Den här tiden fanns inga lokaltidningar och därför är de fåtaliga artiklarna hämtade ur nationella och rikssvenska tidningar. Under detta decennium pågick mellan åren 1853-1856 ett krig mellan moderlandet Ryssland och en allians av England och Frankrike. Vill du läsa mera om detta Krim-krig och vad som då hände i Kristinestad, skall du klicka HÄR!
Stockholms Aftonpost skrev om Kristinestad så här den 11.1.1850:
Vår stad firade, i likhet med Brahestad, den 5 december 1849 högtidligen sin 200-åriga tillvaro. Festligheten förkunnades kl. 6 om morgonen med kanonskott. Kl. 10 samlade sig magistraten med borgerskapet på rådhuset, hvarifrån de, anförda av länets guvernör, begav sig till kyrkan, hvarest Gudstjenst hölls. En större middag var af borgerskapet arrangerad, hvarunder af guvernören skålar proponerades och med 101 kanonskott besvarades. Äfven hade borgerskapet låtit anrätta en middag för de fattige af arbetarklassen, hvarvid omkring 300 personer bespisades. På aftonen var staden allmänt luminerad och en stor bal anställd. Med anledning af dagens högtid bestämde borgerskapet åt borgmästaren och stadsläkaren löneförhöjningar.
Post- och Inrikestidningar skrev 2.2.1850 att kölden i Wasa har varit skarp och ihållande. I förrgår visade termometern -34,5 grader Cels. Underrättelser från Torneå och Kristinestad förmäler, att man på dessa orter haft ända till -37,5 grader köld.
Rikssvenska Aftonbladet skrev den 25 maj 1850 att seglationen vid Wasa ej ännu var öppnad den 11 maj, men väl vid Kristinestad.
Rikssvenska Aftonbladet skrev den 20 augusti 1850 att det råder livligt skeppsbyggande i Kristinestad. I början av nyssförlidne månad gick derstädes från stapeln ett större skepp om 280 läster – det största som stadens handelsflotta äger – som bekom namnet ”Laine”. Konsul Wendelin, hvilken detta skepp tillhör, lät genast därefter sträcka kölen till ett nytt fartyg. –Det är glädjande att finna, att oaktadt de dåliga konjunkturer, som för närvarande råda uti frakthandeln, modet och företagsamheten icke öfvergivit våra skeppsredare.
Rikssvenska tidningen Bore skrev den 1 maj 1851 följande från Kristinestad:
”Vid underdånig anmälan om den oförskräckthet och sjelfförsakelse, som handlanden i Kristinestad Wahlfors elfaårige son, Henrik Alfred ådagalagt, i det han den 24 augusti sistlidet år, med fara för eget lif räddat sitt syskonbarn, sjömanssonen Henrik Wilhelm Wahlfors, hvilken ifrån den öfver Kristinestads fjerd anlagde bro nedfallit i sjön, har H. M. Kejsaren allernådigast behagat till belöning för omförmälde välförhållande tilldela Henrik Alfred Wahlfors silfvermedalj, med påskrift ”För räddning af menniskolif” att bäras i knapphålet vid Wladimirs-ordens band och därjämte i nåder förordna, att bemälde yngling, som blifvit hugnad med gratifikation af femtio rubel silfver, får vid Gymnasium på H. Majestäts egen bekostnad uppfostras”.
Finlands Allmänna Tidning 14.5.1853:
Wasa, 6 Maj. Den 29 och 30 April inträffade, efter några dagars töväder och regn, islossning uti alla genom detta län flytande elfvar och bäckar, hvilka till ovanlig höjd öfversvämmade sina bräddar. Utom en mängd vattenqvarnar och mindre broar, hafva, enligt hvad härintills är kändt, en större bro i Kurikka kapell af Ilmola socken, en hvälfd stenbro i Dagsmark by af Lappfjerd socken, en bro nära Kauhava kapellkyrka helt och hållet, samt bron öfver Lillkyro elf till större delen blifvit förstörde.
Kuopio Tidning 11.6.1853:
I sammanhang härmed få vi anföra följande oss benäget meddelade berättelse om vårflodens framfart uti Hongajoki och Lappfjerds församlingar.
— Den 30: de April begynte vattnet stiga. Som de flesta hemman inom predikogället äro belägne på stranden af Hongajoki å, vederfors ägarene en och annan olycka. Folket å Hongaluoma hemman vaknade natten emot den 2 Maj på ett tjenstehjons nödrop och finner det inträngande vattnet redan till 2 qvarters höjd uppfylla boningsrummet; någon svårare olycka drabbade dem dock icke.
— En 11 års gammal gosse begaf sig från Pasto hemman till Pihlaja by, der också prestgården ligger, men blir på allmänna landsvägen kringränd af vatten , så att han seende vägen vara stängd för sig på alla sidor nödgas taga sin tillflykt till en närbelägen lada, der han efter tvenne dagar hittades af en torpare som af en händelse rodde förbi ladan. Gossen undkom faran med några dagars fasta. Sju qvarnar fördes ned af floden. Andra betydligare skador inträffade icke.
– Inom Lappfjerds socken var förödelsen större. Dagsmarks stora stenbro bortfördes af strömmen i sällskap med flere mindre broar. Hela stora Lappfjerds by var öfversvämmad. Grisar, får och svin följde med floden. De som bodde närmare Bötomgränsen körde sina kreatur upp på Pyhävuori, där de alla räddades. Samma tid utlåntes säd från Kronomagasinet i Christinestad. Låntagarene som utan att ana någon olycka tågade hemåt med sina lass, funno vägen afskuren genom vatten , varför de tvungos att stanna å Håxels gästgifveri der de uppehöllo sig flere dagar i största nöd. Saknande föda såväl för sig som hästarne och då gästgifveriets tillgångar begynte blifva slut, hade de icke någon annan utväg, än att för tillfället sammanslå farkoster hvarmed de kunde afhemta lifsförnödenheter från längre upp i landet belägne hemman.
Tidningen Ilmarinen publicerade den 20.5.1854 en artikel skickad från Vasa den 19. I brevet står det att fartygen har svårt att komma in till Brändö i Vasa eftersom isen fortfarande är tjock. Så här skrev de om Kristinestad:
-Förskräckelsen för Engelsmännen, som tycks vara nog stark i Gamla Carleby och Kaskö, sägs nu också ha angripit Kristinestadsborna. Dessa påstås nu fly inåt landet, dit de även forslat sin dyrbaraste egendom. Enligt ett rykte skall engelska kryssare redan ha visat sig utanför Kristinestad och Kaskö. Vi här i Vasa, litar på vår krångliga skärgård och avlägsenhet från hamnen i Brändö och är helt obekymrade. I stället för att fly, bygger man här den ena byggnaden större och prydligare än den andra. Hela det nya Vasa genljuder av timmermännens yxor och nya hus reser sig överallt.
Västerviks Veckoblad skrev 10.6.1854 så här om Krimkriget och Kristinestad:
Kristinestad d. 16 Maj. Fruktan för kriget stiger här utöver alla gränser. Knappt torde här finnas ett enda hushåll, som inte flyttar ut allt vad flyttas kan. Det är inte endast stadens rika, som flyr undan den väntade förstörelsen, själva de fattigaste kojor utrymmas. Man beger sig dock inte långt, för redan i de närmaste byarna tror man sig vara säker, glömmande att staden inte är mera i fara än den närmaste landsorten. Förråden förvaras i riar och lador och det hörs redan rykten om inbrott och stölder. På Varvet står tolv stora fartyg om totalt 2 950 läster under byggnad. Arbetena är dock inställda numera. Omkring den 17 maj hade fientliga engelska fartyg siktats utanför Kristinestad och Kaskö.
Den rikssvenska tidningen Correspondenten skrev den 5 juli 1854 om engelsmännens härjningar längs den österbottniska kusten i maj 1854, alltså under det pågående Krimkriget:
Den direkta förlusten av branden i Brahestad beräknas till 288 000 rubel silver och den i Uleåborg till 250 000 rubel silver, fördelad på 15 köpmän. Sedan dess har fienden inte mera visat sig men största delen av invånarna har flytt. Detsamma gäller alla andra städer längs kusten från Uleåborg till Kristinestad. Till Gamla och Nya Karleby, Jakobstad och Wasa kan engelsmännen inte komma inom skotthåll och man anser sig i stånd att kunna hindra deras båtar från att tränga sig in i vikarna.
Aftonbladet 3.9.1856:
Efter Krimkrigets slut 1856 blev det igen aktuellt med passagerartrafik mellan Finland och Sverige. Ångbåtarna hade gjort sitt intåg och en ny linje togs i bruk med pompa och ståt sommaren 1856. Det var det rikssvenska ångfartyget Svithiod som skulle börja köra rutten Stockholm – Hudiksvall – Björneborg – Kristinestad. Linjen annonserades flitigt i de större tidningarna, eftersom det denna tid inte utkom några lokaltidningar.
Den rikssvenska tidningen Aftonbladet publicerade den 3 september ett brev som hade skickats från Kristinestad den 16 augusti: ”De stora förhoppningar, vi fästade vid den i våras öppnade kommunikationen på Sverige genom ångfartyget Svithiod, slog helt fel på ett sätt, som vi inte väntat oss. Redan den andra turen blev inställd”.
Efter detta misslyckande blev det nu aktuellt med att bilda ett ångbåtsbolag i Finland som skulle trafikera längs den österbottniska kusten. På ett par dagar tecknades aktier för 13 000 rubel i Sydösterbotten, varför man antog att det nödvändiga beloppet på 50 000 rubel lätt skulle nås, då aktieteckningen kom i gång i resten av Österbotten.
Vasabladet 18.10.1856:
Marknaden i Kristinestad den 3 – 4 oktober var bra nog besökt av allmoge från närbelägna socknar. Införseln på lantmannaprodukter var dock klen, förutom av rökt kött, som det fanns rikligt av. Priserna var för smör 3 rubel, saltad strömming 50 kopek och för rökt kött 1 rubel per lispund. Spannmål, ärter, gryn, talg, potäter m.m. fanns nästan inte alls. Både utländska och inhemska starka drycker syntes tillgången vara störst. På långa tider har inte någon marknad utmärkt sig så genom fylleri och oväsende, som denna och följderna därav visade sig också.
Förutom andra missdåd begicks även ett dråp. En äldre mansperson överfölls nämligen av en bonde från Petalax kapell och misshandlades genom hugg och slag så illa, att han 3 dagar därefter tillsatte livet. Banemannen har dock fallit i rättvisans händer och får väl sitt förtjänta straff. Slagsmål och knivhugg samt stölder är så vanliga saker att det inte är något att fästa sig vid.
För staden är höstmarknaden av föga vikt och många av borgerskapets medlemmar, som ivrar för ordning, och som inte bara ser den vinst som tillflyter genom försäljning av starka drycker, ser nog rätt gärna att hela marknaden avlystes. Berömligt vore om denna önskan allmänt uttalades, och ingen skulle se marknadens avlysande hellre än de, som endast har omak och besvär av den oordning som marknaden medför.
Under flera andra tider av året är tillförseln mångdubbelt större än till höstmarknaden, då väglaget också är som sämst. Det finns alltså ingen fara att stadsborna blev utan förnödenhetsartiklar, fast ingen marknad skulle hållas. Staden besöks ju mest av landsbor från de närmast belägna socknarna, som ändå titt som tätt besöker staden för att sälja vad de har att avlåta.
Huvudsakligast besöks höstmarknaden av pigor och drängar. Enligt gammal sed begär de ledigt av husbönderna i samband med att påbörjar en ny arbetsperiod. Också de obesuttna besöker marknaden trots att de inte har något att sälja, utan de kommer bara för att supa och bedriva annat ofog. Sålunda samlas i staden tusentals människor av båda könen, försedda med halvstopflaskan. Dessa fylls med rom och brännvin och sedan firas marknaden under bar himmel så grundligt, att det är få som inte får ett duglig rus.
Ofta finns det också pojkar och kvinnor i samma ömkliga belägenhet och hur kan det vara annorlunda, då besöket till marknaden har till ändamål att supa, vare sig ung eller gammal. Männen trugar flaskan på de kvinnliga personerna, som inte har själsstyrka att avvisa den gratis erbjudna livsgivande drycken.
Man kan säga att hela marknadsplatsen företer anblicken av den argaste krog och atmosfären är uppfylld av en ”behaglig spiritusånga”. Den som inte har något att skaffa på marknadsplatserna, håller sig gärna därifrån, för att inte behöva se dessa kreatur i människoskepnad. Hur stor åtgången på starka drycker är, kan man döma därav, att i en del handelsbutiker, föryttras rom ända till hundratals kannor och i brännvinsboden tog varan slut, så att dörren därtill har varit stängd sedan dess.
Att buller och oväsende, ordning och brott är de närmaste följderna av detta storartade fylleri, behöver man knappt omnämna. Arresterna fylls av kroppar, som man varit tvungna att hämta på gatorna, för att de inte skall bli ihjältrampade eller påkörda av åkande, och sorglig är den anblick som även där företer sig. Det är med verklig fruktan och bävan man årligen emotser höstmarknaden. Alla bereder sig på sitt sätt att ta emot den.
Stadsstyrelsen söker att genom flera poliser förekomma och hämma de oordningar, som är att förutse. På apoteket förfärdigas bindlar för deras räkning, som blivit slagna och knivhuggna. Stadsläkaren ställer i ordning sina kirurgiska instrument i väntan på att bli överhopad med mera göromål än vanligt. De invånare som inte har någonting med marknaden att göra, skaffar lås och bommar för sina portar, så att de skall kunna leva i fred under dessa oroliga dagar.
Endast de som kan räkna med en vinst på fyllbultarna, är måhända de enda, som fröjdar sig åt ”marknadshögtiden”. Man bör dock hoppas att borgerskapet, som i många fall utmärkt sig väl, också nu skall försöka få denna gagnlösa och all samhällsordning störande marknad avlyst.
Vasabladet 21.2.1857:
Marknaden i Kristinestad den 3 och 4 februari var mindre besökt av allmogen än vanligt. Tillgången var knapp på lantmannaprodukter och priserna på dem var höga. Att det råder brist på pengar i de närbelägna socknarna, tro man kunna sig sluta därav, att ”marknadsgubbarna” sannolikt i brist på pengar inte fick det vanliga marknadsruset, som har varit fallet de närmast föregående marknaderna. Kanske det var den knappa tillförseln av brännvin som bidrog till lugnet. Marknaden förflöt därför mycket fredligare än man vågade hoppas och med undantag av mindre stölder så förekom inga större brott.
Inte mindre än 8 – 9 stora tremastare kommer att byggas i Kristinestad i år och om man beräknar att till varje skepp begagnas ca 80 arbetare, så kommer mellan 7 och 800 människor att förtjäna sitt bröd på varvet. Lägger man härtill den arbetspersonal, som borgerskapet och stadens övriga trafikerande invånare sysselsätter på andra håll, så kan man med säkerhet säga att 1 000 personer kommer att få sin utkomst av detta arbete. Pris och heder åt handlandeborgarskapet, som i detta fattiga år, som genom sin drift och berömvärda verksamhet, få detta sätt bidrar till många hundra fattiga arbetares uppehälle!
Vasabladet 9.5.1857:
Den 4 maj kl.9 på förmiddagen gavs genom brandsignaler ifrån den i det nya rådhustornet provisoriskt placerade ringklocka tillkänna att elden var lös. Det gällde Eriksberg, allmänt kallat Tegelbruket, som ägs av skepparänkan M. Djupström. Det är beläget på östra sidan av Stadsfjärden på omkring en kilometers avstånd från staden. Alla byggnader på detta område hade under kriget varit uthyrda till sjukhus för ryska militären och där bodde ännu några ryska soldater, som vaktade utrustningen.
Elden märktes först i en gammal drängstuga och därifrån spred den sig till den gamla karaktärsbyggnaden i två våningar och till ett vagnslider. Allting blev lågornas rov, trots att stadens sprutor och ett hundratal arbetare från Varvet genast infann sig. Släckningsarbetet leddes av vår nitiske och verksamma borgmästare, jämte magistratspersonalen och andra personer som hörde till eldsläckningsbefälet.
Största skadan tycks ha drabbat Höga Kronan. Orsaken till eldens uppkomst är ännu outredd.
Den rikssvenska tidningen Folkets Röst skrev 18.11.1857 att det hade byggts 8 fartyg i Kristinestad under det gångna året, med det totala lästetalet 2 417 och två fartyg till står på stapeln. Under samma tid hade det i Vasa byggts fartyg med ett totalt lästetal om 838. Tidningen Norrländska Korrespondenten hade den 4 april 1857 skrivit att 9 skepp hade byggts hittills i Kristinestad detta år. Det väldiga skeppet Aallotar på 400 läster skulle vara på väg till Australien med en last på kölen värd 40 000 rubel silver.
Vasabladet 15.8.1857:
En teckning från skogsbygden.
Det har obestridligt sina stora behag att färdas genom södra delarne af Wasa län, helst när högsommarens sol ler öfver dess bördiga och välodlade jord. Men ögat tröttas dock slutligen vid dessa snörräta vägar, dessa i enformig vexling ständigt återkommande byar, böljande sädesfält och ändlösa ängar ; genomflutna af elfvar, som trögt och sömnigt mot hafvet nedföra sitt ingalunda klara vatten. Under sommardagens qvalm längtar man från all denna rikedom bort till sjöarnes friskare luft och skogarnes svalka. Det är också derföre den resande nästan med glädje helsar första anblicken af Bötoms skogbeklädda berg, som resa sin trehöfdade hjessa på sydöstra sidan om den vidsträckta Lappfjerdska slätten och åt detta håll sätta en gräns för det Österbottniska låglandet. Färdas man åter vägen framåt Stora kapell, åtföljande krökningarne af Lappfjerd å, inträder man inom skogames område ungefärligen vid Dagsmark gästgifveri eller det så kallade Myrkynkylä. Naturen förändrar lynne, marken blir kuperad. Det är den första tillstymmelsen till en Tavastländsk natur. Här äro höjder och dalar och skog, men man saknar sistnämnde landskaps klara insjöar och yattenfyllda bäckar. Trakten är ödslig. Det förefaller en som hvilade en lätt skugga öfver hela landskapet, äfven i det klaraste solsken, eller som vore hela naturen ”höljd i en skir slöja af svart krusflor”.
Har man lemnat Storå enkla men täcka kyrka och prestgård bakom sig och icke skytt obehaget alt utbyta den jemna landsvågen mot en usel kärrväg, som leder till kapellets aflägsnare delar, stannar man efter en färd af trefjerdedels mil vid foten af Lauhas i dessa trakter beryktade ås och har med detsamma beträdt gränsen af ett dödens rike. Under en sträckning af vid pass tre qvart mil höjer sig åsen på bredden, i trenne branta afsatser terassformigt till dess högsta punkt, som, utmärkt af en grupp högvexta lummiga träd, lemnar en vidtomfattande utsikt, ty med väpnadt öga upptäckes härifrån icke mindre än åtta, de närmast belägna församlingarnes kyrkor. Någonting mera ödsligt än Lauhaåsen låter knappt tänka sig; det är som vore denna aflägsna nejd behäftad med en högre makts förbannelse. På de emellan åsens branta afsatser bildade vidsträckta platåer saknas visserligen icke kullar och dälder, men ingen blomma smyckar kullens jemna sluttningar och ingen gräsmatta betäcker däldernas botten. Hvartåt vandraren än vänder sig, mötes hans blickar, så längt ögat når, ensamt af den ändlösa, ljungbevuxna heden, der här och der ett busksnår, några tvinande björkar eller en murknande trädstam skänker helst någon hvila åt ögat. En fareld, som nyligen på vidlyfta sträckor härjat hedens ljung, har betäckt marken med ett lager af svartgrå aska, som vid ringaste vindstöt yrar omkring och endast förökar dysterheten i denna ödemark. Fåfängt lyssnar man efter ett ljud, som här skulle antyda tillvaron af ett lefvande väsen; man förnimmer ej en fågels läte, knappt surrandet af en insekt och endast vindens melankoliska susning i ljungen är det enda ljud, som afbryter tystnaden på dessa öde höjder.
Alldeles utdöd är Lauha dock ej, ty åsen äger, eget nog, en ymnig tillgång på — fisk. Utför dess sluttningar nedrinna åtskilliga smärre bäckar, hvilka dels alldeles försvinna i sanden, dels efter ett underjordiskt lopp åter framspringa i dagen och dessa obetydliga rännilar lifvas af den välsmakliga forellen eller laxöringen. Högt uppe på åsen ligga åter, nästan gömda i den yfviga ljungen, flere små sjöar, hvilka ej heller sakna sina innevånare. Märkvärdigast bland dessa små vattusamlingar är det såkallade Spitalijärvi eller ”den Spetälska sjön”. Den har sitt namn af en sällsynt fiskart, som ensamt svärmar omkring i insköns mörka vatten och som intill sednaste tider af allmogen betraktats med afsky, emedan den ansetts förorsaka den svårartade sjukdom, som kallas spetälska. Fördomen har dock vikit och på sednare år har man utan olägenhet ätit den ”spetelska fisken” och funnit den både smaklig och helsosam. Ett annat litet träsk i närheten säges åter innehålla endast abborr. — Om anblicken af Lauha i allmänhet är dyster, så gäller detta i ännu högre grad om Spitalijärvi. Utan aning om den obetydliga insjöns närhet, stannar man plötsligt vid en strand, betäckt af den finaste flygsand, som likt ett skimrande bälte skiljer det dödsstilla vattnet från hedens gråbruna ljung. En mängd stenar af krithvit bländande färg, som uppdyka ur djupet af insjön och skarpt kontrastera mot den mörka vattenytan, gifva det hela ett nästan spöklikt utseende. Bristen på allt lif, den ändlösa öde heden samt den här rådande tystnaden, — allt gör ett obehagligt intryck och man skyndar gerna bort härifrån till mera lifvade nejder. Endast den, som önskar skåda en af naturens nattsidor må dröja en stund vid de ödsliga stränderna af ”den spetälska insjön*’ på Lauha.
Vasabladet 31.10.1857:
De fartyg som under sommaren byggts på stadens varv och i trakten häromkring för våra köpmäns räkning, har nu alla lämnat stapeln.
-ett skepp som tillhör handlanden O. Wendelin, 375 läster
-skonaren Amphion , ägare I.P. Sundström m.fl., 88 läster
-skeppet Johannes, ägare E. J. Lundström, 280 läster
-skeppet Onni, ägare I. A. Fontell, 285 läster
-skeppet Telegraf, ägare S. A. Wendelin, 290 läster
-skeppet Astrea, ägare S. A. Wendelin, 410 läster
-skeppet Oskar, ägare handlanden O. H. Fontell, 480 läster
-skeppet Fides, ägare C. G. Hydén m.fl., 200 läster
Summa läster 2 417.
På varvet kvarstår ännu två skepp under byggnad, vardera över 300 läster men de blir färdiga först nästa år. Detta betyder att handelsflottan inom kort kommer att överstiga det lästetal som den hade före kriget.
Ångbåten Österbotten passerade här den 10 oktober på återfärden från Uleåborg.
Marknaden den 2 – 3 oktober firades här i vanlig ordning. Lantmannaprodukter saknades nästan helt, förutom smör som det fanns lite till salu. På brännvin var det ingen brist. Fyllhundar reste in mer än vanligt och slagsmål och fylleri störde ordningen. Vad förmår ett dussin vanliga karlar, legda till poliser emot flera tusen fulla människor, både män och kvinnor! Frågan torde vara väckt, att få höstmarknaden helt och hållet avlyst. Måtte så ske!
Vasabladet 2.7.1859:
Å Lappfjärds kyrkoherdebohl qwarfinnes ännu sedan sistlidne sommar en från Helsingfors dit hemtad ensitsig Chaise med selar, som uppgiwits tillhöra en vice Häradshöfding Hedman, till hwars kännedom detta meddelas.
Vasabladet 5.3.1859:
Den av ”Sällskapet för motarbetande af brännvinets missbruk” utgivna teckningen av en drinkares levnad, har nyligen i Kristinestad av kontraktsprosten Ehrström blivit utdelat till prästerskapet, för att utdelas till allmogen.
Några exemplar av teckningen har utdelats till alla församlingar och det är meningen att de skall ges vis läsförhör, bröllop och andra lämpliga tillfällen. Det är önskligt att så många hem som möjligt skulle prydas av denna teckning.
På en ort där frestelsen till superiet genom oräkneliga krogar är stor, är Kristinestad. Enligt en officiell uppgift har på ett enda år utminuterats 52 tusen kannor rom (och kanske lika många kannor brännvin). Enligt samma officiella uppgift ”hvarje köpmansbod tillika utgör en krog”, där måste man önska att tavlan av en supares levnad måtte så livligt som möjligt hållas för allmogens ögon i hela dess rysvärdhet.
Officiela och legala kungörelser, Kristinestads Rådhus, den 15 mars 1859.
Okände egaren till den läderväska med deri förvarade, dels stemplade dels ostemplade handelsvaror, som Patrulluppsyningsmannen August Severin Holmberg å allmänna landsvägen i Dagsmark by af Lappfjerds soken den 3 dennes under beklagsanspråk fråntagit en fremmande mansperson, varder, enligt denna Rätts för i dag uti målet fattade beslut, härigenom kallad och stemd att, måndagen den sextonde (16) instundande Maj kl. 10 f.m. inför Rådhus Rätten härstädes sig infinna och göra sin rätt i saken gällande, vid förlust af rätt dertill framdeles.
Sundsvallsposten skrev den 28 april 1859 att en telegraflinje skall upprättas från Åbo längs den västra kusten till Torneå och att arbetet med linjen skall påbörjas genast i vår. Stationer längs linjen föreslås bli städerna Björneborg, Kristinestad, Vasa, Gamlakarleby, Brahestad, Uleåborg och Torneå.
Fädernelandet skrev i början av 1860 att vid slutet av år 1859 fanns det i Finland 479 fartyg. Storleken på fartygen mättes i läster, alltså deras lastförmåga. En läst motsvarade ungefär 4 250 kg och alla fartygs antal läster var 52 986.
Det största lästetalet hade Åbo (6 629) och som tvåa kom Uleåborg (6 347) och som god trea kom Kristinestad med 4 738 läster. Följande städer var Björneborg, Nystad, Helsingfors, Brahestad, Vasa (3 295) , Raumo, Jakobstad, Borgå, Gamla Karleby, Lovisa och så vidare. Kaskö låg femte från slutet med 570 läster.
Helsingfors Tidningar 15.6.1859:
Under kejsarringningen år 1855 hände det sig i Lappfjärd att vår mindre kyrkklocka sprack. En ung man vid namn C. G. Carlsson åtog sig då att omgjuta klockan i större skala och inte fordra betalning förrän om ett år, på det att klockan måtte rätt grundligen provringas. Emellertid misslyckades första gjutningen. Men Carlsson lät ej därav avträda sig, utan reste till Sverige, där han fick anställning på ett gjuteri och med sitt fyndiga huvud lyckades han snart intränga i konstens alla hemligheter. Hemkommen därifrån, murade han sig en ny ugn och lyckades gjuta åt oss en ganska god klocka om 41 lispunds vikt, med vilken församlingen tycks vara fullständigt nöjd, också efter provringningen. Carlsson har förut gjutit en mängd skeppsklockor och ljuskronor, men kommer nu att etablera ett gjuteri i större skala och till det kan vi inte annat än önska honom all framgång.
Vasabladet 1.10.1859:
Eftersom folkmängden i Korsholm södra härad har vuxit starkt, så beslöt Hans Kejserliga Majestät att en delning skall göras men först skall Korsholms mellersta och södra härader sammanslås. Av detta gemensamma område bildas sedan 3 nya härader:
-Ilmola härad, dit bland annat socknarna Lappfjärd, Kauhajoki, Storå, Närpes och städerna Kristinestad och Kaskö kommer att höra.
-Korsholms härad, dit bland annat Mustasaari, Malax, Kvevlax och staden Nikolaistad kommer att höra.
-Lappo härad, dit Vörå, Oravais och Nykarleby kommer att höra.
Helsingfors Tidningar skrev 12.11.1859 så här om
Finlands handelsflotta.
Den har enligt Wolffs nyligen utkomna skeppskalender, såväl i antal fartyg som lästetal, uppnått en betydenhet, som hon aldrig förut har haft. Före krimkriget utgjordes flottan av 471 fartyg om totalt 53 392 läster och numera finns det 481 fartyg och lästetalet 54 488. Det är glädjande att se med vilken raskhet de österbottniska städerna arbetat upp sig efter de ofantliga förluster som kriget medförde. Men ännu uppgår inte deras lästetal till vad det var år 1853, då det var totalt 2 403 läster.
Men de nio städerna från Torneå till Kristinestad kan inte allena tävla med de nio städerna på den långa sträckan från Åbo, till och med Kuopio, utan de överträffar dem, hur mycket ock rederirörelsen tagit fart i sydöstra Finland, sedan Saima kanal öppnat nya och outtömliga källor för handel i denna del av landet. De sydvästra städerna har väl efter kriget ökat sin flotta med mer än 3 000 läster utöver vad den var 1853, men efter dessa städer, själva Åbo inberäknat, äger dock inte mer än 19 414 läster, medan de nio städerna på västra kusten tillsammans har 23 473 läster.
Vad Saima kanal, elektriska telegrafen och kanske också andra förunnade förmåner verkat för sjöfartens uppkomst i östra Finland, kan finnas redan därav att t.ex. Viborg, som 1853 inte ägde mer än 1 705 läster, nu räknar 4 181. Kuopio, den nya sjö- och stapelstaden, står redan framom flera av de smärre kuststäderna, och Nyslott har åtminstone Nådendal under sig.
Av alla städer i hela landet idkar Åbo och Uleåborg den största sjöfarten, vardera med över 6 000 läster. Därnäst i storlek kommer Kristinestad, Björneborg, Nystad, Viborg och Brahestad, alla dessa har mellan 4 – 5 000 läster.
Landets största skeppsredare är kommerserådet Wolff i Vasa, som ensam äger 2 278 läster. Bland de största redare återfinns O. Fontell och Simon Anders Wendelin från Kristinestad. Det största fartyget i Finland är ”Oskar” om 480 läster och det ägs av O. Fontell i Kristinestad.
I Finland fanns det 24 ångfartyg men de var alla små och obetydliga. Största delen av dem fanns i Helsingfors.
Artiklar om den stora branden i Kristinestad den 14 januari 1859:
Helsingfors Tidningar skrev onsdagen den 19 januari 1859 om den stora branden i Kristinestad så här negativt. Texten var inskickad av en okänd korrespondent sent på kvällen den 14 januari:
Ehuru tröttad efter en dag av mödor och bekymmer, skyndar jag mig att skriva några ord om dagens betydande eldsvåda. Kl. omkring halv 4 i dag på morgonen utbröt eld i ett rum, som på en gång utgjorde kök och bagarstuga i handlanden Engbergs gård, ej långt från torget. Orsaken förmodas ha varit tjänstefolkets vårdslöshet (pigan hade varit om natten på dans och drängen hade en så kallas uppsitta). Från Engbergs spred sig elden till Häggqvists, sedan till handlandena Fontell och Carlström, skepparen Åkervalls och Matts Ekmans med flera gårdar, så att efterhand icke mindre än 6 med trädhus trångt bebyggda kvarter närmast sydväst om torget stod i lågor.
Man kunde ej annat tro, än att hela staden skulle dela Nykarlebys öde vid samma tid för ett år sedan, helst stadens 4 brandsprutor icke synnerligen utmärkte sig (och brandvakterna lär ha varit de sista som blev elden varse). Även hördes här många befalla men få som lydde. En Guds skickelse var det att luften var alldeles lugn, att röken stundom steg rakt i höjden, böjande sig först helt lindrigt för NW, så för NO, sedan SO och slutligen SW.
Denna lyckliga tillfällighet och endast den, hade staden att tacka för sin räddning. Emellertid var förlusten betydlig. När elden dämpades kl. mellan 12 och 1 på dagen, hade 14 gårdar nedbrunnit och 5 eller 6 blivit mer eller mindre skadade. Åtminstone 12 var brandförsäkrade. Man berättar att 12 tjuvar redan före middagen blivit insatta i stadshäktet. En mängd personer är i denna hårda årstid husvilla.
OBS. Anteckningslista för understöd åt de brandskadade i Kristinestad finns i Wasenius & Komp:s boklåda.
PS, den 15 januari: Allmänna Brandstodsbolaget uppger på denna brand ha förlorat cirka 12 000, Skandia 35 000 och Northern 2 000 Rubel silver. 23 gårdar är helt eller delvis nedbrunna. Mycken lösegendom bärgad. Vid släckningen utmärkte sig sjömännen.
Den 22 januari 1859 skrev Helsingfors Tidningar så här om branden i Kristinestad:
Allmänna brandstodsbolaget.
I anledning av uppgiften den 19 januari 1859 i denna tidning, att Brandstodsbolaget skulle på branden i Kristinestad ha förlorat cirka 12 000 rubel silver, är det beriktigande oss meddelat: enligt vad stadens brandstodskommitté anmält, av de 23 gårdar, som dels totalt eller dels till någon del nedbrunnit, 12 har varit i bolaget försäkrade. Värdet för dessa 12 gårdar uppgår till 33 000 rubel, och trots att det inte är närmare upplyst, om de alla blivit totalt förstörda, kan dock med säkerhet antas, att bolagets förlust blir mycket större, än vad som angetts i tidningarna.
Billigheten fordrar likväl det erkännande, att nästan alla de brandskadade gårdarna i Kristinestad har varit inskrivna i bolaget ända sedan den första organisationen år 1833 och således själva betydligen kontribuerat (bidragit) till de föregående årens stora brandskador.
Tilläggas må även, det brandstodsdirektionen tillskrivit stadens brandstodskommitté, att vid värderingen av det, som kan finnas kvar efter de nedbrunna husen, försäkringshavarnas billiga anspråk att njuta full ersättning för den inträffade skadan i allmänhet skall lämnas allt det avseende, som kan vara förenligt med iakttagande av bolagets lagliga rätt. Det är således att hoppas, att de brandskadade inte bör får skäl att beklaga sig över någon småaktig oginhet på brandstodsbolagets sida.
Vasabladet skrev så här den 22 januari 1859:
Nästan på dagen ett år efter det Ny-Karleby under en fasansfull natt lades i aska, har vår grannstad i söder, Christinestad, blivit hemsökt av en brand, som allvarsamt hotade att lämna intet kvar av staden, men som dock lyckligen hejdades efter att ha förstört en ansenlig del av densamma. Vi meddelar nedanför en, dagen efter olyckan nedskriven korrespondent från ort och ställe.
Flera av de gårdar, som förstörts hörde till de bäst bebyggda i staden men hårdast känns likväl olyckan i de familjer, som bebodde de mindre ansenliga husen, som delade de störres öde. Vasa stads invånare, som själva prövats av olyckan och som vet hur dyrbar varje gåva till nödens lindrande är och hur tacksamt den emottas , skall inte försumma att sträcka en hjälpande hand åt sina brandskadade grannar. Den här grannen var inte den sista som år 1852 som visade ett varmt och verksamt deltagande för den olycka, som då övergick Vasa.
I särskilda brev, som hit ingått från Christinestad, förs klagomål över ofog, som förövats under branden. I synnerhet klagas det över Lappfjärdsborna, vilka raglande utför gatorna överlastade av de starka varor, som framsläpats från källarna och av brist på beredvillighet och pålitligt folk måste lämnas utan bevakning.
Den 26 januari 1859 publicerade Helsingfors Tidningar en kort artikel som tydligen var skriven av Brandstodsbolaget:
De många, som tvivlat på framgången av detta företag, kan vi meddela den fägnande underrättelsen, att för närvarande är egendomar i bolaget försäkrade till ett värde av något över 2 miljoner 800 000 rubel silver. Med nästan varje post anmälas nya försäkringar, så att ansvarssumman ganska snart torde uppgå till 3 miljoner.
Den 2 februari hade en skribent kallad ”Sanningsvän” en insändare publicerad i Helsingfors Tidningar, som löd så här:
Med anledning av korrespondentartikeln i Helsingfors Tidningar den 19 januari har sanningsvänner ansett sin skyldighet vara, att upplysa den ärade allmänheten om sanna förhållandet. Korrespondenten från Kristinestad tycks ha varit snabb att uppsätta sin alltför detaljerade artikel.
Elden uppkom kl. mellan 3 och ½4 på morgonen uti ett magasin i handlande Engbergs gård. Enligt undersökningsprotokollen, har varken herr Engbergs pigor under föregående natt besökt någon dans, ej heller har drängen haft ”uppsitta”. Dels totalt, dels till en del nedbrann 23 gårdar. Under släckningen och vid bärgningen rådde den största ordning, hörsamhet och beredvillighet hos såväl ståndspersons- som arbetandeklassen. Något fel på stadens brandsprutor märktes ej. Korrespondenten har sannolikt ej förut övervarit någon eldsvåda, så han endast tillskriver Försynens skickelse, att ej elden ödelade hela staden. Den som förr sett en större brand och dess släckning. måste erkänna att släckningen här i Kristinestad varit en av de vackraste och verkställts med en synnerlig ihärdighet och rådighet hos en och var. Vad häktningen av de 12 tjuvarna vidkommer, är denna del av uppgifterna icke heller fullt sanningsenlig, för endast en tjus är häktad.
Huruvida korrespondenten skrivit ett PS av 15 januari känner jag ej, men vad jag känner är, att varken den ena eller den andra ännu är i tillfälle att upplysa den vördade allmänheten, hur mycket det eller det bolaget förlorar genom branden härstädes. Vad för tillfället åtminstone är känt är att de uppgivna summorna ej är överensstämmande med verkliga förhållandet, utan torde de komma att betydligt avprutas.
Helsingfors Tidningars redaktion skrev följande genmäle direkt efter insändaren:
Att många rykten, mer eller mindre oriktiga, kringlöper de första timmarna efter en större eldsvåda, är alltför vanligt, för att just väcka ”sanningsvännens” förundran. Det bästa sättet att vederlägga oriktiga uppgifter är att så fort som möjligt publicera en utförlig och pålitlig berättelse om en sådan tilldragelse, men någon sådan berättelse från Kristinestad har hittills ej kommit till vår kännedom. Att släckningen varit berömlig, är även antytt i detta blad den 22 januari. Däremot ser vi även i Vasabladet Nr 3 den 22 januari denna släckning huvudsakligen tillskrivs ”Honom, hvilken vädret och hafven äro lydiga”. I samma blad klagas över varjehanda ofog under branden och särskilt över en del Lappfjärdsbor, som ”raglade utför gatorna, överlastade av de starka varor, som framsläpats ur källarna och av brist på beredvillighet och pålitligt folk, måste lämnas utan övervakning”.
För övrigt tillägges om branden, att dagen förut rasat en häftig storm, som lugnade strax för eldens utbrott. Intet människoliv blev spillt. En insamling för de mest utblottade ägde rum dagarna efter branden och från det lilla, fattiga Bötom anlände ett lass matvaror.
Kristinestads borgmästare Hasselblatt skrev en insändare till Åbo Underrättelser, som tidningen publicerade 1 februari 1859. Denna tidning hade kort och korrekt skrivit om branden i sina tidigare nummer:
Om branden i Kristinestad den 14 januari har ortens korrespondenter redan innan tillförlitliga uppgifter om sakförhållandena fanns på orten, hastat att i tidningarna för allmänheten uppduka notiser om händelsen. Ja, redan samma som dag som branden skedde, skrevs artiklar som var mer eller mindre avvikande från sanna förhållanden.
Så har en insändare den 19 januari i Helsingfors Tidningar, låtit allmänheten veta, att elden enligt förmodan uppkommit i ett rum, som tillika utgör kök och bagarstuga i handlanden Engbergs gård. Genom vårdslöshet hos tjänstefolket, antingen hos pigan, som skulle ha besökt en danstillställning, eller drängen som skulle ha hållit en så kallad ”uppsittning” där. I tidningen nämndes också att 12 personer skulle vara häktade för stöld under branden och att man ”endast och allenast hade att tacka vindstilla”, för att ej hela staden gick med, helst som brandsprutorna inte gjorde särskild nytta vid eldsvådan m.m.
På det att det sanna av saken må bli allmänt känt, har undertecknad borgmästare, av dess ämbetsplikt därtill uppfordrad, ansett det viktigt att lämna rätta upplysningar om branden genom vid domstolen gjorda undersökningar och vad jag för övrigt under branden erfor och sanningsenligt kan intyga.
Genom den anställda undersökningen, där både brandstodskommitténs ordförande och herr Oldenburg, som representerade försäkringsbolaget Skandia deltog, är det nämligen klarlagt, att elden kommit lös varken i köket eller i bagarstugan. De personer som först kommit till brandstället, till och med före någon av husfolket väckts ur nattvilan, har under ed intygat att elden uppkommit i ett varumagasin. Detta magasin som jämte köket, en fruktkammare och ett redskapslider var uppförda i ett sammanhang och under gemensamt tak och det utgjorde en vinkelbyggnad mot karaktärshuset, som var ett högt tvåvåningshus. Elden spred sig hastigt från magasinet till karaktärshuset längs med kammar- och kökstaken.
Under hela dygnet har eld inte varit uppgjord i fruktkammaren, vars murpipa var dragen genom magasinet till kökspipan. Magasinet och köket var åtskild av en mellanvägg av stock. Av tjänste- eller husbondefolket har ingen använt magasinet på kvällen eller natten och elden i köksspisen blev ordenligt släckt på kvällen. Därför är det okänt hur elden kunnat uppkomma i magasinet, det förblir tillsvidare en gåta. Vid brandsynen i höstas hade eldstäderna och murpiporna både i köket och i fruktkammaren befunnits vara felfria och inte heller stadens skorstensfejare hade upptäckt några bristfälligheter, då han utförde sotning ett par dagar innan branden.
Eldsvådan gav sig till känna genom rök strax efter det nattvakten slutat sin sista runda. Rökutvecklingen var till en början så svag, att polisbetjänten som skulle verkställa klämtning i Rådhustornet, till att börja med endast tänkte ge en brandsignal. Snabbt blev han förvissad om den verkliga faran då magasintaket flammade upp i brand, något som tydde på att branden någon tid pågått inne i magasinet förrän den fick luft. Innan folk och brandredskap hunnit till brandplatsen hade elden spridit sig längs taken till karaktärshuset. Alla försök att släcka branden på den trånga, tätt kringbyggda gård med överbyggd portgång var nu fruktlösa, varför den måste lämnas åt sitt öde.
Därifrån spred sig elden till gården nästintill under vinden och över den smala gatan till änkefru Cederströms gård och så vidare. Huvudsaken blev nu att försöka hämma eldens framfart mot torget och därigenom rädda helst norra delen av staden. Därför placerades brandsprutorna på de farligaste ställena och genom nedrivning av flera byggnader och sprutornas jämna verksamhet lyckades man rädda handlanden Sundmans välbyggda gård, fiskaren Nordmans boningshus, handlanden Axelins och änkefru Holmströms stora tvåvåningars hus, samt då vinden drog sig ostlig och slutligen på sydkant, även fru Fremdelings gård och handlanden Lundmans tvåvåningars hus, samt efter stora ansträngningar sätta en gräns för eldens vidare framfart vid borgaren Argelanders, änkan Häggblads och skepparen Ekmans gårdar.
Skulle dessa ansträngningar ej burit frukt, hade hela staden på grund av dess trånga byggnadssätt och trots att vädret var nästan lugnt, säkerligen varit en grushög och således frånkänna gagnet av brandsprutornas verksamhet och manskapets ansträngningar förtjänsten av att ha bidragit till motande av eldens framfart och dess slutliga dämpande är ett påstående, som ligger utom sanningens område och har sin grund i klandersjuka eller andra oädla motiv.
I första rummet huvudsakligast har vi väl att tacka Försynens skickelse för stadens räddning, att vädret var stilla och lugnt. Men tacksamt bör också befälets och manskapets vid brandsprutorna rastlösa arbete och mödanden under en 10 timmars pågående brand erkännas, även som den lyckliga omständigheten, att sprutorna under en så långvarig verksamhet, och i 12 – 15 graders köld inte gick sönder, utan de höll med undantag av en mindre skada på en av slangarna, som dock genast sattes i brukbart skick.
I stor tacksamhetsskuld står vi också till handlanden Carl Grönberg, som hastade till vår hjälp med hästar och manskap från Kaskö. Vi tackar också eleverna vid den här vistande Navigationsskolan, liksom alla andra driftiga män av borgerskapets medlemmar, jämte andra ståndsklasser, som med rådighet bidrog i släckningsarbetet.
Endast en person häktades för stöld under branden, men likväl klagas att flera stölder begicks. Man såg också allmogen ragla längs gatorna i fyllan under branden, ty tillfället var gynnsamt att ur undan bärgade rom- och brännvinskärl ta sig ett rus.
Dagarna efter branden insamlades i staden åt de brandskadade 500 rubel silver och även från andra orter har undsättningsmedel inkommit. Brandstodsbolagets i Finland förlust torde inte överstiga 15 000 rubel silver.
Helsingfors Tidningar införde en förkortad version av borgmästare Hasselblatts insändare den 12 februari 1859.
Vasabladet skrev 5 februari 1859 så här:
Som ett särdeles framstående drag av självuppoffring och väl värt att framhållas, har jag ansett mig bör offentliggöras och händelsen utspelades under den stora branden i Kristinestad. En fattig arbetaränka, Anna Häggblad, vars boningshus revs ned för att åt detta håll sätta gräns mot eldens vidare spridning åt detta håll, tillfrågades av en herre vad hon tyckte om det. Det tårade ögat och innerligheten i hennes blick vittnade om fulla meningen av hennes svar: ”endast Gud skyddar staden från allmän ödeläggelse, må gärna jag förlora allt”.
(Kristinestadsbon Mikko Ulfves har gjort en utförlig utredning av denna brand).