En amerikansk kvinna som heter Maud berättar om sitt besök i New Yorks stora emigranthallar på Ellis ön. Berättelsen publicerades i Marthaföreningens tidning Husmodern år 1916. Texten har moderniserats lite, för att bli mera lättläst.
Den engelska emigrantångaren har lagt sig till ro vid den breda kajen. Sex dagars stormig resa ligger bakom den. Långsamt vältrar sig resandeströmmen över dess landgångar. Uttröttade mödrar med gråtande barn, unga flickor, äldre och yngre män, stapplande åldringar tränger sig genom hallarnas trånga portar. Är väl detta ingången till Amerika, frihetens land? Denna av barska väktare bevakade port? Med vresiga ord på ett för de flesta obekant språk vräkas emigranterna in i numrerade avdelningar, där de underkastas pinsamma förhör. De ställs inför närgångna frågor och de tvingas att uppge sina framtidsplaner och sina ekonomiska förhållanden. Uppskrämda ställs de framför läkarens hörsellur och ögonspecialistens synglas. Vid växelkassorna har de svårt att göra sig förstådda. Upprörda röster korsar varandra och sällsamt klingande, främmande ord liksom sväva i luften.
Medan klasspassagerarna för länge sedan lämnat Ellis ön, denna New Yorks yttre hamn, kvarhålls emigranterna timme efter timme.
Den långa vårdagen övergår i skymning. Genom diset strålar hinsidan redden den stora stadens kajer och skyskrapor likt oräkneliga, glimmande ögon. Likt eldflugor ilar ångsluparna över det blanka vattnet.
Men ännu kvarhålls emigranterna på Ellis ön. Män med mörk uppsyn belägrar utgångarna. På bänkarna sitter nedhukade gamla kvinnor med knyten i sina skälvande händer. Små sömniga barn klagat i sina mödrars armar. Endast ungdomen blickar hoppfullt mot staden med dess millioner tindrande ljus. För dem är Amerika underlandet med sina oberäkneliga möjligheter.
Men än så länge står dörren tillsluten. Lång och tröttsam är väntan. Och alla unga som gamla, bär spår av resans besvärligheter. Endast ofullständigt döljer den tjocka, fuktiga schalen en tillskrynklad dräkt, oborstade skor och tillbucklade hattar berättar om många dygns besvärligheter.
De ständiga uppskoven retar även den lugnaste och nytillkomna svårigheter trycker ner även den modigaste. Skygga går främlingarna ur den påflugne hotellagentens väg. Endast nödda och tvungna lånar de ett öra åt hans lockande förespeglingar. Allt medan rocken knäpps fastare om den tunna plånboken.
Det fordras klara papper för att komma in i det förlovade landet! Endast motvilligt tar Amerika emot allt det överflödiga människomaterial som det gamla Europa ger ifrån sig.
Småningom glesnar dock lederna, då pappren är genomgångna och godkända. Mötande släktingar har borgat för nykomlingen. Läkaren har uttalat det befriande ordet och då går oron och ovissheten över i lugn och tillförsikt. Den stängda porten öppnar sig. De lössläppta avlägsnar sig under skratt och glam. De stiger på ångfärjan och snart är uppslukade av människo-oceanen.
Men det är många som måste stanna! Många som inte fyllt måttet och som kvarhålls för att återsändas med första lägenhet. Andra åter får vänta i ständigt växlande ångest på den fästman, far, bror eller annan anhörig, utan vars hjälp de inte får beträda Amerikas fria jord. Var dröjer de? Förgäves spanar tårade ögon efter det välkända, kära anletet. Tätt lutad mot ståltrådsgallret sitter en hel familj. Trött av oro och längtan har gamla farmor somnat med yngste barnet i famnen. Närmast ingången sitter en kvinna med tärda drag. Lägg märke till hennes förtvivlan. Med ögon sjuka av ångest blickar hon efter sina barns far. Ser efter honom, som månader i förväg lämnat dem, för att här i den nya världen skapa sig och dem en framtid.
Unga flickor stirrar med förtärande oro efter honom, med vilken hon i morgon skall förenas framför prästen. Skall han komma, eller har han redan glömt henne?
»Vem är hon, den unga bleka kvinnan i sorgdräkt?» frågar jag den tjänstgörande sjuksköterskan. Vilken motsats mellan hennes förenade sorg och det jollrande barnets sorglöshet i hennes armar!
»Stackars liten!» svarar diakonissan viskande. »Sedan fyra dagar sitter hon här och väntar på sin man, en italienare som lovat komma från Chicago för att möta henne. Om vi blir tvungna att sända henne tillbaka, är hon säkert i stånd att hoppa överbord. Hon säger att hennes man varit tio månader i Amerika och ännu aldrig sett barnet. Nu är hennes båda föräldrar döda. Om mannen överger henne, står hon alldeles ensam. Ett sorgligt fall bland många! Då de kommer hit, glömmer de så lätt hustru och barn, löften och förpliktelser. Jag kunde berätta mycket. Vad denna italienare beträffar, skall han — om man får tro hustrun — vara både ung och vacker, en riktig kvinnotjusare.»
»Varför skriver hon inte till honom?» Mina blickar går tillbaka till den sorgklädda lilla italienskan med det hopplösa uttrycket i sina förgrämda drag.
»Skriv till honom!» upprepar diakonissan. »Hela långa dagen gör hon inte annat! Författar brev på brev till honom, som hon överhöljer med kyssar. Ja, vilka hon till och med för till sitt barns läppar. O, de karlarna! Jag önskar jag hade honom här framför mig, denna otrogna äkta man, och kunde läsa lagen för honom!»
»När tänker ni sända henne tillbaka?» frågar jag.
»I morgon är sista dagen. Längre vågar jag inte behålla henne. Vi har de strängaste förhållningsorder, ma’ am.»
Ångfärjans gälla ankomstsignal kommer oss att avbryta. Man hör ljudet av upprörda röster och springande steg. En sned liten, koppärig, svartmuskig karl skyndar genom ståltrådstängslet.
»Manuellita!» ropar han. Ett skri mitt emellan skratt och gråt och den lilla sorgklädda kvinnan kastar sig i hans famn. Talet strömmar över deras läppar. Ord avbrytas av kyssar.
Barnet ligger glömt på bänken. Den snälla sjuksköterskan ilar fram och lägger det i sin mors armar.
Mannens blick går frågande till barnet. Med ett rörande leende räcker modern det åt honom.
»Vårt — ditt och mitt barn!» viskar hon rodnande.
»Manuellita!» stammar han och sluter dem båda till sitt hjärta.
Om du vill läsa om Dragås-Hilda från Dagsmark som skickades tillbaka från Amerika, eftersom maken inte tog emot hennes, så klicka HÄR!