Den 6.4.1918 rapporterade generalstaben genom generalkvartermästare Ignatius så här:
Om Tammerfors erövring och därigenom erhållet byte.
Omkring 8 á 10,000 fångar, 30 kanoner, 70 á 80 kulsprutor, stora mängder ammunition, m.m. förnödenheter, 26 lokomotiv och en myckenhet vagnar. Vd Rautus 12 kanoner och 40 kulsprutor m. m.
Genom Tammerfors intagning har resultatet i den anfallsplan, som påbörjades den 15 mars uppnåtts. Då vår operation påbörjades, sträckte sig fiendens linje i Satakunta ungefär från Lavia till Ikalis. Förutom dessa hopar samt de vid Filppula fronten mot oss stående betydande trupperna, hade mot oss framträngt en större fientlig trupp till Kuru och några avdelningar av densamma ända till Vaskivesi.
Österut hade fiendens framträngande mot Jämsä hejdats på linjen Eräjärvi — Kuhmois. I avsikt att slå fiendens norr om Tammerfors befintliga huvudstyrka samt om möjligt intaga staden, företogs särskilda truppkoncentreringar på linjen Kankaanpää – Virdois – Filppula – Jämsä. Avsikten var att genom samtidigt skeende framryckning från Virdois och Jämsä innesluta i Filppula befintliga fientliga trupper, samtidigt som våra trupper i Satakunta genom påträngning mot Björneborgska banan skulle tilldra sig fiendens uppmärksamhet och binda möjligast stora fientliga styrkor. Tack vare befälhavarens goda ledning och våra unga truppers vackra prestationer kunde de uppgjorda planerna i stort sett fullständigt genomföras. Den 16 mars ryckte Jämsä trupperna under överste Wilkmans ledning framåt och tog under strid Länkipohja. Samma dag bröt överste Hjalmarsson fiendens motstånd vid Vaskivesi och ryckte in i Kuru. Den 17 mars fortgick Wilkmans framryckning mot Orivesi. Samtidigt som Tavastländska trupperna under överste Wetzers ledning trängde fiendens trupper söderut, riktade Hjalmarsson sitt anfall mot fiendens befästa ställningar i Murole. Medan operationerna i Tavastland fortgick, samt våra trupper den 19 mars tvingade fienden att utrymma Murole, ävensom erövrade Orivesi den 20, hade Satakunta trupperna utkämpat häftiga strider i Lavia och Kyröskoski, varest överste Linder genom sina operationer band ansenliga fientliga styrkor och därigenom förhindrade deras derigering mot Tavastländska fronten. Sedan fiendens motstånd på linjen Teisko – Orivesi slutligen brutits, blev Tammerfors den 21 – 26 mars fullständigt kringränt. Härunder avancerade Wetzers trupper via Suinula, då åter Wilkmans kommando dirigerades mot fiendens söderut ledande kommunikationslinjer. Efter kraftig artilleriförberedelse erövrade Wilkmans trupper de starkt befästade ställningarna i Kangasala samt därpå den 24 mars under fin målmedvetna och energiska befälhavares ledning under häftig strid Lempäälä.
Följande dag skred de till anfall mot Tammerfors söderifrån. För att lätta fiendens pressning mot Satakunta trupperna, hade Hjalmarssons trupper den 22 mars överflyttats från Teisko över Näsijärvi mot Viljakkala.
Med förnyade krafter slog överste Linder den 24 mars i grund fina motståndare vid Kyröskoski och Viljakkala, trängde fienden som lidit stora förluster, söderut, samt kunde genom en snabb framstöt spränga Björneborgska banan vid Siuru.
Samtidigt anföll en del av Tavastländska trupperna under Hjalmarssons ledning fiendens ställningar strax väster om Tammerfors. Den 27 och 28 mars besatte Wetzers och Wilkmans trupper efter en förbittrad strid de närmaste trakterna öster om Tammerfors samt därstädes befintliga kaserner, varefter förberedelser kunde göras för den slutliga attackens görande.
Efter en kraftig artilleriförberedelse, varav sorgligt nog staden kom att lida skador, skreds den 3 april kl. 3 på morgonen till attack under överste Wetzers ledning. I tre grupper, under anförande av jägarmajoren Malmberg, jägaröversten Ausfeldt och överste Grafström anföll fotfolket de östra och sydöstra delarna av staden och tvingade efter förbittrade gatustrider fienden att den 5 april ge sig. Den förlust, som fienden genom detta slag lidit, är ansenlig, oavsett stadens strategiska betydelse, ty förutom den ansenliga manspillan, som mångfaldigt överstiger de våras, har hittills beräknats c:a 8 á 10 000 fångar. Dessutom har vi tagit omkring 30 kanoner, 70 á 80 kulsprutor samt en stor mängd gevär ävensom stora mängder med ammunition, ammunitionsvagnar och andra krigsförnödenheter, varförutom 26 lokomotiv och en myckenhet vagnar föll i våra händer.
Från Savolaxfronten finns intet anmärkningsvärt. På Karelska fronten är det lugnt. Vid Rautu erövrades 12 kanoner, 40 kulsprutor, en stor mängd gevär samt ammunition och livsförnödenheter.
Artikel publicerad i tidningen Syd-Österbotten 10.4.1918.
Tammerfors belägring och erövring.
Den första stormningen av Tammerfors vidtog onsdag morgon (3.4.1918) kl.3 efter en timmes häftigt bombardemang. De norr-, öster- och söder om staden stående trupper gick samtidigt till storms och erövrade trots förbittrat motstånd Tammela stadsdel och den öster om forsen belägna delen av Tammerfors. I spetsen för stormkolonnerna gick norra Tavastlands, Wasa och Seinäjoki bataljoner samt svenska brigaden, vilka alltså tillkommer största äran av framgången, men som också led de största förlusterna.
Hela onsdagen fortgick kampen i nämnda stadsdel varvid gårdarna från källare upp vinden rensades från rödbanditerna. Ännu natten mot torsdagen fortsattes efterrensningsarbetet, medan en del av våra trupper fick en kort rast i resandehemmet Emmaus sch andra resandehem i Kyttälä stadsdel. Men vid daggryningen blev striden återigen hård. Främst gick nu de truppdelar, som anryckt norrifrån. De erövrade klipporna i Mustalahti och framträngde till Parkområden. Över forsen framträngde våra trupper längs Ratinabron och högre upp längs Satakuntabron, vars minledningar avklippts. Slutligen ryckte vi fram även längs Tavastbron, bakom vilken rödgardisterna anlagt trådhinder. Men intet kunde hejda de tappra vasaiterna; de erövrade det vid Salutorgets sydöstra del belägna Sumeliuska stenhuset och teatern trots de rödas häftiga eld från stadshuset. Nu utbredde sig våra stora kolonner över staden, de vid Tavastgatan belägna stenhusen erövrades även som Folkets hus vid Esplanaden. Även på fredagen gjorde rödgardisterna motstånd i stadshuset, som var deras högkvarter samt i Pyynikki.
Stadshuset gav sig på kvällen. Följande natt förflöt lugnt, ehuru ett antal rödryssar fortfarande höll stånd i Pyynikki. Efter det på lördagen några granater avfyrats mot dem, kapitulerade de vid middagstiden. Då var rödbanditernas motstånd definitivt brutet.
Lördag morgon begynte på stadens gator uppenbara sig civilbefolkning, som under striderna hållit sig gömda i källare. De från sträckväldet befriade invånarna var utomordentligt glada över de våras ankomst. Det är svårt att med ord beskriva deras rörelse, men tacksamheten pressade tårar i mångens ögon.
I strid med cirkulerande rykten har den civila befolkningens väl bevarats under bombardemanget. Endast några få personer ha dödats, bland dem en folkskollärarinna. Under de sista tiderna har knappast några andra än de röda haft något att äta.
Staden har ganska betydligt lidit genom eldsvådor. Så har Attilas och Hyppönens skofabriker, Kommunalklubben och Tamperen Sanomats hus brunnit. I Hatanpää stadsdel har hela kvarter nedbrunnit. Av Tekniska institutet, som rödgardisterna sprängde i luften, återstår endast väggarna. Hur eldsvådorna i varje fall uppstått är ganska svårt att med visshet utröna, men säkert är att ryssarna och rödbanditerna kastat petroleum och benzin mot husen och så antänt dem. En gårdsägare iakttog hur en rysk militär med sabeln sönderslog fönstren i hans gärd, kastade in olja och antände huset. Privat egendom har under upproret tagits i mängd, särskilt av dem som dolt sig eller lämnat staden. Däremot torde mord i större antal ej förövats.
Enligt förljudande har rödbandisternas ledare lyckats fly. Likaså ha de rödas funktionärer som handhaft kassor gjort sig osynliga. De borgerliga tidningarna Tampereen Sanomat och Aamulehti utkom redan på lördag morgon. I staden har livsmedel anträffats ganska rikligt, bl. a. 100.000 kg. säd och 60,000 kg. salt fisk.
I samma tidning, alltså den 10.4.1918 berättar två resande som på lördagen hade besökt Tammerfors med tåg så här:
När tåget närmade sig staden, syntes redan på fem kilometers avstånd en grov kanon på sitt höga postament. Denna hade under belägringen varit av utomordentlig betydelse. Närmare staden låg ännu här och var lik vid banvallen. På högra sidan av vägen syntes, då de nått Kalevankangas, uppe på höjden två högar lik, på 20 á 30 stycken, invid järnvägsspåren. När tåget stannade på stationen, låg där liken av en rysse och en rödgardist. Stationshuset var till det yttre helt, men alla fönster sönderskjutna. Stora stenhus var ofta i grund förstörda genom eldsvådor. Finlaysons fabrik och elektriska centralen var oskadade, men teaterhuset var synnerligen illa medfaret. Näsilinna museum liknade rätt mycket en ruin. Dess stenväggar hade delvis störtat it, och genom öppningarna syntes dyrbara konstverk genomskjutna eller rivna i trasor. Utanför denna byggnad hade en het strid utkämpats. Alldeles invid dess hörn stod ännu en tretumskanon och platsen närmast omkring var formligen översållad av stupade. Bland de mest skadade byggnaderna var stadshuset. Från kyrkans torn hade korset blivit bortskjutet, men byggnaden såg för övrigt oskadad ut. Ryska kyrkan såg till det yttre ganska oberörd ut, men invändigt märktes stora skador. I denna stadsdel låg på gatan liken av tre ryssar i uniform, som delvis berövats sina kläder.
Kansallispankki, som utgjort huvudkvarteret för de röda, var synnerligen illa skövlad. Föreningsbankens lokaler torde blivit plundrade. I industriskolan hade de röda haft stora ammunitionsupplag. Där hade även förvarats 110 fångar, vilka dock blivit överförda till en skolbyggnod, innan beskjutningen av industriskolan begynte. Efterhand blev genom explosioner industriskolan ödelagd.
I Tammela stadsdel var ödeläggelsen särdeles stor. Det därstädes belägna allmänna sjukhuset var delvis förstört, här och var syntes granater ha tagit sig väg mitt igenom de i denna stadsdel synnerligen talrika trähusen.
Det allmänna tillståndet i staden föreföll, oaktat all förödelse, relativt lugnt. På lördagsmorgonen, sedan beskjutningen upphört fick stadsborna småningom överge sina gömställen i källare och valv. Alla föreföll att vara glada och nöjda. Små flyttningslass rörde sig längs gatorna, rykande fältkök, där skyddskårister frikostigt serverade mat, och tilloppet av barn var synnerligen stort. Anmärkningsvärt var att alla skyddskårister fått order att bära en grankvist fäst vid mössan, emedan de röda även börjat anlägga vita band.
Jakten efter de röda, av vilka en del redan undangömt sina vapen och gjort sig oigenkänneliga, fortgick hela dagen. Klockan 10 f.m. anlände den stora till omkring 5,000 man uppgående fångtransporten från Pyynikki. Den leddes av överste Granström. Följande vita officerare var därvid även därstädes: Ausfelt, Tiainen, Malmberg och Kai Donner. Fångarna samlades småningom på stadens torg. Bland dem märktes rätt mänga kvinnor. Alla ryska fångar var civilklädda, endast matroserna hade bibehållit någon enskild klädespersedel, varpå de kunde igenkännas. Redan under fredagen hade omkring 4,000 fångar förlagts till järnvägarnas godsmagasin.
De materiella skadorna som stadens belägring förorsakat är mycket avsevärda. Under belägringen hade arbetarna i själva staden uppehållit en relativt god ordning. Mord och plundringar av enskildas egendom hörde till undantagen. Även bakom fronten hade de röda uppträtt med en viss hänsyn. Sålunda hade t. o. m. stora herrgårdar fått bli oberörda. Att plundringar förekommit torde dock framgå av ovanskildrade ödeläggelse i en del gärdar. Våra sagesmän framhöll även, att de längs vissa gator knappt kunde gå fram utan att trampa på tömda konservburkar. På lördagen höll krigsrätten sina sammanträden, varvid en del av de rödas ledare dömdes sitt välförtjänta straff.
Den 13 april publicerade Syd-Österbotten en artikel som var klippt ur Österbottniska Posten:
I kulregnet.
För några dagar sedan infann sig på skyddskårens kansli i Nykarleby en blek yngling med vänstra armen förbunden. Han var 18-åriga skyddskåristen Emil Frost från Soklot, som nyss utskrivits från sjukhus efter att ha blivit sårad den 16 mars i striderna vid Länkipohja. Ynglingen, vars paletå företedde ett antal små hål på olika ställen, lämnade på tal om dessa följande uppgifter om sitt deltagande i slaget:
Kort efter det att striden begynte, hade han råkat ut för det värsta kulregnet inne i en skog, där man blott med stor svårighet kunde upptäcka fienden. Härunder hade en kula genomborrat muskelvävnaden i hans vänstra arm, varför han snart blev tvungen att dra sig tillbaka. Förrän han lämnade stridsplatsen, blev han formligen översållad av kulor.
En gick snett in genom paletån på högra sidan vid midjan, genomborrade västen och övre delen av benkläderna utan att dock skada honom. En annan gick in vid vänstra sidan och förstörde hans klockled, en tredje träffade en slant, som hängde vid samma ked, en fjärde slet en liten bit ur vänstra paletåärmen, en femte var den ovannämnda, som sårade honom i armen. Paletån, rocken och västen hade ett tiotal kulhål. Vanten i hans vänstra ficka hade av en kula söndertrasats. Ännu en kula, antagligen den farligaste, hade enligt vad senare berättades, träffat hans bajonetthylsa vid vänstra sidan, men rikoschetterat och lämnat honom osårad. Skulle den fortsatt i sin riktning emot hylsan, hade den genomborrat magtrakten och förmodligen tagit hans liv
I samma nummer finns en notis om en speciell utmärkelse åt en frivillig från Stockholm.
Major Orvar Lidholm tilldelad frihetskorsets högsta klass.
Majoren i Finska skyddskårstrupperna Orvar Lidholm från Stockholm har genom dagorder frän general Mannerheim „för tapperhet och redlighet och för att, ehuru sårad, efter bataljonschefens död ha övertagit befälet över bataljonen under pågående strid” belönats med frihetskorsets högsta klass.
Det var under de hårdnackade striderna om Lavia som major Lidholm utmärkte sig vid flera tillfällen. Under stridens tidigare skede fick han en gång stå mitt i kulregnet och kunde efter stridens stut räkna till ej mindre än 8 hål efter kulorna utan att ha blivit sårad. Något senare träffades han emellertid av en shrapnellkula i låret, men tog själv mitt under brinnande strid ut kulan och anlade förband. Lidholm som är medicine studerande fortsatte sedan striden. Då bataljonschefen strax därefter stupade, övertog han befälet över bataljonen och förde den till seger.
Under tiden 28.3 – 8.4 1918 skrev en skyddskårist dagbok om striderna runt Tammerfors. Den är signerad R.S. och tidningen Syd-Österbotten publicerade dagboken den13 april 1918:
Den 28/3. Litet svårt att hålla tankarna samman, ty de rödas granater kreverar jämt kring villorna här ute i Hataanpää, i vilka vår bataljon installerats, en dryg kilometer utanför Tammerfors. Vi var i natt tvungna att mitt i vårt slummer, fridfull eller orolig allt efter olika naturer och nerver, byta logi. Detta för att en granat slog ned just framför byggnaden och splittrade alla fönsterrutor och dödade i förbifarten två av våra bussiga trosshästar. Men lyckligtvis dödades ingen av våra gossar, ehuru två av dem just sysslade med att ge hästarna foder, Den ena av dem var emellertid inte så värst glad, ty han hamnade med sitt bakre centra mitt i träcken på den uppblötta vägen och överstänktes av träck så det dröp av honom. (Träck kan betyda allt mellan sörja, lera, gyttja och dynga). Allmänt jubel frän kamraterna då vi såg honom oskadad.
Om några minuter flög en annan granat in genom väggen, som raserade kakelugnen, så det räckte en stund innan man kunde överblicka förödelsen genom allt dammet. Ett par av gossarna fick skavanker, men ej alltför farliga. Nu var vår boning något för luftig så vi fick gnugga dammet och sömnen ur ögonen, gräva fram våra grejor och knoga till närmaste villa, klockan halv tre på morgonkulan.
De röda skjuter nätter och dagar, och de tuttar varje natt på kåkarna utanför staden, rädda för överrumpling naturligtvis. Ett gott tecken, ty det bevisar att munsjörerna börja bli nervösa. (En munsjör kan betyda allt mellan spoling och slyngel). Vårt artilleri gör god verkan, ty åtskilliga av rödingarnas kanoner har tystnat av vår eld.
29/3. I natt skall vår bataljon ut på en nattlig expedition några hundra meter frän rödingarnas linjer. Litet kvistigt att ta oss fram obemärkta, ty strålkastare upplyser fälten nästan oavbrutet. Men våren har hjälpt oss i det fallet så terrängen är ganska fläckig, bara tegar här och var. Det gäller endast att passa på och kasta sej ner eller stå som statyer, då strålkastaren riktas mot oss.
30/3 kl. 4 f. m. Nu är vi tillbaka från vårt nattliga äventyr, några färre, men med gott kurage och med brinnande lust att ytterligare vid första tillfälle betala våra förluster mångdubbelt. Vi får nu vila i dag, men litet svårt att komma till ro, ty våra intima följeslagare innanför skjortan har blivit störda av utflykten, så jag tror det är bäst att följa kamraternas exempel och decimera deras antal litet. Ganska komiskt att se vita Finlands hjältar i djup neglige, officerare och soldater i broderlig sämja på den sköna halmen, ivrigt spanande. Detta är alltid vår bästa förströelse under lediga stunder.
30/3-31/3. Dagarna och likaså nätterna har förflutit på sedvanligt sätt. Endast en trevlig tilldragelse att notera. Vi kulsprutister, som logerar i en splitterny villa, lider av en avsevärd brist, för en brunn saknas nämligen. Men detta skötte de röda om sista natt, så på morgonen hade vi ett präktigt granathål fyllt av vatten, lämpligt att tvätta våra krigarnunor i och diska vår köksattiralj. Ja, våra matkärl, kunde förtjäna ett särskilt kapitel, en sådan samling ser man sällan. Endast några exempel: tvättfat, sockerkaksform, stenfat, en splitterny emaljerad spottlåda m.m. i samma stil. Jag lyckades komma över en fin emaljerad kopp i en bondgård, som använts för att stilla huskattens lekamliga hunger!
1/4. Igen en nattlig utflykt, åter några färre, men resultatet annars gott. Järnringen börjar bli fullständig så vi väntar på stormningsorder när som helst.
2/4. Granateld från båda sidorna, annars intet nämnvärt. Några brinnande villor i grannskapet.
3/4 kl. 12 på natten. Nu, nu är det avgörande ögonblicket snart inne. En kvart före två skall varje man vara klar på sin post. Kl. halv tre börjar stormningen från alla håll under vårt artilleris intensivaste eld. De röda är mycket oroliga, för vi rycker ut, tysta som andar över fälten. I ett nu ett öronbedövande dunder, vårt artilleri är i full aktion och de röda svarar nästan ögonblickligen. Ett storslaget hemskt skådespel, som man ej kan glömma. Blixtar korsar varandra i den mörka natten över våra huvuden, där vi rycker fram mellan artillerielden. Marken skälver under fötterna och nu börjar de rödas kulsprutor också delta i konserten. Vi har ännu inte sluppit de röda in på livet, så jag får tåligt vänta ännu några ögonblick, innan jag kan använda min kulspruta.
Uppför sandåsen stormar vi, alla av oss kommer ej dit upp, men vi andra rusar fram med sammanbitna tänder och från kamraterna hörs någon kraftig ed, då man kommer in på dem och kan litet urskilja deras stämmor, annars ledes allt genom tecken, ty rösterna drunknar i larmet. Kulsprutan i gång, infanteristernas ansikten ljusnar, ty de har redan lärt sej känna till dess verkningar. En helvetisk eld från motsatta sidan, de röda springer som svarta djäflar mellan de brinnande husen, men snart bildar de endast svarta högar i eldskenet. Kamrater faller men vi andra rasa och vi gör vårt yttersta för att betala igen. Vi möts aven störtskur explosiva kulor, de rödas älsklingsammunition. Men trots allt körs de som vilda kreatur ur sina hålor och löpgravar i sandåsen och de flyr hals över huvud in mot staden.
När det ljusnar, ser vi Tammerfors framför oss, ett hav av eldtungor och tjocka rökmoln. Striden rasar, mången av mina bästa kamrater ligger döda och sårade omkring mig. Det svider inom mig, men hjärtat måste glömmas, bita hop tänderna fastare och arbeta, skjuta oavbrutet för att hämnas de unga tappra kamraterna. Vid middagstiden besätter de våra hela stadsdelen på sydöstra sidan forsen och nu börjar gatustriderna rasa mellan ruinhögarna.
4/4. Under våra kulsprutors intensivaste eld, ja egentligen inte våra sprutor, ty några av dem blev sönderskjutna vid stormningen, så nu arbetar jag med en av de rödas som funktionerar utmärkt, våra infanteristerna rycker över forsen på några plankor och stegar, som kastats över fördämningarna, ty broarna kunna ej användas, de äro alla minerade. Snart har några tappra gossar kapat ledningarna och de våra kan storma in också över broarna. Hela dagen, kvällen och natten fortsätter gatustriderna från hus till hus.
5/4. De röda drar sig ut mot Pyynikki ås, där de har starka ställningar. Staden rensas hela dagen, ävenså följande dag lördag faller de rödas sista förskansning stadshuset, där den s.k. kvinnobataljonen understödd av sina beundrare, ett antal ryska matroser förskansat sig. De gav sej först, när våra kanoner skjutit några skott.
7/4. Söndag. De röda på Pyynikki har blivit uppfordrade att kapitulera, och underbart då vi kl.11-tiden kom dit upp och vi möttes av de röda med uppsträckta händer. Något över 7,000 fångar togs där, kanoner, kulsprutor, men endast ett fåtal gevär, ty dem hade de röda bränt eller slagit sönder föregående natt. Alla fångar fördes till torget invid Johanneskyrkan, även de andra som tagits i staden, och där stod de nu över 10,000, en del skamsna, andra ilskna och kvinnosoldaterna var fräcka.
Så är då Tammerfors klart från de röda. Följande dag hölls gudstjänst på torget där alla deltog i att tacka Gud för det rättas seger över våld och vandalisk grymhet. Vid Tammerfors såg man syner, som aldrig glömmas. Den till stor del skövlade staden och de många fallna kamraterna, de ropar stumt till varje Finlands son, att ställa sig med i ledet för att utrota våldet och de rödas barbarism och återställa i vårt stackars prövade fosterland, så fort möjligt lugn och lagbunden ordning. Fältlivet bjuder ofta på mången lustig episod, men också mången bitter upplevelse. Det gäller att se bort från det bittra och tänka på det stora mål som vi kämpar för. Om vi vill vara sanna söner och döttrar av vårt kära Finland, då kan vi ej stå overksamma, ty nu, nu är ögonblicket då vårt fosterland fordrar allt vad som står i vår förmåga för dess befrielse.
Notiser i Syd-Österbotten 13.4.1918:
Högtid i Tammerfors.
Med anledning av Tammerfors befriande hölls senaste söndag kl. 10 f.m. gudstjänst på stadens torg, varvid kyrkoherden Eino Virkkula från stadshusets altan höll ett religiöst fosterländskt tal. En stor menighet övervar gudstjänsten. Samma dag kl. 3 e. m. hölls i Johanneskyrkan en högtidsgudstjänst, där en kyrkokör uppträdde och pastor Malmivaara predikade.
Från Tammerfors.
Stadsfullmäktiges i Tammerfors ordförande vicehäradshövding Ålhman har jämte en deputation uppvaktat överbefälhavaren, general Mannerheim, till vilken framfördes stadsfullmäktiges och stadsbefolkningens tacksamhet och vördnad med anledning av stadens befrielse. General Mannerhein mottog deputationen mycket älskvärt och besvarade hyllningen med några ord, varvid han framhöll att hela äran av stadens erövring tillkommer de tappra trupperna.
Vid sammanträdet på måndagen beslöt stadsfullmäktige i Tammerfors att på lämpligt sätt till de i striden för stadens räddning stupade rikssvenska hjältarnas anhöriga frambära stadens och stadsbefolkningens tacksamhet och deltagande.
Chefen för rannsaknings- och polisärenden vid högkvarteret uppmanar medels kungörelse alla arbetsgivare i Tammerfors att inlämna alfabetisk förteckning över alla sådana i deras tjänst anställda personer, vilka ända till det sista försökt kvarstanna i arbete, men sedan på grund av Röda gardets tvång nödgades ansluta sig till dess skaror.
Den 17 april 1918 publicerade Syd-Österbotten en längre artikel, skriven av signaturen J. L:son R. som hade besökt Tammerfors kort efter att den hade intagits av de vita trupperna:
Efter en 14 ½ timmes tågresa från Vasa anlände vi resande sent omsider 7,30 e. m. till Tammerfors, vilken stad för cirka ett dygn sedan intogs av våra hjältemodiga trupper. Redan under resan fick vi erfara, att abnorma tider rådde i vårt land, och att vi i det stora hela taget är ovana vid krigstid. Vid Orivesi station fick vi erfara att vårt tåg icke skulle gå vidare, utan kvarbli där för att sedan återvända till Vasa, och detta trots vi var ungefär 200 passagerare, som löst biljett till Tammerfors. Senare fick vi veta att ett extratåg var på väg till Tammerfors från Filppula och skulle anlända till Orivesi efter 1 1/2 timme. För oss återstod intet annat än att tåligt vänta.
Efter en väntan på 2 timmar anlände det efterlängtade taget och färden fortsattes i fakta mak, över 1 timme mellan denna och härnäst följande station, vilken färd i normala tider kunde tar 15 – 20 minuters tid. Vi var i alla fall glada, ty närmare målet kom vi ju dock. Denna vår glädje blev emellertid kort, ty på Vehmaisstationen, 9 km, från Tammerfors, underrättades vi om att tåget ej kan fortsätta vidare, emedan Tammerfors station vägrar mottaga mera än de två vagnar, vilka medförde intendenturen. Och de övriga resandena skulle således vara tvungna att för en obestämd tid bli här.
Undertecknad jämte 5 andra passagerare lyckades dock få plats på intendenturtåget, men alla de övriga—. Senare erfor jag dock att även dessa kunde, tack vare en rikssvensk officers resoluta uppträdande, fortsätta resan samma dag. Tammerfors station kunde således ta emot mera vagnar —varför då vägra? På denna fråga gives det väl aldrig ett tydligt svar.
För att nu återgå till vår ankomst till Tammerfors var det ju icke ens möjligt att redan samma dag göra en utflykt i staden, ty av förekommen anledning får ingen vistas ute efter kl. 8 e. m. En liten inblick i förödelsen fick vi dock redan vid vårt inträde i staden. Järnvägsstationen, om vilken det hetat, att den skulle vara alldeles förstörd, bar endast mindre märken efter gevärskulor. Större var förödelsen inne i staden. Flera hus vid Tavastgatan, som leder upp till staden från stationen var nerbrunna. Så t.ex. det stora stenhus, som „Tampereen Sanomats” redaktion och tryckeri var inrymda i, var så gott som helt förstört, blott de nakna stenmurarna var kvar, allt annat hade blivit lågornas rov.
Den stationen närmaste stadsdelen, „Kyttälä” var i stort sett en enda ruinhög, icke förorsakad av själva kriget, utan av de rödas omänskliga förstörelselust. De röda ha nämligen antänt stadsdelen efter att först ha besprutat husen med benzin eller andra eldfarliga oljor. De nakna husväggarna, de ensamt upprättstående skorstenarna bar rätt talande vittnesbörd om de röda djävlarnas framfart. Ett beklämmande intryck fick man således av förödelsen i staden, och det var landets eget folk som härjat och plundrat i eget land, Det hade varit de rödas avsikt att bränna och härja än mera, ty då stadens brandmanskap sin plikt likmätigt sökte släcka mordbrandsligorna, blev de beskjutna av de röda. Enligt vad jag erfor blev två brandsoldater dödade vid sitt arbete. Följande dag måndag, företog jag min första egentliga vandring genom staden. Först riktade jag mina steg till den vackra Pyynikkiåsen, där heta strider även hade pågått. De stupades kvarlevor, var visserligen härifrån bortförda, men stridens spår var icke igensopade. här och var såg man hästkadaver ligga, ett rov för giriga kråkor. Pyynikkiåsen, en utmärkt naturlig fästning, bar dock även andra spår av krigets framfart. Omkull skjutna ståtliga träd, kringströdda patronhylsor, söndrade kanoner, blodpölar och uppspända taggtrådsstängsel, allt detta bar sitt lysta vittnesbörd om de heta strider våra hjältemodiga trupper hade att utstå, innan segern blev deras. Sedan vi väl besett förödelsen här, begav vi oss åter genom staden för att nu genomströva Kalevankangas, där även heta strider ägt rum. På vandringen genom staden fäste vi oss vid de genomskjutna husen, stora hål i väggarna efter granater, och söndriga fönsterrutor, allt en följd av de rödas brottsliga tilltag att förflytta striden till en obefäst stad.
Hade Pyynikki även burit märken efter strid, var dessa än tydligare på Kalevankangas. Innan vi likväl kommit så långt bemärkte vi f.d. ryska kyrkan. En bedrövlig avbild i sanning. Väggarna var genomskjutna men större var förödelsen inne i kyrkan. Allt i var i kras, allt kringstrött på golvet. Altarskåpen uppbrutna, böckerna kringspridda, de prästerliga dräkterna söndertrasade, kyrkans heliga kärl söndertrampade, avbrutna. Detta allt har icke kunnat ske under striden, här hade plundring ägt rum, av röda eller vita trupper, vet man väl ej. Gripande var det att mitt i denna förödelse se den korsfästes bilder orörda av krigets och plundrarnas händer. Där blickade Kristus ned på förödelsen i en kyrka där hans namn ännu för en kort tid sedan förkunnades. Vanhelgad var kyrkan, vanhelgad av kriget, vanhelgad av råa soldaters svordomar, vanhelgad av nyfikna människors prat. Beklämningen var för stor så vi skyndade ut, ut för att ånyo gripas av tanken på krigets förödelse. Komna upp på Kalevankangas såg vi kriget tydligare än förut, ty här låg ännu lik efter stupade rödgardister. En hade fått det dödande skottet i hjärtat, en annan i magen, den tredje i huvudet. En låg lugn med uppslagna ögon, en annan med sammandragna lemmar, vittnande om att döden icke kommit genast, en hade t.o.m. dött med ett stilla småleende på de nu så kalla läpparna.
Varför hade dessa män gått ut i striden, kämpade de för ett inbillat ideal, var de tvingade till denna strid mot lag och rätt? Frågor vilka de döda icke kunde besvara.
Bäst vi vandrade här, sågs tre unga skyddskårister komma vägen fram med en av allt att döma fången röd. Den rödes blick var bister, ett hat så glödande lyste ur hans ögon, där han vandrade vägen fram förbi oss. Vart bar hans väg? Svaret gavs genast, ty komna till en dalsänka, som låg alldeles vid vägen, kommenderades halt, tre skott ljöd och mannen föll död ned, arkebuserad. Han hade varit en av ledarna för rödgardisterna, hade således ett tungt ansvar, krigsrättsdom hade fallit och nu verkställdes den inför våra ögon, som kommit hit för att se krigets framfart. Tiden hade nu lidit så långt att vi fick lov att gå hem för att fortsätta vår vandring följande morgon.
Tidigt på morgonen började jag min vandring för att besöka stadens museum, beläget på en hög ås med utsikt över Näsijärvisjön, De gamla minnenas hus, icke ens detta hade skonats av krigets förödelse. Först hade de röda logerat i museets rymliga salar, förstörande allt som kommit i deras väg. Gamla antika möbler och andra föremål låg där krossade, i rummen fanns ännu de rödas bäddar nedsmutsade, Själva rummen i byggnaden bär lika tydliga spår av kriget, väggarna var genomskjutna från alla håll och kanter, först av de vitas kulor, senare efter det våra trupper hade intagit huset, av de rödas. Bredvid museet stod ett par av de vita använda kanoner, litet längre nedanför detsamma låg ännu fem lik efter stupade röda, som de hade fallit, en med krossat huvud, en med genomskjuten barm o.s.v. Således samma syn som på Kalevankangas. Härifrån styrde jag mina steg till Tammela stadsdel, som ligger öster om stationen. In i denna stadsdel hade de segerrika vita trupperna först kommit. Även denna stadsdel låg nu förödd, uppbränd av de röda. De hus som ännu var kvar var genomborrade av såväl de rödas som vitas kulor. Hur många förödda hem, vilken klagan ur de tusendens bröst, som nu förlorat allt vad de ägt. Det är krigets röst, som ännu ljuder över staden, de många prövningarnas stad.
Vi hade sett vad vi skulle se och var nu färdiga att lämna Tammerfors. Kl. 7,30 e. m. skulle tåget enligt tidtabellen gå och alla platser var upptagna, resande stod längs gångarna, allt var överfullt, men taget går ej. Tiden gick, den första timmen var förliden, men ännu stod tåget på sin plats. Under tiden strömmade det mer och mer passagerare in, ingen ändring, man tog den plats man kunde, utan att fråga efter om den redan tillhörde en annan eller ej. Efter ungefär en 2 timmars väntan avgick tåget äntligen. Besvären var icke slut härmed. Vid Filppula station gavs det order om att en passagerarvagn skulle tas bort från det förut överfyllda tåget, ty vagnen skulle följande dag behövas för stabens räkning. Godvilligt böjde sig passagerarna icke, det blev högljutt gräl och det hjälpte, en ny vagn kopplades till, ehuru stationsbefälet jämt förklarat att det icke fanns någon vagn att tillgå, trots att vid Tammerfors station fanns flera hundra vagnar, som torde stått där allt sedan stadens erövring. Det jag lade märke till var att det rådde en föga god ordning. På de från fronten permitterade soldaterna tänkes det icke, de må bege sig efter väl uppfyllt värv hem huru som helst, men skall en av stabherrarna resa hur kort bit som helst visst skall det vara ett extratåg med flera vagnar, hörde jag en uppbragt soldat yttra. Det som är det allra behövligaste är ordning icke blott vid fronten utan även bakom fronten.
Notis i tidningen Syd-Österbotten 17 april 1918:
De rödas framfart i Tammerfors bankkontor.
Under det de rödas makt i Tammerfors sjöng på sista versen började de att plundra privatbankerna i tanke att därstädes hitta stora penningsummor och andra dyrbarheter. I denna avsikt sprängde de sönder kassavalven i Wasa- och Nordbankerna. Reservnycklarna till Föreningsbankens kassavalv överkom rövarna i en annan bank. Kansallispankkis lokal plundrades så totalt, att inte ens bläckhornen blev kvar. I det närmaste resultatlösa blev dock deras ansträngningar, enär de endast överkom mindre penningsummor. Enskildas värdepapper är alla i gott förvar liksom även alla värdepapper över huvud. Ett flertal tresorfack blev likaså söndersprängda och deras innehåll bortrövade. Flera privata personer, som sålunda velat förvara sin dyrbaraste egendom, förlorade nu densamma genom rövarhänder.
Notis i tidningen Syd-Österbotten 17 april 1918:
General Mannerheims tal till Vörå krigsskolas elever.
”Elever vid Vörå krigsskola! Ni har med heder deltagit i alla strider från Ylistaro till Tammerfors. Där striden varit hetast, där motståndet var segast, där har det brutits mot edra bröst, med edert blod. Jag upplöser nu Vörå skola och sänder eder som instruktörer till de särskilda truppavdelningarna. Men Vörå skolas krigarrykte skall få en varaktig plats i fosterlandets historia. Jag befordrar alla elever till underofficerare och eder tappre chef, jägarkaptenen Heiskanen, till major och regementsbefälhavare.”
Tidningen Aamulehti tackade befriarna direkt efter intagningen och Syd-Österbotten skrev om detta den 20 april 1918:
Vår frihetstid. Tammerfors befriare.
Bland dem funnos män från Finlands alla delar, från Österbotten, Savolaks, Karelen och egentliga Finland och Tavastland. Från Sverge hade kommit den frivilliga brigadens tappra skara. Vi som befriats från det röda skräckväldet frambära ett tack till alla. Vi kan icke känna alla dem som särskilt utmärkt sig. Därför tackar vi alla gemensamt. Men ett huvudfaktum står dock klart för oss, och det är, att österbottningarna såväl finsk- som svensktalande som har utgjort våra räddares kärntrupp. Skola vi tacka någon särskilt, så tacka vi främst dem. Utan dem skulle vi ännu, säger Aamulehti, i dag som är lida under de rödas skräckvälde. Österbottningar: uleåborgare, vasaiter, vöråiter, lappobor och andra, vi beundra, högakta och tacka er!
Tidningen Tampereen Sanomat hade också en lång artikel skriven på både finska och svenska:
Ett tack till de rikssvenska krigarna!
Till våra befriare från andra sidan Bottenhavet!
Efter en månad lång lid, fylld av oro, förödmjukelse och våld, sådan blott under den värsta terror kan förekomma, kunna vi åter andas fritt, höja vår panna och med klarnad blick gå en löftesrik framtid till mötes.
Att så är, att vi nu känna oss som fria medborgare i ett fritt samhälle, där rätt och lag giva livet trygghet, det hava vi eder, våra befriare från andra sidan Bottenhavet till en del att tacka för, ty vi veta nogsamt och erkänna det med evig tacksamhet, att Ni hava på ett glänsande sätt, hand i hand med våra egna trupper, varit delaktiga i Tammerfors befriande från de rödas terror.
Vi veta detta, och vi känna därför ett tvingande behov att för Eder, våra befriare från andra sidan Bottenhavet, få på ert eget modersmål uttrycka vår djuptänkta tacksamhet för eder högsinta offervillighet att trotsa ett fälttågs svåra umbäranden för vår skull, en offervillighet, som blir än större, då den ådagalägges ej för värnandet av egen härd, utan i allmänna humanitära intressen.
Vi bedja eder, vänner och bekanta från gamla Sverge, med vilket så mänga kulturband och gemensamma historiska minnen förena oss trots olika språk, än en gång mottaga vår uppriktigaste tacksamhet för de högsinnade offer ni gjort för oss. Måtte en trogen och varaktig vänskap uppspira ur det vapenbrödraskap, som nu uppstått mellan svenskar och finnar, en vänskap, som helt visst skall bringa fred och lycka i hela Norden. Med vemod och sorg blanda sig dock hos oss i dessa känslor av tacksamhet, ty vi minnas alla dem bland eder, som ljutit hjältedöden för oss. Därför bedja vi och få uttala vårt uppriktiga beklagande över att blodsoffren varit så många och så dyrbara. Det enda, som kan lindra vår smärtas bitterhet, är det att offren hemburits de högsta värden livet kan bjuda oss: frihet, sanning och rättvisa. I denna sanning böra vi söka oss tröst och hopp för en gemensam och ljus framtid för brödrafolken i Norden.
Tidningen Syd-Österbotten införde 20 april en artikel, som lydde så här:
”Ärade läsare! Kanske får jag bringa dig i ditt fridfulla hem en hälsning från Tammerfors. Vet du, där är det annorlunda än hos oss. Vi har hemma arbete mer än vi hinner med kanske, kanhända vi även klaga däröver. Vi äter vårt dagliga bröd och sover varje natt i lugn.
I Tammerfors är det kanske motsatsen. Där arbetar ingen. De röda har plundrat och tagit hand om matförråden. Man har fått sitta sysslolös långa tider med händerna i kors. Detta är ju idealet för lättingar, men idealet förlorar sig, då sysslolösheten skall tillbringas i källare och andra gömmor. I dessa har maten varit lika sällsynt som solskenet. Mörkret gjorde det för mången osäkert när det var dag eller natt. Barnens onödiga gråt efter mjölk eller smörgås höjde ej stämningen. De dagar angreppet skedde bodde alla som det kunde i källare och andra lågt belägna ställen. En del hade fått dväljas i dessa rum 14 dagar, andra något mindre. Det elektriska ljuset hade slocknat och ingen hade petroleum. Man levde i mörker i sina hålor under byggnaderna. När dessa antändes, gällde det att antingen stanna kvar eller rusa ut i kulregnet, utsatt för de rödas mordlust. Att tälja allt elände, som rådde i staden, är en omöjlighet.
Människorna led men även djuren fick erfara de rödas välde. Så t.ex. hade dessa vid sin flykt norrifrån in till staden medtagit en massa kor för att ha färskt kött till sina måltider. Korna bestods dock ej hö utan sågs de småningom digna ner och dö av svält. Sin träck hade de ätit de sista stunderna och gnagat sönder stolparna, där de var tjudrade. En person berättade för mig: De smutsiga kläder jag har på mig är allt vad jag har kvar efter mitt livslånga arbete. En annan sade: Nu är jag fri resten av dagen och kan gå hem. Vart skall jag gå? Mitt gamla hem är brunnet, min hustru har gått ut att söka oss tak över huvudet. Hur skall jag träffa henne eller hon mig? Var köpa mat, som ej finns? Skulle goda människor ge, har jag ej ens tallrik att äta på. Och barnen sedan? Ja det är hårt, när kriget drar fram. Många i livets strider härdnade män har tvungits att fälla tårar inför plundringarna och nidingsdåden. Mången välbärgad man står blottad in på bara kroppen. Män och barn har mördats i hustrurnas åsyn. Det är sorg, när krig råder. De bistra männen ha gråtit, även när de vita visade sig och trädde fram. Det var glädjetårar.”
I tidningen Syd-Österbotten skrevs det den 20 april om:
Kvinnobataljonen.
I Tammerfors Aftonblad skrives: De röda visste att i allt följa med sin ryska bolscheviktid. Så bildades även i Tammerfors en kvinnobataljon, vilken officiellt sägs räknat 400 amazoner, men i verkligheten dock knappast 200, då det gällde att vara med i leken.
Och deras yttre utrustning sedan! Oj gamla grekista gudar! Säkerligen skulle Ni skratta, så edert olympiska lugn finge en högst allvarlig knäck, om Ni kunnat fe dem anno 1918 i den snart världsberömda staden Tammerfors, uppe i föregångsfolkets land. De flesta bar benkläder! Några hängande och vida, tydande på ett tillfälligt lån av sista nattgäst. (Huru månne den stackaren redde sig hem på morgonkvisten?) Andra hade knäbyxor, andra bindlar, andra korta kjolar o.s.v.
Överplaggen var synnerligen varierande. Manliga rockar, långa paletåer, fruntimmerskappor, en och annan finare promenaddräkt, och allt smutsigt, slarvigt och så litet militärisk som möjligt. Håret var uppsatt under den lilla mössan. Somliga hade sytt en liten påse, hängande från mössans bakre del, där det långa håret bevarades.
Det röda bandet, och banditnunan syntes vara den enda officiella. Och geväret sedan! Kolven nära nog berörde marken, och bajonetten höjde sig stolt över sin bärarinnas översta ändpunkt. Att hon första gången stiftade närmare bekantskap med detta slags leksaker, syntes då tydligt.
De utmärkte sig främst genom att på gatorna infånga alla herremän de blott kunde, och föra dem till allmänna arbeten främst i värsta kulregn. Av de kvinnliga hjältarna lämnades de dock försiktigt nog i första bästa s.k. kasern i staden. De höll vakttjänst, voro rent av vidriga i sin vanvettiga iver att skada allt vad borgare hette. I allmänhet var de naturligtvis ytterst fega, då det gällde. Men undantag fanns, och då var de icke mer människor, utan sannskyldiga vilddjur.
En kvinna från Sverige skrev under frihetskriget ett brev till sin bror som ingick som officer i den Svenska Brigaden, så här:
”Genom brev från mamma ser jag att du har planer – allvarliga planer – på att gå ut som frivillig till Finland, och jag måste säga att det gläder mig. Trots risken, som ju är stor, och trots allt annat, som måste tala emot en sådan allvarlig omkastning i ditt öde, så anser jag saken vara sådan att jag obetingat tillråder. Du vet väl vad du avstår: ett lugnt och bekvämt vardagsliv men du vet inte vad du går till mötes. Döden kan man dock möta var som helst, i sin säng, genom ett olycksfall, till och med i ett slagsmål. Men man möter honom bara en gång. Det finns värre saker man kan råka ut för: invaliditet t.ex., men man får ju ta den risken med. Om du reser, är det bara en sak jag önskar du måtte undgå, och det är vanäran. Även den finns det tillfälle att möta. Jag tror dock att du är rustad mot den.
Kan en svensk blott göra något för Finland, så känns det som en lättnad. Vet du, jag har denna tid så bra förstått „ gamle Spelt”, Runebergs trosskusk, du minns, som ej tvättade smutsen ur ansiktet, så länge reträtten varade. Han skämdes, och jag skäms nu också. Hade jag varit en man, så vore jag redan där i Finland. Det är förfärligt att se hur de röda far fram i Finland. Vi torde väl nog få en del påkänningar här i vår också, men så rysligt som där borta kan det inte bli. Om du också kommer i tillfälle att rädda endast ett liv där borta, vore det en god sak, och jag tycker det skulle kännas gott, att man inte levat förgäves. Man lever ju inte bara av mat och för pengar; det finns fortfarande ideal, ehuru man har svårt att se och påstå det nu för tiden. Människorna blir allt mer och mer själviska och försoffade.”
En kvinna och mor från Sverige, vars son hade blivit sårad i striderna i Finland, skrev så här till honom på sjukhuset i Vasa:
”Låt mig säga våra tankar, att vi tackar Gud att vi hade en son, som ville och kunde gå ut. Vi anser att hur litet som han kan uträtta, så har han gjort sin insats i livet och ingen kan göra större livsgärning än att som en man strida för Finland. Vår tanke, när vår son reste, var att vi lämnade honom i Guds beskydd och skänkte honom åt Finland.”
Det gamla svenska sinnelaget!
Klicka HÄR om du vill komma tillbaka till huvudartikeln om skyddskåren och dess verksamhet.