Tidningen Syd-Österbotten publicerade under åren 1917-1918 flera artiklar som handlade om rödgardisternas våldsdåd i Finland. Vissa artiklar var så råa och grymma att de inte kan publiceras igen. Här under ett litet urval som visar vad tidningen skrev den tiden:
Den 7.11.1917 stod det i tidningen av den finska prokuratorn i en skrivelse till generalguvernören med anledning av de ständigt utövade vålden från den ryska militärens sida påpekat att ryska regeringen är ovillkorligen skyldig att bortdraga från landet en militär, inom vilken disciplin ej kan upprätthållas. Ett motsatt förfarande vore liktydigt med ett brytande av rättsförhållandet mellan Finland och Ryssland.
Från Korsnäs rapporteras att det råder en spionskräck, eftersom ryssarna misstänker allmänheten för allt möjligt trots att det inte har hänt några nämnvärda trakasserier mellan dem. Nuförtiden händer det ofta att vanligt folk blir släpade till ryssarnas kaserner för förhör och sedan blir de släppta. Just detta hände för några gummor och gubbar i skogen som vaktade sina får. Då ryssarna fick syn på dessa så hamnade samtliga på förhör, fåren också. Också postkarlarna lider av dessa granskningar och förhör. Tre gånger i veckan reser de med postväskorna mellan Övermark och Korsnäs och ofta blir väskorna granskade både utan och innan.
Under storstrejken 14 – 20 november 1917 mördades totalt 14 personer, samtliga bosatta i södra Finland. I Åbo förekom mycket våld och de ryska soldaterna använde till och med kulspruta, Guvernören och polismästaren häktades, likaså friherre Vrede och dennes son von Rettig, Jansen-Storbacka, Grönblom, tandläkare Jörgensen och kommissarien Aalto, som alla misshandlades svårt. Flera husundersökningar gjordes och vid dessa stals stora mängder med värdesaker, bland annat hos konsul Nordfors och till och med hos ärkebiskopen Johansson. Rödgardisterna bröt sig in i domkyrkan och krävde att de skulle få undersöka till och med likkistor. Sedan fordrade rödgardisterna att staden skulle betala åt dessa 5 miljoner mark, annars hotade de att mörda drätselkammarens ledamöter och sedan bränna ner staden. Drätselkammaren måste vika sig för våldet och betalade ut summan som prutats till en halv miljon.
I Vasa gick det relativt lugnt till under strejken.
Den 1.12.1917 skriver tidningen att hittills är skräckväldets offer, alltså antalet mördade totalt 36. De senaste offren är Kronofogden Sandström i Kittilä, Kustaa Suominen i Malm, hemmansägarsonen Emil Mäkinen i Pusula och hemmansägarsonen Juho Kavila i Pusula.
Den 5.12.1917 skrev tidningen om ett allmänt möte som hade hållits på rådhuset i Kristinestad, där kyrkoherden höll ett tal ”vari relaterades den nuvarande situationens huvuddrag och framhölls opinionen mot socialisternas tilltag. Land skall med lag byggas, framhöll talaren. Lag är grunden till lycka och välstånd. Finlands folk har även varit ett laglydigt folk. Även under förtrycksperioderna har vi bevarat våt fäderneärvda författningar, vårt samhällsskick. Nu i olaglighetens tillstånd nedrives vad som under århundradens lopp byggts på laglighetens grund. Den av socialdemokraterna åstadkomna statskuppen eller som de säger revolutionen har kastat landet i ett olycksläge. De söka värja sig med att revolution icke är olaglig, under dess täckmantel döljas, i dess namn utföras alla de våldshandlingar vi förnummit. Men, vi tala icke om revolution. Nej. Revolution framspringer ur politiska missförhållanden, som äro rådande och vilka hindra livets sunda utveckling. Förutsättningarna för revolution är icke för handen i vårt land. Finland är, kan man säga, det mest demokratiska landet i världen. Alla partier, klasser, särskilt de borgerliga hävdar en utveckling på lagens grundval i demokratisk anda. Revolutionen är oss helt och hållet främmande. De socialistiska tilltagen äro icke revolution, utan härflutna av osunda partilidelser. Ifall orsaken till den röda revolten nagelfars, så falla de en efter en. Det har sagts att livsmedelsförhållandena blivit så svåra att arbetarna blivit lidande. Detta är fel. Vi har alla kommit att lida. Ingen samhällsklass bör ges skulden härtill, utan kriget. Och mot detta skulle kunna revolteras. Det är en skamfläck för socialdemokraterna att de gjort sig skyldiga till alla de bekanta dåden. Och de vilja icke erkänna dem. Nu har lagts i dagen en synnerlig politisk omogenhet, såframt våldshandlingarna skett i socialdemokratiska partiets namn. Och till detta han icke gärna nekas, enär de röda uppviglats av sina egna organ. Allt detta har lett och leder till svår skada för vårt land, såväl i politiskt som i finansiellt hänseende och i synnerhet nu då alla krafter bör spännas för ernående av statlig självständighet. Land skall med lag byggas. Vi måste reagera mot de olagliga förhållanden, mot de skräckscener som utspelas överallt. Vi bör avlägsna allt som understöder olagligheterna. De röda gardena bör avlägsnas. Den nytillsatta regeringen bör understödas. Vi skall uttrycka vårt medhåll för densamma, anhålla om åtgärder för laglighetens återställande. Vi bör få en väl organiserad, kraftig ordningsmakt.”
Efter detta tal översatte rektor Seppä riktningarna för diskussionen och han föreslog några klämmar som han ville få godkända. Diskussionen efter detta blev givande och socialdemokratiska talare utslungade beskyllningar mot de borgerliga, att de begynt medborgarkriget, beväpnats av tyskarna med gevär, bomber m.m. samt påstod envist att revolutionen försiggått och att de gamla lagarna skall upphävas.
Detta möte beslöt att 1) den allmänna ordningen fortast möjligt återställes, 2) röda gardena såsom farliga för den allmänna säkerheten omedelbart skingras och avväpnas, 3) den under storstrejken uppkomna milisen upplåter sin plats åt den lagliga ordningsmakten, 4) de till senaste terroristiska tilltag skyldiga bringas till laga ansvar, 5) den främmande militären på grund av de av den föranledda störningarna av den lagliga ordningen, samt på grund av den i landet rådande livsmedelsbristen avlägsnas. Mötet uttalade fullt stöd för regeringen.
Den 5 december 1917 hölls ett stormöte i Kristinestad där inbjudna gäster från andra kommuner deltog. Före mötet gick det vilt till och inte var det mycket bättre på mötet heller. I Syd-Österbotten den 8 december fanns en lång artikel, som du kan läsa HÄR!
I samma tidning alltså 8.12.1917 finns intressanta notiser, t.ex. om arbetarna i Tammerfors som krävde att de skulle få börja censurera tidningen Tampereen Sanomat. Då stadsfullmäktige sammanträdde i Tammerfors som kom det dit hela 300 rödgardister, som krävde att fullmäktige direkt skulle besluta om en löneförhöjning. Då detta ärende inte togs till behandling, så blev hela fullmäktige instängda i sammanträdesrummet. De frigavs på natten efter klockan 3, efter att de lovat att saken skall utredas. I Helsingfors krävde röda gardet en miljon mark i avlöning och det skulle betalas inom 3 dagar, annars skulle de ta pengarna med våld.
Den 22.12.1917 skriver Syd-Österbotten om hur en icke nämnd Kristinestadsbo blivit behandlad i Vasa: ”I måndags på aftonen anlände en kristinestadsbo, som tog in på järnvägshotellet för att samma kväll med tåget resa till sin hemort. Sedan han lämnat reseffekterna på hotellet, begav han sig ut i staden. Nedkommen på gatan störtade två halvrusiga män ut från kafé Pohjanleimu. Den ena knöt svärjande nävarna mot ”borgaren” medan den andra kände efter slidkniven.
Den resande sökte undkomma. Den ena grep nu efter revolvern ur bakfickan. Vår resande gjorde likadant för att skrämma. I detsamma blev han kullkastad och vapnet togs ur hans ficka. Han lyckades emellertid resa sig för att dock strax igen bli fasthållen. Nu uppenbarade sig två ryska soldater och nu sökte de i förening råna sin fånge. Då nöden var störst, kom en milisman, ropande an en droska och förde den resande till kansliet. En av huliganerna följde med. Där påstod han, att den resande herrn hotat skjuta och att han och hans kamrat avväpnat borgaren. Herremannen relaterade händelsen och fordrade tillbaka sitt vapen. Då han å sina tjänstresor hade rätt att bära vapen, fick han det tillbaka och löfte om protokollsutdrag.
Detta försiggick på ett par stegs avstånd från stadens mest trafikerade gata!
Den 29.12.1917 fanns det flera artiklar i tidningen som handlade om det upptrappade våldet. De ryska soldaterna drar sig inte tillbaka till hemlandet, trots flera påtryckningar. Från Lappo, Seinäjoki och Ylistaro har de flesta avrest och åldersklasserna 1900-1901 har också hemförlovats.
I tidningen ingår en lång artikel om våldet i Vasatrakten. På julaftonen hade några huliganer kommit till Toby där de började supa tillsammans med de ryska soldaterna. De började då skjuta omkring sig och söndrade då många fönster.
Ortens egen polis blev kallad till ryssmilitärens kansli, och ryssarna krävde förbättringar i inkvarteringen och senare kom ryssarna också till polisen hem och började skjuta omkring sig på gården. Soldaterna flydde först då polisen med hjälp av sin son börja skjuta skott i luften. Bönder i närheten som skulle hjälpa polis blev häktade av ryssmilitären.
De ryska soldaterna kände sig nu hotade och 40-50 soldater från Vasa tvingade tågpersonalen att reservera ett tåg för att skjutsa dem till Toby. Ryska ryttare från Laihela kom också till undsättning och på vägen påträffade de Edvard Berg från Veikars, som just då transporterade två patronlådor åt skyddskåristerna. Han fördes till förhör och i samma veva hittade ryssarna liket av en kamrat som hade dödats kvällen innan.
Ryssarna blev ursinniga på grund av likfyndet, så de slog Berg med gevärskolven i huvudet och sedan dödade de honom med flera bajonettstick. En kavallerist stack sin värja genom honom, torkade sedan av värjan på Bergs kläder och ropade sedan åt de övriga anhållna: Syö nyt, jos teidän on nälkä! Också andra anhållna misshandlades men inga andra än Berg blev mördat. De ryska soldaterna började söka i gårdarna efter skyddskårister och stal pengar på samma gång.
Natten mot annandag jul utbröt strider i Sundom mellan skyddskårister och de ryska soldaterna, och 4 ryska soldater stupade och en blev sårad. Soldaterna begav sig då tillbaka till Vasa och därifrån utsändes ryska kavallerister till Sundom men de nöjde sig med att rida genom byn.
Tredje dag jul uppvaktade Tobyborna landshövdingen i Vasa och krävde att de ryska soldaterna skall förpassas ur landet, så att inte motsvarande våldsdåd skall ske igen. Landshövdingen lovade att anhålla om bortdragande av alla militärkommenderingar från landsorten.
I samma tidning, alltså den 29.12.1917 kan vi läsa att den lokala milisen i Gamlakarleby, som borde upprätthålla ordningen i staden hade gått i strejk. Detta ledde till blodiga strider, bland annat de ryska soldaterna sårade ett par deltagare i ett medborgarmöte. Juho Piirainen, som var direktör för Gamlakarleby motorfabrik blev mördad på möte då han höll på att läsa upp ett anslag och mördarna lyckades undkomma. Rödgardisterna hotade med flera våldsdåd och bland annat försökte de plundra Lantmannabankens kontor men kassaskåpet gick inte att öppna.
I Vasa inträffade också flera andra rånmord, som möjligen utfördes av rödgardisterna. Tornvakten Wiik, som var 80 år dödades med ett revolverskott i sitt hem och rånades på ett fickur och pengar. I Sandviken mördades chauffören Arvid Widlund och hans kropp hittades gömd under snömassor i ett dike.
I Björneborg hade också inträffat flera våldsdåd och bland annat Isak Sahas guldsmedsaffär blev plundrad av ryssarna.
Den 12.1 .1918 skriver tidningen att före detta polischefen, löjtnant Vilenius blir skjuten till döds av en finskatalande, okänd person på prästgården i Petalax. Löjtnanten Vilenius var född 1886, prästson från Petalax. Han gick i Vasa svenska lyceum, sedan som frivillig i den ryska armén, tog avsked 1914 då världskriget bröt ut. Han blev sedan polismästare i Jakobstad, där han gjorde sig sorgligt ryktbar och ingen sörjde då han 1916 flyttades till S:t Mickel. Där fick han sparken och efter det hade han ingen tjänst.
Den 12.1.1918 skriver tidningen att rödgardisterna har tagit så gott som hela stadsfullmäktige i Fredrikshamn till fånga och höll dessa fängslade i stadens polisinrättning. Rödgardisterna försäkrade att de kommer att hållas fängslade till deras krav har godkänts.
Den 12.1.1918 skriver tidningen att de ryska militärmyndigheterna har fängslat bonden Eur i Toby, misstänkt för mord på en rysk soldat. Det visade sig dock vara ett misstag men detta hände sedan Ryssland godkänt Finlands självständighet.
Den 16.1.1918 skrev en närpesbo om läget i kommunen:
Det är något besynnerliga tider vi leva uti. Det är inte krig, inte heller fred, det är vapenvila. Det är vapenvila i Ryssland. Finland har ju inte fört krig sedan 1808, men varit förklarat i krigstillstånd. Numera är ju Finland ett fritt, oberoende land med egen självbestämmanderätt. Det är ju vår dröm sedan hundra år, som helt plötsligt blivit verklighet. Vi få själva bestämma över vår framtid, över vårt görande och låtande.
Men det tycks vara långt ännu till ett fritt oberoende Finland. Våra bästa krafter, våra fredliga medborgare, våra kämpar för lag och ordning får med varje dag som går offra sitt hjärteblod för mördarhand. Ingen makt tycks finnas nog stark att ingripa härvidlag. Samhällets avskum, som själva kallar sig socialister, ha gripits av lust att föra krig, och klokt nog vända de sina vapen mot värnlösa medborgare. Och för att säkert lyckas i sina förehavanden söka de hjälp hos sina egentliga fiender, som tack vare sin stora broderskärlek ingått vapenvila, på samma gång de ”se sig tvungna” att öppna eld mot ett fredligt folk.
Men låt oss lämna städerna och deras huliganer och gå för att syna sömmarna i våra närmaste landsdelar. Jag tänker främst på Närpes och vad som där sker. Skyddskårerna arbetar flitigt och varje natt går en 3 á 4 man stark vakt längs stora landsvägen. Trots denna vakthållning förövas inbrott varje vecka. Under julferien hade folkskolan och folkhögskolan i Vester-Yttermark påhälsning. Från den förra skolans lärarinna bortstals cirka 35 mk i penningar jämte en guldring, medan tjuvarna icke mäktade sig bryta sig igenom alla dörrar på folkhögskolan, ty deras dyrk gav efter och blev sittande i låset. Kort före julen nedbrann bonden Mannfolks redskapshus, vilket blev en förlust på åtta tusen. Huset, som icke var försett med eldstad, kunde icke fatta eld utan illvilliga människors handling. Natten mellan den 4:de och 5:te januari bortstals från lärar E. Erkas i Näsby 6 hl. spannmål (utsäde). Av allt att döma visste tjuvarna, att hr Erkas skulle bort den kvällen, ty utan häst och släde kan ej flera hundra kg säd bortföras på en kort stund.
Flera tjuvsträck kunde ännu framhållas, men redan dessa bevisa, att en liga huliganer opererar i Närpes, och bekanta som dessa är med ortsförhållandena, kunna de icke vara från Åbo, utan äro de nog infödda närpesbor. Var är ordningsmakten, som skall hålla ögonen på sådana individer? Vore icke tiden snart inne för dessa tjänstemän att göra sina åligganden. Det ser ut som om fridstörare och egendomsskändare skola få gå fria, medan t.ex. föreningar trakasseras på grund av att de ej följa de ryska s.k. obligatoriska föreskrifterna beträffande krigsskatt och annat dylikt. Ingen närpesbo är så dum, att han ej med alldeles oövade detektivögon kan följa spåren till banditligan, men det är icke han, som har den lagliga makten i sin hand.
Fast nu kan det vara nog. Yttermark skyddskår! Låt se att ni gör rätt för ert namn. Skydda edra fränder och vänner jämte deras egendom! Låt icke några slynglar sätta skräck i en hel socken och allr minst tillägna sig och förskingra andras hårt förvärvade slantar! När de samhälleliga lagarna icke mera efterföljas och dess väktare slumra in, då är det folket som intager domarplatsen.
Den 19.1.1918 kan vi läsa om hur 2 personer på kvällen trängde sig in i Anderssons villa i Helsinge och misshandlade paret Andersson med en yxa. Efter det bestal de paret på 300 mark. Också på Åland hade de ryska soldaterna brukat våld, då de hade befriat 6 för stöld dömda fångar från Kastelholms fängelse. De hade också stört tingsfriden och stulit handlingar därifrån och så hade de med vapenmakt avbrutit ett ungdomsföreningsfest på Jomala.
I Bennäs hade 16 ryska soldater bränt ner en större byggnad, vilket ledde till att lokala skyddskåren avväpnade dessa och de skickades med tåg till Helsingfors.
Den 23.1.1918 frågar Syd-Österbotten på ledarplats hur länge vi skall tillåta terrorn att triumfera. Det finns inte längre något så galet och omänskligt, som de röda anarkisterna ej skulle tillåta sig. Trots att Ryssland för någon tid sedan erkänt Finlands självständighet, så meddelar de nu att så länge som förhållandena mellan Ryssland och Finland inte definitivt blivit uppklarade ”allt förblir vid det gamla”. Tidningen påminner läsarna om att medan den inre kampen pågår i Finland, så kan en ny regim snabbt växa fram i Ryssland, som i värsta fall inte känner sig villiga att godkänna självständigheten. Det finns också en stor risk att många länder som ännu inte erkänt Finland, nu låter vänta med sitt beslut. Det är inte rätt och riktigt att erkänna en rövarstat, som inte kan säkerställa medborgarnas liv och rätt till säkerhet.
På annan plats i samma tidning kan vi läsa att ”I söndags sågos rödgardister med skräddar-kommissarien Frans Aarnio i spetsen tåga till kasernen i folkskolan, där deras ryska ”tovaritschi” utdelade åt dem vapen och patroner. Efter att en stund hava exercerat på folkskolans gårdsplan styrde den 16 man starka och modiga truppen kosan med gevär och påskruvade bajonetter till de rödas tillhåll ”Torpet” i norra delen av staden.
Enligt hörsägen ha rödgardisterna vittsyftande planer. Den första åtgärden från deras sida vore att avväpna skyddskåren å orten, Sedermera komma de att resa landet runt för att hjälpa i nöd stadda partifränder. Tidigare på söndagen hade man sett en del rödgardister deltaga i ett demonstrationståg för freden och mot militarismen.”
I samma tidning, alltså den 23.1.1918 finns ett flertal artiklar som handlar om rödgardisternas våldsdåd, främst i södra Finland. I Nurmijärvi mördades ägaren Saxelin på Ala-Korpi rusthåll. I Viborg drabbade rödgardister samman med skyddskårister på Carborators fabrik, där de sköts med gevär och kulsprutor. Redaktionen på Viipurin Sanomat hade också besök av rödgardister som vill veta var skyddskåristerna gömmer sig. På tågstationen i Taavetti hade 250 rödgardister drabbat samman med 60-70 skyddskårister. Mellan Luumäki och Davidsstad, alltså Taavetti hade järnvägen rivits upp på flera ställen. I väntan på förstärkning hade skyddskåren dragit sig tillbaka men under tiden fick rödgardisterna förstärkning då två tåg från Petersburg förde med sig hela 30 vagnar med rödgardister. Det ena tåget stannade i Kouvola och det andra vid Rauhala station.
I Åbo hade rödgardisterna häktat flera affärsmän och fört dem till högkvarteret i navigationsskolan. I Dalsbruk hade en huliganhop söndrat ett fönster till apoteket och krävt att få sprit men apotekaren hotade att skjuta dessa. Huliganerna avlägsnade sig men efter att ha klippt telefonledningen.
Den 26.1.1918 står det i Syd-Österbotten att det varit oroligheter i Vasa efter att tåget anlänt dit. Det berodde på att en del resande hade vägrat att visa sina pass. Av denna orsak blev vicehäradshövding Rekola häktad av ryska matroser men han blev befriad av skyddskårister på Salutorget. Skottlossning pågick hela natten och bland annat redaktör Hagman sårades av en berusad matros.
Den 16.2.1918 finns i tidningen en kort artikel om ett grymt våldsdåd:
Den gamle generalens slut.
Som offer för mördarna har fallit 76-åriga friherren Silfverhjelm. I den gamles lokal hade en natt ett hundratal rödgardister inträngt för att misshandla den gamle krigaren, vars nära anförvanter tjäna i skyddskårens led. De gamle nedsköt tre rödgardister men fälldes till golvet av ett kolvslag. Dock hade han krafter och sinnesnärvaro nog att med ett fjärde skott skjuta sig själv i tinningen, sålunda undgick han misshandeln. De uppretade rödgardisterna åstadkom en fruktansvärd ödeläggelse av den dödes hem.
Den 27.2.1918 publicerade tidningen Syd-Österbotten ögonvittnesskildringar från södra Finland. Vittnesmålen som kallas ”Ohyggligheter utan gräns” är av sådan art att de inte är värda att skriva desto mera om.
Den 2.3.1918 skrev Syd-Österbotten om Ekenäs borgmästare Winqvists sorgliga död, så här:
Personer, som deltagit i den andra svenska Finlands-expeditionen, har vid sin återkomst till Stockholm skildrat scener så avskyvärda, att de knappast i ord kunna beskrivas.
Hemskast av dem alla är måhända skildringen av mordet på borgmästaren Harry Winqvist i Ekenäs, vilken hade anmälts för stadens röda garde som innehavare av vapen. Fröken Siri Boman från Sverige berättade för Afton-Tidningens medarbetare om händelsen. Borgmästare Winqvist blev i sitt hem uppsökt av en skara råa sällar med röda gardets bindlar kring armarna, vilka formligen drog honom med sig från den förtvivlade hustrun till ”gardets” högkvarter.
Under de vildaste hotelser blev borgmästaren uppmanad av bandets chefer att bekänna, ”hur mycket vapen han hade gömt för skyddskårens räkning.” Då han förklarade att han ej förvarat några som helst vapen för kårens räkning, övergick man till det grövsta våld mot honom.
En av rödgardisterna sköt slutligen från sidan ett skott mot det värnlösa offret, som gick genom kindbenen och antagligen medförde en ögonblicklig död. Samtidigt stack några andra nidingar bajonetterna i den skjutnes nacke. Den mördade fick därefter ”sitta” kvar på den stol där han suttit då dådet begicks, i två dagar medan den röda skaran härjade på annat håll.
Först på tredje dagen lyckades den av sorg alldeles nedbrutna hustrun, som var född i Sverige, få tillstånd att begrava sin under så sorgliga omständigheter bortgångne make. Liket hämtade av en flock röda och lades på en öppen vagn.
Vid borgmästargården mötte en grupp kvinnliga seminarister och en svensk pastor Dahlbäck. De började sjunga en psalm men blev avbrutna av huliganerna, som riktade bajonettspetsarna mot deras ansikten och förbjöd dem att fortsätta sången. Pastor Dahlbäck skyndade fram till gruppen och sträckte avvärjande upp händerna:
-Men, mina vänner, betänk…
-Tig, annars skjuter vi, avbröt en av männen ursinnigt.
Ingen av dem ville emellertid bära in det lemlästade liket i sorgehuset. Man tvekade och uppmanade de kringstående att göra det. Inte en enda av de kringstående rörde sig dock ur fläcken. Ett par av de råaste i skaran drog då ner liket av vagnen i benen och släpade det uppför trappan till huset.
Det var en sorglig syn, då den dödes sargade huvud slog mot trappstegen.
Den 6.4.1918 skrev Syd-Österbotten:
Från södra Finland ha vi varit i tillfälle erhålla säkra uppgifter. Enligt dessa, varom vi vilja meddela utförligare i nästa nummer, ha rödbanditerna i Helsingfors mördat bl. a. verkställande direktören i bolaget Navigator jurisstuderanden Gunnar S n e ll m a n den 15 februari.
Efter att mitt på dagen ha blivit häktad på Kyrkogatan och förd till de rödas högvakt i riddarhuset, underkastades han ett kort förhör, varav intet graverande framgick. Man fordrade dock att få anställa husundersökning i den fängslades bostad. På natten uttogs han från högvakten för att medfölja till hemmet, men blev antagligen på vägen dit skjuten bakifrån ett skott genom huvudet.
Den mördades lik fingo hans anförvanter sedan på dagen under hån och begabbelse av de röda uppsöka på kolerabaracken. Den på detta sorgliga sätt omkomne var född och uppvuxen i Kristinestad samt son till framlidne konsul G. W. Snellman och hans maka, född Lacke.
Tidningen skrev också att: Ingenjör Alfred Sundman från Kaskö blev av de röda tyrannerna tillfångatagen ett stycke utanför Nystad och mördad genom dränkning, efter att först ha blivit berövad sina kläder.
Ur tidningen Syd-Österbotten 10 april 1918:
De rödas mordgärningar.
I Joutseno har de röda mördat ett antal personer, mestadels jordbrukare. Av en bonde har de avflått ansiktshuden, en annan har halshuggits. Rån och plundringar har hört till ordningen för dagen och en mängd häktningar har företagits. I Sibbo har över 30 lantbrukare mördats, bland de mördade i Esbo nämnes gästgivare Löfman, i Kyrkslätt lantbrukare Sahlberg, i Sjundeä nämndeman Nyman, tre bröder Lindholm samt lantbrukarna Berggren och Sellström. I Borgå har domprosten Edw. Hannula fallit offer för de rödas mordraseri. Vid gränsen mellan Valkeala och Mäntyharju mördades den 20 mars 9 flyktingar från Fredrikshamn, 7 män och 2 kvinnor, som var på väg till S:t Michel. Sex av dessa dödades genast och de tre övriga senare. Man har ej lyckats finna de mördades lik, men man förmodar att de kastats under isen i en bäck, vid vilken man funnit kvinnokläder och spår av kvinnohår.
I samma tidning, alltså den 10 april 1918 beskriver en rikssvensk för Aftonbladet de finska rödgardisternas grymheter så här:
De rödas oerhörda dåd.
Upprörande detaljer meddelade av ögonvittnen.
”Om ni där hemma hade en aning om, hur dessa huliganer far fram, skulle vår regering icke ett ögonblick längre kunna existera. Det är nära nog skam att vara svensk, då man tänker,
att vi ej har sänt hjälptrupper hit. Jag har sett ett 30-tal av huliganerna stympade lik, med utstungna ögon, kastrerade, korsfästa, eller med uppskurna magar och deras egna tarmar använda som bojor om benen och dylika ohyggligheter. Och tänk, att detta utförts, medan de ännu var levande.”
Dessa uppgifter bekräftas till alla delar genom nedanstående utdrag ur ett brev från en svensk officer, som ställts till en svensk morgontidnings förfogande:
”Jag kom i natt från fronten, där jag upplevat åtskilligt, vilket jag önskar skulle komma in i svenska tidningar. Vid de våras inringande av Tammerfors togs 18 skyddskårister tillfånga. Dessa har man nu återfunnit fruktansvärt lemlästade. Fem av dem var kastrerade. På en av dem hade man skurit upp magen, medan han ännu levde, och knutit ihop hans ben med tarmarna. Följden har blivit den att ingen av oss önskar falla i de rödas händer levande, varför de flesta av oss bära gift.”
Brevskrivaren nämner också att han „hört talas om otaliga ännu hemskare bedrifter av de röda”, men då han ej, som i ovannämnda fall, haft tillfälle att själv kontrollera sanningen därav, nöjer han sig med detta. Och det är belysande nog för den omänskliga råhet och sjukliga mordlust, som råder inom de rödas led.
För finnarnas fosterlandskärlek och mod har brevskrivaren ej ord nog av beundran. „Här ställa upp österbottningar, karelare och savolaxare, bland dessa lektorer, häradshövdingar, godsägare o. s. v. Ingen klasskillnad, alla lika, eldade av samma kärlek till fosterlandet och sammansvetsade till ett inför faran.”
Brevskrivaren nämner slutligen att svenskarna och särskilt de svenska officerarna fått röna en rent av rörande tillgivenhet och beundran från finnarnas sida, men att „ förbittringen mot svenska regeringen är stor, i synnerhet bland oss s.k. svenska officerare”. I det längsta hade man hoppats på hjälp åtminstone i form av vapen och ammunition.
Notis i Syd-Österbotten 17 april 1918:
De röda vilddjuren.
Bland de röda vilddjurens offer finnas flera präster. En svensk krigare berättar följande fasansfulla skildring från Ruovesi. Kyrkoherden därstädes hade av de röda korsfästs vid altarbordet i kyrkan. Hans bröst var uppfläkt av något eggvapen och i såret hade man strött salt. Ovanför det olyckliga offrets huvud hade man med blod på en papperslapp tecknat orden: ”Auttakoon Jumalanne” (Må Eder Gud hjälpa Eder). Kyrkoherden I. H. Tuori i Loppis, en 65 års man, blev likaså mördad av röda banditer.