna om allt som sker i vårt land?” Socialisterna och särskilt röda gardet står inte högt i gunst hos allmogen i dessa tider. Redan före blodsdåden uttalade en gumma sin dom över det oförnuftiga i de av socialisterna igångsatta jordbruksstrejkerna. Hon sade att ”nu då man har fått något i lårin, ska dom ha å. Men tå man ska arbit, tå komber dom it å hjälp till. Tå ska e strejkas. Men tå e ska ätas, tå ska dom ha mat allihop”.
En respektabel bonde sade att då var i Amerika, så arbetade han och sparade allt vad han kunde. En gammal och förståndig man tog honom med vid lediga stunder på söndagarna till kyrkan och på detta sätt undgick han att falla i krögarens klor. Då kamraterna fått sin avlöning så förde de den största delen till krogen. ”Då jag kom hem till Finland” sade bonden, ”så köpte jag mig en hemmansdel för mina hoparbetade och sparade penningar. Mina kamrater hade ingenting men nu hade de nog lust att komma och dela mitt hemman. De andra hade ju samma tillfälle som jag. Då jag nu ibland får arbeta 24 timmar i dygnet, så har mina kamrater inte ens lust att arbeta 8 timmar, utan står mest och sysslar med tobakspipan och tittar på klockan, om det inte snart skall bli slut på dagen. Men om jag lyckas få något i spannmålslåren, då vill de komma och dela eller också röva med våld”. Sådan visdom ville bonden inte veta av, ty han ansåg att den alltför mycket gynnade lättjan. På detta sätt betygsätter man rövarnas filosofi på landet. Den som lever galet, han tänker och tror och talar även galet, så att hans galna liv skall få försvar av hans ännu galnare tal. Även i detta avseende kan man säga: ”Ditt tungomål röjer dig”.
Många undrar på landet i dag om det är riktigt folk som lever till det på det sätt som skildras i tidningarna eller om det är varelser som stigit upp ur avgrunden. Stor förtrytelse och det med rätta, råder överallt på landet mot rödbandisternas våldsbragder. En offervillighet som är enastående, framträder i dag. Förut kan man ha all till att tro att endast jobberiet och girigheten härskade, men nu visar det sig att man osjälviskt kan offra för det gemensamma bästa: landets räddning. Man spinner, stickar, syr och samlar allt som duger, t.o.m. gamla galoscher och gamla velocipedringar.
Men ännu större offer har många burit fram. I ett hem hade en av de livskraftiga sönerna fallit för landsförrädarnas kulor. Mor satt i spiseln och försökte hämta tröst ur en bok medan tårarna föll. Bredvid satt dottern med tårade ögon. I gungstolen satt den gamle giktbrutne fadern med den stumma sorgens sänkta blick och försökte förgäves svälja tårarna. Det visade sig att den fallne i livet ägt ett stort rum i älskade föräldrahjärtan. Den källa som sörjande hjärtan hämtar sin styrka ifrån och bär livets tunga bördor är Guds ord. Mig synes som om vi äger våra starkaste trupper inte endast vid fronten, utan i de många hemmen i våra bygder. Där har Finland en armé av bedjande mödrar och fäder, som med knäppta händer riktade mot himlen och vädjar till den Allsmäktige Guden. Därför kan Finland ej gå under.