Den 2.3.1918 skrev tidningen Syd-Österbotten om att flera ortsbor skulle ha stupat i striderna i Sastmola eller i Merikarvia, som orten heter på finska:
På Sastmola fronten har kampen under de senaste dagarna varit allvarsam. De röda har förfogat över betydande styrkor, utrustade med kanoner och kulsprutor. De har dock, såsom redan i förra numret meddelades, besegrats och drivits allt längre söderut.
Under dessa drabbningar har de röda förlorat omkring 80 döda, varav 7 i går, samt även fått ett stort antal sårade. På skyddskårens sida har även offer krävts. Så rapporteras att följande 8 ljutit hjältedöden: Matti Nummelin från Kristinestad, Hemming Utfolk från Uttermossa, Axel Ekholm från Skaftung, Alfons Groop från Övermark, V. Nieminen från Kannus, N. Uusitalo från Storå, L. Harjunpää och W. Nurmela från Bötom.
6.3.1918 skrev tidningen så här om Axel Ekholm:
Bland dem, som den 25 februari ljöt hjältedöden på Sastmola fronten var även Axel August Ekholm från Skaftung by i Sideby socken, han träffades av en kula i huvudet och avled på slagfältet. Han var det första offret på fosterlandets altare från Sideby socken. Född den 26 april 1894 i Skaftung by var han vid sin hjältedöd 23 och 10 månader gammal. Ehuru tillhörande arbetarnas led och omgiven av rysskurtiserande kamrater var han bland de första som inträdde i skyddskåren och en bland dem, som punktligast deltog i dess övningar. Han ville vara med, då det gällde kamp emot anarki och övervåld. Som skicklig skytt var det hans högsta nöje att hantera geväret och pröva sin förmåga att träffa målet. Då det gällde att befria Kristinestad och då skyddskåren fick order att rycka ut med ett bestämt antal man och detta var redan utsett, anhöll även han tillika med ett par andra att utöver det bestämda antalet få gå med, ehuru han var anställd på vakt långt från hemmet och alldeles oförberedd.
I slaget utmärkte han sig för en synnerlig kallblodighet och tapperhet. Kort efter nämnda slag anmälde han sig såsom frivillig till den flygande kolonnen. Han följde den första truppen, som tågade till Sastmola för att befria dessa trakter från de skövlande skarorna. Då han så hjältemodigt föll för landsförrädarnas kula var han den främsta i elden. Må hembygden och fosterjorden, för vilken han så tappert kämpade, vila lätt över hans kallnade stoft. Ett offer sådant som hans är icke gjort förgäves. Med välsignelse skall hans namn nämnas. Och med vördnad skall hans grav beträdas av nulevande och kommande tacksamma släkten.
Jordfästningen försiggår i Sideby kyrka söndagen den 10 mars kl. 1 p.d. Hemmavarande skyddskårister och hela den allmänhet, som förstår värdet av det offer den döde gjort, uppmanas att med sin närvaro hedra den stupade hjältens minne.
13.3.1918. Sideby. Begravning.
Till gravens ro vigdes senaste söndag den 10 dennes den i fosterlandets frihetskamp i slaget vid Hamnholmen fallna hjälten Axel Ekholm. Han ledsagades från sitt hem på Boberget i Skaftung av en så lång rad med av folk fullastade slädar, som ännu ej skådats inom Sideby socken. Tåget till kyrkan, där jordfästningen skedde, företräddes av en grupp Skaftung skyddskårister, och
Sideby skyddskårister bildade spalje vid ingången. Under orgelns toner frambars den döde till altaret. Kyrkan var till sista plats besatt av en allvarstämd menighet. I högstämda gripande ord talade kyrkoherden G. E. Stenfors om den pågående kampen mot anarkin ävensom tacksamhetsord till dem, som strider och offrar sina liv för det, som vi håller dyrast på jorden, vår lag och rättsordning, vår hemfrid, vår religion.
Till den fallna kämpens anförvanter framförde han tröstens ord. Före själva jordfästningen sjöng Sideby och Skaftung sångkörer gemensamt ”Jag går mot döden var jag går” och efter ”Bevara Gud vårt fosterland”.
Så vidtog en vacker blomsterhyllning. Kransar nedlades av Skaftung skyddskårister genom läraren Paul Jossfolk, som talade vackra ord till den fallna hjältens minne, av Sideby skyddskår genom nämndemannen Hemming Hanses, av Lappfjärds skyddskår genom djurläkaren Lennart Laurell, från Skaftung ungdomsförening genom läraren Axel Teir, som talade om ungdomens insats i den pågående frihetskampen, av ungdomar från Flada genom läraren Artur Norrback, varjämte många kransar dessutom nedlades från släktingar och vänner.
Vid graven, som hade retts utanför kyrkan, sjöng Skaftung sångkör ”När natten försvinner från skuggornas land.” Graven igenmyllades av de obeväpnade skyddskåristerna, medan de beväpnade bildade hedersvakt. Sedan gravkullen jämnats och kransarna placerats därpå, skingrades folkmassan helt visst med djupa intryck från denna första stora sorgeakt inom Sideby socken.
Den 16.3.1918 publicerade Syd-Österbotten ett tal som hölls vid Axel Ekholms begravning:
Tal,
hållet vid fallna hjälten Axel Ekholms begravning i Sideby kyrka den 10 mars 1918.
”Mitt land, i dina unga söners vakt,
i dina unga hjärtans makt,
har Herren all din framtid lagt,
och där står Finland öde”.
Hur väl passar inte dessa skaldens ord på förhållandena nu liksom alltid. När något stort, ovanligt, vågsamt skall utföras, så är det alltid ungdomen, som skall vara med. Och olyckligt det land, vars ungdom i stora och viktiga ögonblick besjälas av tvekan och rädsla, som betager handlingskraften genom ett ängsligt övervägande av möjligheterna för en stor saks framgång. Däremot kan det land prisas lyckligt, vars ungdom besjälas av handlingskraft, mod och bergfast tro på sin saks framgång, tro på framgång, därför att en rättvis sak bär i sig själv oförgängliga frön till slutlig seger och tro på framgång även därför, att vår rättvise Fader alltid förhjälper en god och rättvis sak, då våra egna krafter svika, till ett gott slut.
Vårt land och folk har under de senaste åren genomgått tunga prövningar. Vi trodde, att olyckorna till största delen hade sitt upphov i det lands självhärskarmakt, vid vilket vårt land varit förenat, och hoppades på en ljus framtid, då denna regering störtades. Omsider har våra ögon öppnats, att löften från det landet icke äro något att lita till, från vilken slags regering de än må komma. Vårt hela hopp och vår främsta strävan började därför rikta sig på ett fullkomligt fritt och självständigt Finland. Och det såg en tid så hoppfullt ut. Vi trodde, att vi skulle erhålla vår självständighet utan strid och blodsutgjutelse, sedan Rysslands regering erkänt den.
Men löften från det hållet är ju som bekant till för att svikas. Ehuru vårt land erkändes såsom fritt och självständigt, gjordes litet för att draga bort den här förlagda militären, utan igen gavs löften på löften därom, som inte uppfylldes. Militären huserade, pockade och fordrade här som förut och som om Finland icke alls hade fått någon självständighet. Och inte nog här med, de började anfalla fredliga medborgare och skänkte vapen åt banditligor, som härjande, plundrande och mördande började sätta skräck bland Finlands lagtrogna invånare. Upprörande äro de gärningar, som soldater och banditer i broderlig sämja förövat i detta land. Fräckheten i deras tilltag kulminerade, då de företog sitt landsförrädiska försök att störta den inhemska regeringen och skingra den folkvalda lantdagen. De känslor, som härvid besjälade Finlands lagtrogna invånare och så att säga överväldigade oss voro många.
En namnlös oro över lands framtid. Fruktan för att det skulle nedsjunka till en barbarstat, som av övriga makter skulle nekas självständighet. Oro för att de skövlande hoparna skulle förorsaka svält och hungersnöd, oro för vår egendom och våra liv. Men där var även namnlös sorg, vilken drabbade tyngst släktingar och anförvanter till de många, som fallit offer för våldsverkarna. Men denna sorg utbredde sig till alla, som älskade laglig ordning och lugn. Och det var hos dem som denna sorg övergick till en rättvis harm över att laglöshet och våld skulle så strafflöst få fortgå. Även blygseln bemäktigade sig oss. Blygsel över att tillhöra ett folk, som inom sina landamären hyste ett så stort antal människor, som ville göra förbund med landets fiender, då det gällde att försvara sin självständighet, blygsel över att en del av landets folk ville skaffa sig utkomst genom utpressning, stöld, rov och mord. Och under allt detta ingen utsikt till en ljusare framtid, ingen utsikt att bli befriad ur dessa känslors allt förlamande tryck. Allt hotade att upplösa sig i slö, feg resignation, i stilla förbidan på ödet. Endast ett svagt hopp om utländska makters hjälp lyste ännu på den hotfullt mörka framtidshimlen.
Då var det, som de unga steg fram och som genom ett trollslag förändrade allt. Följande valspråket: ”Hjälp dig själv, så hjälper dig Gud” öppnade de genom handling ögonen på alla, som hade förmågan att se, att här finns en utväg ur allt detta elände främst genom oss själva. Och de visade även att här hjälper inga granna tal ock fraser, inga böner om förskoning, icke tårar, utan strid, strid på liv ock död. Man tycker, att mänskligheten borde ka kommit så långt, att man kunde få sina tvister uppklarerade på annat sätt än genom att döda varandra, men verkligheten talar ett annat språk. Då ett vilt rasande djur anfaller dig, så dödar du det, innan det hinner angripa dig. Då en vilddjurslik beväpnad människa angriper eller hotar att angripa dig, så försöker du att oskadliggöra eller driva bort henne i tid.
Det var denna enkla och dock stora tanke, som de unga genom handling bibragte oss. Det var denna enkla lära, som genom en löpeld spriddes och antogs främst i Österbotten, men även i andra delar av landet, där blott möjligheter att följa den fanns. Och en lära, som så allmänt omfattats, som så enhälligt entusiasmerat och samlat alla, där den dragit fram, den kan ej vara dömd till undergång, den måste vara rättvis, den måste därför vara beskyddad av den högste, och den måste därför leda till slutlig seger.
Men krig är en allvarlig sak. Det för den hemska döden i sitt följe. Varje människa bör ju i varje stund vara beredd på döden, men en krigare måste alltid vara beredd därpå. Döden medför alltid sorg och jämmer. I sanning tungt måste det i dag kännas i synnerhet för den stupade hjältens moder, som förlorade sin enda hemmavarande son, sitt enda hemmavarande kära barn, sitt ålderdomsstöd och sin ålderdomströst. Men sörj, o, moder ändå ej så förtvivlat. Låt trösta dig med, att du fött och uppfostrat en modig hembygds och fosterlandsförsvarare, låt trösta dig med, att vi alla ska försöka vara dig en ersättning för din son. Du har mistat en och vunnit därmed hundrade, ja tusende. Och ni andra släktingar, kamrater till den döda, byssbor, sockenbor, skyddskårister, vi har förlorat en, men hans föredöme och mod ska helt säkert förena oss och stärka oss, så att hans bortgång icke skall bli så kännbar som annars.
Och du, som vilar så lugn efter stridens buller och fasor och som snart skall gömmas i jordens sköte, vi skola städse minnas din offervillighet, din tapperhet och ditt mod. Och vi tror förvisso, att Kristi ord skall besannas på dig: ”Den, som giver sitt liv för min skull, han skall finna det”. Och en gång skall han helt visst säga åt dig: ”Vad du gjort den minsta av mina bröder, det haver du gjort mig”. ”Du har stridit och offrat det dyrbaraste du ägde, ditt unga varma liv, för min skull, för mina bröders skull, gå in i din Herres glädje.”
Undertecknat A. E. T.
