Det här en förkortad version av familjen Båsks historia, berättad av Emil Båsk och nedtecknad av hans barnbarn Bjarne Båsk, son till Hjalmar. Eftersom det finns mycket litet fakta om vissa delar av denna berättelse, t.ex. om tiden före flytten till Dagsmark, så må var och en själv bedöma sanningshalten.
Enligt Emil Båsk så kom släkten ursprungligen från den gamla Hansastaden Lybeck i norra Tyskland men flyttade år 1328 till Stockholm där de livnärde sig som köpmän. Släktnamnet stavades då Bosc på tyskt manér och familjen som idkade affärer bodde i ett stenhus nära hamnen i Lybeck och huset står troligtvis kvar ännu.
I Stockholm livnärde sig familjen på handel men där är oklart var de bodde men de bodde här till slutet av 1400-talet då de blev landsförvisade till Åland under kung Sten Sture d.ä. tid. Orsaken till förvisningen var att en Bosc släkting blivit förälskad i en adelsdam som tillhörde den grevliga ätten Bonde. Karl VIII Knutsson Bonde som var Sveriges kung före Sten Sture var den ättens främsta representant. Ett förhållande mellan en tysk köpman och en svensk adelsdam var den tiden mycket opassande och borde ha bestraffats med dödsstraff men tack att vare Hansans starka ställning, så blev straffet endast landsförvisning.
Familjen förvisades till Åland med adelsdamen och allt på 1470-talet och de miste på samma gång familjenamnet Bosc. De bosatte sig i Klemetsby i Lumparland och tog då namnet Klemets. Åland var den tiden ytterst outvecklat och det gick inte att leva på annat än fiske och jordbruk, vilket betydde ett hårt liv för de hitflyttade köpmännen och adelsdamen. Familjen byggde här sin första kyrka i början på 1500-talet men den brändes ner av kringstrykande och plundrande ryssar. En ny kyrka byggdes sedan upp kring år 1700, som fortfarande står kvar. Den nya kyrkan byggdes inte av Båskarna, för de hade då redan flyttat till Dagsmark by i Syd-Österbotten. Området de flyttade till var mycket bördigare med större möjligheter och skattefrihet för att de röjde upp vildmark.
Familjen bosatte sig på Klemets hemman nr 1 som hade kända bönder ända till år 1480. År 1694 klövs Klemets hemman och av den ena delen bildades Båsk hemman på ½ mtl med bonden Henrik Larsson Klemets, senare Båsk. Sedan långa tider tillbaka har det bedrivits normalt jordbruk i Dagsmark och varorna såldes via stapelstäderna Vasa eller Björneborg till Stockholm och Reval. Handelsvaror var förutom jordbruksprodukter, även tjära, torkade gäddor och skinnprodukter. Avståndet till stapelstäderna var dock långt och opraktiskt och exporten bedrevs ofta olagligt av förklarliga skäl. En bonde som bedrev handel med egna fartyg var Lars Månsson Klemets från Dagsmark. Han var storbonde, skeppsredare och riksdagsman och han började arbeta på att få en stapelstad grundad på närmare håll.
Per Brahe som på 1640-talet grundade många städer i Finland lär ha besökt Lars Månsson Klemets i Dagsmark och denne hade då framfört önskemålet om en stad, som kunde grundas på Koppön. Bönderna i Lappfjärd och i Närpes har flera gånger påpekat behovet om en egen stapelstad i området.
Per Brahe förde fram ärendet för riksdagen i Stockholm och för drottning Kristina och år 1649, den 5 december fick en delegation från Lappfjärd fundationsbreven som bekräftade grundandet.
Själva hemmanet Båsk i Dagsmark kom till genom en klyvning av hemmanet Klemets år 1694, då Henrik Larsson Klemets tog namnet Båsk.
Sedan dess har hemmanet varit i familjen Båsks ägo och här har funnits flera berömda personer. Speciellt ville Emil lyfta fram kyrkobyggaren Johan Henrik Båsk (1816-1886). På 1840-talet beslöts att man skulle bygga en ny kyrka i Lappfjärd i stället för den alltför lilla Birgitta-kyrkan och man kunde enas om att den skulle stå på Mangsbacken, ca 1 kilometer från den förra. Kyrkan skulle byggas som dagsverken av bönderna under överinseende av en byggmästare. Hela bygget blev en villervalla som pågick länge och hela bygget var hotat. Enligt kyrkoherden Estlanders anteckningar så ”framträdde en anspråkslös ung bonde, det var sexman Johan Henrik Båsk från Dagsmark, vars namn jag nedskriver med största aktning. Han hade på egen hand lärt sig skriva och räkna, såsom nog syntes av hans handstil och siffror.Men hans rediga och klara tanke, hans osvikliga minne och goda vilja ersatte allt. Han bar kyrkobyggnadens hela drätsel i sitt huvud: ett sannskyldigt nät med fina maskor, där inga fiskar sluppo undan. I början ville man inte visa honom nog hörsamhet, men allmänna meningen, representerad av prästerskapet, stödde honom, så att inom kort, när Båskens bud kom, den tredskande fogligt kastade yxa och järnstör på axeln eller, om det så skulle vara, spände blacken för. Även de minsta fick han att dra sitt strå till stacken. Och allt förtecknades med reda och noggrannhet, så att Båskens kladdar, om de just inte var så vackra att se på, innehöll ett tillförlitligt räkenskapsverk över det trassliga samarbetet. För detta kamrerarbete begärde han blott att få tillgodoräkna sina dagsverken. En bättre typ av den svenska allmogens praktiska förstånd kunde man inte se, i förening med en fast och seg hängivenhet för ett gemensamt högt mål”.