Sammanställt av Lasse Backlund 2017, med hjälp av Bernice Sjögren. Inga-Lill Sandström har bidragit med viktiga uppgifter.
Den här gården i Klemetsändan byggde troligtvis Jöranas-Viktor Klemets, senare Norrgård (1859-1945), under eller kort tid efter storskiftet i Dagsmark, möjligtvis mellan åren 1915-1920. Gården hade tidigare stått i Storå, där den plockades ned och flyttades till denna plats på Norrgårds hemman. Viktor byggde inte gården åt sig själv utan åt sonen Erland (1896-1962) och dennes hustru Ida (f. Långfors 1891-1972).
Viktor Norrgård var själv född på Jöranas, alltså på Sandlunds hemman på Sunnantillvägen och han var bror till Frans Sandlund, som övertog hemgården. Viktor hade också en syster Vilhelmina, som gifte sig med Josef Nygård i Korsbäck. Viktor var gift med Edla (1862-1918) som var dotter till Rebeck-Kalle på Sunnantillvägen.
I Klemetsändan på detta ställe stod tidigare endast ett litet torp där en Johan Teivala bodde och han var hemma från Honkajoki. Johan for till Amerika 1897 men hade troligtvis en son som fortsatte att på bo på torpet. År 1907 flyttade Heikki och Ulrika Hemberg till torpet tillsammans med barnen, bland annat sonen Karl Hemberg. När storskiftet var klart, så flyttade Heikki Hemberg med sin familj till Lillsjölidvägen, där de byggde en gård som nuförtiden kallas Dunderas-Einaras eller Rintalas.
Viktor Norrgård fick 3 söner som levde till vuxen ålder och de fick alla varsitt hemman. Äldsta sonen Frans Grönlund (1890-1969) fick sitt hemman Sundblom där Dal på Sånan. Yngsta sonen Emil (1899-1966) övertog hemgården i Klemetsändan medan mittersta sonen Erland flyttade till den andra gården som låg västerut och de delade då på Norrgårds hemman.
Den 17 januari 1918 gifte sig Erland Norrgård med Ida Långfors (1891-1972). Ida var dotter till ”Klemes-Hindrik”, alltså Henrik Långfors och hon föddes och växte upp där ”Bränninas” alltså på Klemets nära folkskolan men deras gård flyttades till Klemetsändan något år före Ida gifte sig med Erland. Ida var syster bland annat till ”Klemes-Emel”, alltså Emil Långfors och till Andersonas Selma.
Ett par veckor efter bröllopet bröt inbördeskriget ut och Erland tog värvning efter att den nya värnpliktslagen trätt i kraft. Han stred alltså på den vita sidan och deltog sedan i de hårda striderna i Tammerfors i det välkända och beundrade Melins kompani. Han var en av de cirka 200 man som den 3 april 1918 stormade rödgardisternas högkvarter Näsilinna i centrala Tammerfors. När mannarna rusade framåt, så hamnade de att – för att undvika fiendens kulor – kasta sig på marken och det råkade sig så illa att Erland blev sårad i låret av en kamrats bajonett. Det är oklart om han kunde fullfölja anfallet eller om han drog sig tillbaka. Efter några dagar var han i alla fall med och förföljde rödgardisterna på deras flykt mot ryska gränsen. Vill du läsa mera om Melins kompani, så skall du klicka HÄR!
Den 15 maj 1918 var inbördeskriget slut och Erland återvände då till Dagsmark. Hans enda barn, dottern Svea föddes 7 dagar efteråt, den 22 maj 1918. Erland arbetade som bonde fram till 1946 då han överlät hemmanet åt dottern Svea och hennes man Gunnar.
I juni 1941 gifte sig Erlands och Idas dotter Svea med grannpojken Gunnar Guss (1916-1999). Gunnar var son till ”Kvään-Josip” alltså Josef Guss (1894-1956) och denne hade fått sitt smeknamn efter sin far Viktor som mellan åren 1898-1908 var mjölnare på Klemets Kvarn. Sedan köpte Viktor Guss en bondgård på andra sidan ån, på Sunnantillvägen som hade tillhört Glas-Kajs, alltså Anna Kajsa Klemets men sonen Josef Guss flyttade sedan gården till det ställe där familjen Guss fortfarande bor på Dagsmarkvägen. Gunnars mor som kallades ”Kvään-Ida” var född Rosenlund (1895-1978) där Skomakas.
Erland och Ida hade redan före bröllopet flyttat lillstugan som hade stått på gårdsplanen lite längre bort österut och samtidigt byggde de i den både på bredden och på höjden. Några dagar efter bröllopet blev Gunnar inkallad i krigstjänst. Den 25 juni 1941 bröt fortsättningskriget ut och han hamnade då till östfronten där han stannade tills kriget tog slut 1944. Eftersom han var nygift var han relativt ofta hemma på permission. Då Gunnar återvände från kriget bytte han släktnamn till Norrgård och därför började folk kalla honom för Jöranas-Gunnar.
Då Gunnar Norrgård återvände från kriget bosatte han sig i den stora bondgården med hustrun Svea och sonen Jörgen (1944-1983) medan Erland och Ida flyttade ut till lillstugan. År 1949 föddes dottern Bernice, som 1973 gifte sig med Rune Sjögren från Pjelax. Erland var endast 50 år gammal då han överlät hemmanet åt dottern men tillsammans med Ida fortsatte han att odla de 2 åkrar på omkring 5 hektar som Ida hade fått av Långfors hemmanet.
År 1952 revs den gamla bondgården och en ny byggdes på samma ställe. På 1970-talet byggdes gården i med en vinkel. På 1970-talet byggde Gunnar också ett växthus, där han odlade tomater men det revs sedan på 1980-talet.
Gunnar och Sveas dotter Bernice och hennes man Rune Sjögren övertog på 80-talet gården och hemmanet efter fadern Gunnar. De bodde då i Runes hemby Pjelax,där de hade ett hemman och växthus. För några år sedan överlät de hemmanet åt sin dotter, som bor i Pjelax.
Foton.
År 1988 gav läraren Einar Snickars från Lappfjärd ut en bok, som heter ”Veteraner minns”. Einar hade intervjuat flera personer som varit med i våra senaste krig och sedan sammanställt materialet i en välgjord bok, som gavs ut på Skrivarnas förlag. Han hade också intervjuat Gunnar Norrgård från Dagsmark och jag tar mig friheten att visa dessa intervjuer här:
