Sammanställt av Lasse Backlund 2015. Uppgifterna är tagna ur Lappfjärds historia, del 2 och ur Helga Englunds anteckningar från år 1936, som hon gjort med lärare Einar Linds och Rurik Nylunds hjälp. Stor hjälp har också fåtts av amatörarkeologen Lars Ålgars.
Länkar:
Rurik Nylund hade kommit fram till att vägen som i tiderna gick i nord-sydlig riktning gick genom Dagsmark. Vill du läsa mera om Ruriks väg, så klicka HÄR! I mitten på 1980-talet skrev Rurik Nylund en historik om vår förhistoriska tid, illustrerad med hans egna kartor. Vill du läsa hans texter, så klicka HÄR! År 1975 skrev Rurik Nylund en lång artikel om Dagsmarks historia under 5000 år, och om du vill läsa den, så skall du klicka HÄR!
Om du är intresserad av varifrån namnen på våra byar i Lappfjärds socken har kommit, så skall du klicka HÄR!
Forskaren A. M. Tallgren skrev år 1913 en artikel i tidskriften ”Hembygden” om vilka fornfynd som finns i Sydösterbotten, vill du läsa den så klicka HÄR!
Dagsmark på stenåldern.
Det har funnits folk i Dagsmark by redan på stenåldern, alltså för ca 3500-5000 år sedan. Detta vittnar de otaliga fynd om, som gjorts i områden i de östra delarna av byn, t.ex. på Rävåsen och i Kornbäcken. Rester av boplatser och gravplatser har hittats på Rävåsen, som var den del av landskapet som först steg upp ur havet efter istiden. Också på Bergåsen i trakten av Karl-Erikas-Runar Sjöholm hemgård finns det lämningar av forntida bebyggelse. På Björnåsen nära Kärjenkoski har det gjorts fina fynd av bland annat stenåldersgravar. Alla de här fyndplatserna ligger mellan 50 och 60 meter över havet. Fasta fynd som är gjorda vid 60-metersnivån är ca 5000 år gamla och på 50 meters nivån ungefär 4000 år. Lösfynd har gjorts på flera ställen som är belägna lägre än 50 meter.
De första arkeologiska undersökningarna och utgrävningarna i Dagsmark gjordes på Långängen år 1950. Markägaren Erland Lindqvist hade redan på 1920-talet gjort flera fynd där, samtidigt som Selim Norrvik hade gjort fina fynd i Norrviken, som också ledde till utgrävningar.
Om du vill läsa om utgrävningarna år 1950 på Långängen, så skall du klicka HÄR! Vill du se bilder på fornfynden från Korsbäck, så skall du klicka HÄR!
Utgrävningar på 1980-talet
På 1980-talet gjordes de första utgrävningar av forntidsgravar på Maunulankangas i Kärjenkoski. Det var Lars Ålgars som i samband med dikesgrävning hade hittat rödockra och keramikdelar på ca 80 cm djup. Ett smycke gjort av bärnsten var ett av de mest värdefulla fynden som gjordes. Gravarna uppskattades vara över 5000 år gamla och vid utgrävningarna var också Rurik Nylund och Gunnar Gröndahl med.
Utgrävningar gjordes också på Bergåsen som ligger ca 55 meter över havet. De kamkeramiska fynden uppskattades vara 4000 år gamla. Bergåsen var den tiden en 2 km lång holme med öppet hav mot väster. Bland annat år 1978 utförde Vasa sommaruniversitet i bolag med Lappfjärds folkhögskola en fältkurs i arkeologi vid Sjöholmsvägens vägskäl, där kända forskare deltog.
De riktigt stora fynden har dock gjorts på Rävåsen, som ligger ett par kilometer österut från Dagsmark centrum. Det var år 1993 som Lars Ålgars slog larm om att fornlämningarna håller på att förstöras på grund av att ett transportföretag från Bötom började ta grus och sand från området. Han kontaktade museiverket som utfärdade förbud att ta grus från området före undersökningar har gjorts. Enligt Ålgars och andra vittnen fortsatte dock bötomföretaget att schakta bort ytjorden från det område som fredats. Bötomföretaget bestred detta och påstod att arbetet gjorts före fredningen. Det fanns en viss rädsla att många fynd försvann då ytlagret schaktades bort men det visade sig senare att transportföretaget faktiskt hjälpt till att lättare hitta fynden i och med detta.
År 1994 började så utgrävningarna med frivilliga krafter. Endast 5 personer dök upp och Ålgars tyckte att antalet var rentav ynkligt. Rolf Stenlund och Axel Byholm och några till lyckades ändå hitta intressanta fynd.
Följande år fortsatte utgrävningarna och det bästa fyndet då var en lerknapp, som var så ovanlig att det till och med kallades för en kuriositet, ”Finlands äldsta knapp”.
Föreningen 4-H bidrog med hela 8 grävare som staden Kristinestad avlönade till en del. Några av ungdomarna var hemma från Dagsmark, bland annat Christian Långfors, Ann-Sofi Långkvist och Annika Rönnlund.
Flera bitar av östsvensk gropkeramik med fiskbensmönster räknades som ett stort fynd. Sådana har påträffats ytterst sparsamt i Finland och visade att det fanns kontakter till Sverige redan den tiden.
Åren 1997 och 1998 fortsatte utgrävningarna men de kom i skymundan för utgrävningarna i Vargrottan på Bötombergen. Där spekulerades om mänskliga fynd från tiden före istiden och det skulle i så fall ha varit en verklig sensation.
Efter 5 år av utgrävningar avslutades sökandet år 1998. De keramiska fynden var de mest intressanta och den dominerande keramiktypen var sen kamkeramik. En del av det outforskade området på Rävåsen är fortfarande skyddat enligt fornminneslagen.
Forskarna spekulerar i vilka människor det var som bodde på Rävåsen för över 4000 år sedan. Eftersom det har hittats hyddbottnar och gravar kan man utgå ifrån att en del av bosättningen var fast men med ett stort inslag av nomader som bodde där en kort tid och sedan flyttade iväg. Allmänt antas att de kommit från det inre Finland med båtar men vissa fynd tyder också på möjligheten att bosättarna hade kommit ända från Sverige. Några odlingar förekom inte ännu den tiden utan de levde på fiske och jakt, för området runt Rävåsen var ypperligt för fiske och sälfångst. Något släktskap till de nybyggare som på 1400-talet bosatte sig i Storåkrin finns knappast.
Utan amatörarkeologen Lars Ålgars ingripande skulle mycket av Dagsmarks tidiga historia gått förlorat. Flera av de fynd han har gjort under en lång period finns på Nationalmuseum i Helsingfors och i sitt hem har han lådvis med gamla stenar. En stor del av fynden finns dokumenterade i böcker och Vasabladets pressfotograf Mikael Herrgård från Korsholm har gjort fina dokumentationer från den här tiden, till och med i bokform. (Om du vill se fotografier på stenåldersfynden från Dagsmark, så klicka HÄR!)
Nybyggarnas tid.
De första riktiga och kända nybyggarna kom i slutet på 1400-talet till Dagsmark och bosatte sig i Storåkrin som finns nedanför det nuvarande skolhuset och på Sebbas-backan. Det första hemmanet i byn var Klemets och år 1553 fanns det i ”Daxmarch” två hemman. År 1599 fanns det 15 personer på Dagxmarch 3 hemman och samma antal fanns det fortfarande år 1635 men nu kom det snart flera nya hemman.
För övrigt har det spekulerats mycket varifrån byn Dagsmark har fått sitt namn och olika språkforskare har kommit med olika förslag. I tidningen Syd-Österbotten skrev år 1913 en forskare P. E. Ohls så här om namnet Dagsmark :
Detta namn skrevs tidigast Daxmarck och sedan Dagxmark, Dagzmark och Dagsmarck. Jämförd med ett sådant namn som Daglösa – ett ställe som saknar dag, det vill säga sol – förstå vi att Dagsmark betyder ”skogsmarken som har dag eller sol”. Traditionen om en person, som bosatte sig en dagsresa ifrån sin hemby Skaftung, har mindre sannolikhet för sig än det förra antagandet. Dagsmark hade 3 bönder på 1500-talet.
År 1708 fanns det 6 hemman i Dagsmark:
-Klemets ½ mantal skattehemman, ägare Anders Larsson
-Båsk ½ mantal skattehemman, ägare Henrik Larsson
-Lillkull ½ mantal kronohemman, ägare Mårten Mattsson
-Storkull ½ mantal kronohemman, ägare Mickel Josefsson
-Lillkårk ½ mantal skattehemman, ägare Anders Sigfridsson
-Storkårk ½ mantal skattehemman, ägare Markus Bertilsson
År 1751 blev Kornbäck ½ mantal utsynt till nybygge men det blev senare överflyttat till Bötom och är nu helfinskt.
År 1753 blev Korsbäck nybygge inlöst till skattehemman och blev då i mantal räknat till 11/24 mantal.
År 1758 blev Riarbäck nybygge utsynt. Det ägdes då av Mickel Mattsson men alla dess åkrar hade finska namn och är det fortfarande.
År 1773 blev Lillsjö nybygge utsynt. Det ägdes av Matts Mickelsson och räknades då till ⅓ mantal kronohemman. Från början hade Lillsjö hemman nr 10 men då Kornbäck blev flyttat till Bötom så fick Lillsjö sitt nuvarande hemmansnummer 9.
Efter denna tid fanns det med andra ord 9 hemman i Dagsmark, efter att Kornbäck blev flyttat till Bötom:
Nr 1: Klemets
Nr 2: Båsk
Nr 3: Rosenback, som förr hette Lillkårk, senare Finne
Nr 4: Lång, som förr hette Storkårk
Nr 5: Lillkull
Nr 6: Storkull
Nr 7: Korsbäck
Nr 8: Riarbäck
Nr 9: Lillsjö.
Av gammalt har jorden i Dagsmark varit indelad i tegskifte. Varje bonde i byn hade sina åkrar och ängar spridda om varandra över hela byn. Många tegar var inte uppdelade utan de brukades gemensamt av hela byn och man kom överens varje år om vilken del man skulle få. Men i mitten av 1700-talt blev det bättre, då jorden delades ordentligt vid storskiftet.
Första storskiftet.
Storskiftet påbörjades 1764 och lantmätaren Högman gjorde år 1770 en hävdebeskrivning som lyder så här:
”Dessa hemman bebos av särskilda husbönder, som till största delen nyttja sammanblandade ägor, vilka endel hemmans åboer medelst intägter af utmarcken sökt förbättra så till åker som äng.
Åkern i denna by bruka hemmans åboerne uti 3 skifte, undantagandes den så kallade Storåkern, hvilket vattufloden år 1763 gjort så stor skada att de nödgats hos Konungens höga Befolkningshafvande ansökning göra om frihets åtnjutande, för dess åter i ståndsättande, den de uti tvåskifte tillika med flera små åkervrätar som samma öde undergått nödgas nyttja, och bruka dessa hemmansåboer korn sådd till större delen, råg dock ej fullo hälften.
Den bästa jordmånen består av svag lerjord, sand och lermylla som ej har stadig grund, så ock någorlunda god sandjord, därnäst sandmo ock kiörkjord samt jäskärr och ävjejord, sist grof rödråstig sand. Denne åker lider nog skada av kiöld i synnerhet den del som ligger up emot Qvarnåen och Gäddängs åkern, hvartill de uti åbrädden belägne kiäldor, samt stora måssan med våta skoggige parker, som för nära åkern ligga äro största orsaken, och kan väl till någon del af hemmans åboerne själfva förbättras, men till största delen fordras bistyrka, lider äfven av torka skada hvartill dess sandaktiga grund är orsaken. Denna åker lider ock men af vårfloden, hvilken somliga år förorsakar hemmansåboerne nog kännbar skada, så att de ej i flera år af samma åker särdeles nytta kunna försvänta. Denna åker skötes av hemmans åboerne någorlunda, brukas med åhl och finnes till diken och bruk i försvarligt stånd.
Ängarne ligga till största delen å ömse sidor om åar och bäckar, hvilka sig grena uti fyra små åar. Dessa ängar lida till sin växt stor skada af vårfloden, som den nästan årligen öfverflödar, och efterlämnar sig till gräsväxten förqväfande sand och grus med annat råsk så att hemmans åboerne nödgas årligen upränsa dessa ängar innan de kunna bärgas, hvilket förorsakar att de ringa växt af sig kastar. De åter längre bort upp i marken belägne äro till sin växt nog svaga och torra, bestående till större delen av sandgrund med myrstackar, tufvor och mossa öfvervöxte, så att de ej löna särdeles bärgningsmödan, endel är åter så våta och sanka att de i våta år ej kunna bärgas. Skiötes af hemmans åboerne med rödning väl, hvartill de ock äro nödsagade.
Beteshagar innehafva större delen hemmans åboer, hvilka till växten äro svage och kunna näppeligen över sommaren föda en späkalf.
Skogen nyttiga dessa hemmans åboer samfält med hela socken, uti hvilka hemmans åboerne hafva tillgång på timmer af Furu, lindtall, Gran, Ved, stör,gierdsell och näfverflöt med flere torfvor; utaf denne skog försälja hemmans åboerne litet Skiepsvirke. Tjärn och skutved, till hvilket sednare skogen, tyckes äga bestånd uti framtiden, men Skiepsvirke kan ej äga långvarigt bestånd.
Mjölqvarnar äga alla hemmans åboer, hvilka dock ej äro annat än sqvaltqvarnar, hvarpå endast höst och vår kan malas, när vattnet är som högst.
Humlegårdar hafva icke alla hemmans åboer, förbärandes den ej vilja trifvas och endel hemmans åboer hafva ej humlet vid sin tomter dem att anlägga.
Seglationsfriheten äga dessa hemmans åboer, man äga intet fartyg utan försälja sina varor till Christina stad, dit de hafva så efter sommar som vinter 1 ⅝mil; och till marknadsplatsen uti Storå kapell af denna socken 2 ¼ mil”.
Så blev det storskifte och efter det förändrades Dagsmark mycket. Storskiftet påbörjades av lantmätaren Johan Bergentin och år 1770 fortsatte lantmätare Jonas Högman. Helt färdigt var det 1794 och då blev ägorna mer sammanhängande och enhetliga.
Förändringarna var inte radikala, t.ex. Matts Mattsson Storkull som före storskiftet hade 36 skiften hade efter skiftningen 23 skiften. Inga gårdar flyttades ut, vilket betydde att de flesta gårdar fortfarande fanns i Byin runt Sebbasbackan. Flera år efter storskiftet i början på 1800-talet flyttade både Storkull och Lillkull frivilligt till Brobackan och till A-sidon. (Om du klickar här, så kan du läsa om ett annat exempel på hur storskiftet gick till där Lill-Kårk)
År 1792 började lantmätare Jonas Högman att skifta skogen som dittills hade varit samägd med alla som bodde inom Lappfjärds socken. Efter att gränsen mot Storå blivit fastställd så gick arbetet snabbt och det var så gott som klart redan följande år.
När det första storskiftet var genomfört, så bestod Dagsmark av 15 hemman på totalt 5 ½ mantal. Den totala arealen var ungefär 3 000 hektar varav skog hela 2 500 ha. Åkrar fanns endast 30 ha och ängar 400 ha. Storskiftet ansågs lyckat och nödvändigt och det dröjde över 100 år förrän följande storskifte blev aktuellt.
Bya-Ordning uti Lappfjärds socken.
Lappfjärdsbon har alltid älskat ordning och reda i sitt umgänge med grannarna, detta är känt redan av gammalt. Redan i slutet av 1700-talet hade husbönderna på sina bysammanträden utarbetat en bya-ordning, efter vilken varje husbonde i byn hade att rätta sig liksom om den skulle vara landets lag. I början av 1800-talet hade lappfjärdsborna åstadkommit en ”Förnyad Bya-Ordning”, som genom dåvarande landshövdingen i Vasa län Carl de Carnall blev godkänd ”till Byamännens rättelse”. Den trycktes i Vasa hos Carl Ant. Londicer år 1816 och spriddes till varje husbonde.
Ur denna byordning får vi se hur byn styrdes och vad bönderna hade att iaktta för sitt umgänge med grannarna, här nedan några intressanta saker:
”Bland allvarsamma och hederliga husbönder utsågs vart tredje år en Ålderman eller Bydomare, samt två eller flera byanämndmän, vilka tillsammans bildade den så s.k. Byarättaren och som dömde i alla tvister grannar emellan. Den som var missnöjd med domen, fick besvära sig hos häradsrätten. Åldermannen sammankallade byamännen till sammanträden genom att utsända en budkavel. Den som fick budkaveln hade att genast sända den vidare till sin granne. Uraktlåtenhet straffades med böter 12-15 kopek. Om någon vid samman-komsterna använde ohöviska ord, eder eller svordom pliktade han 33 ⅓ kopek eller mera.
På byasammanträdena beslutades bland annat om Gärdesgårdssyn, som vår och höst skulle hållas av Åldermannen och nämnden. Gärdesgård hölls efter mantalet eller markens vidd , och fel och brister pliktfälldes med ½ kopek för varje famn. Även grindar skulle efterses : ”Grindar på vägarna hållas tillslutna!”
Dikessyn hölls vår och höst. Avlopps-och utfallsdiken skulle dikas gemensamt av dem som avleda vatten.
Då rågen blivit sådd om hösten, meddelade Åldermannen att gärden omkring det sådda skulle efterses. Släpptes kreatur i åkern, pliktades för varje kreatur 8 ⅓kopek. Höst och vår fick inte hästar och kreatur beta rågbrodden, innan Åldermannen och nämnden funnit att brodden fick betas. Åldermannen och nämnden skulle om hösten genom syn utse vilka ängar skulle få betas och huru länge de skulle få betas utan att ta skada av trampning. Ängarna betades ”klöv om klöv”, alltså gemensamt.
Om vatten samlas på åkrar, som voro sådda, bör man ur hus komma och avleda vattnet. Den försumlige plikte 12 ½ kopek.
Driver fäherde kreatur i ängar eller åkrar inom samfälta hägnader utan tillstånd, plikte hvar gång 16 ½ kopek för varje kreatur, och ”sitte en Söndag i fotstocken”.
Alla vägar genom lägenheterna böra grannarna emellan delas. Sedan håller envar sitt vägstycke vid magt. Försummar någon, plikte han en rubel.
Der Fiskevatten är byatillhörigt, får ingen torpare eller annat löst folk, utan särskilt av Åldermannen eller Byamännen överenskommit beslut, idka fiskafänge i samfält vatten. Betredes någon dermed, miste fiskredskap och plikte enligt allmän lag, andra resan plikte dubbelt och vare ifrån byn utvist.
Vid byggande av hus skulle iakttagas, att de icke byggdes för nära varandra för eldfarans skull. Ingen fick bygga nya hus innan Åldermannen och nämnden utsynat byggnadsstället. Eldfarliga hus såsom badstuga, ria och smedja fick ej byggas nära mangården. Plikt 50 kopek – 1 rubel.
För eldsvådas förekommande skulle skorstenar rengöras minst 3 gånger årligen och taken sopas. Åldermannen skulle ha tillsyn däröver. Vid varje gård skulle finnas två takstegar och två kexar.
Eldbloss bör icke bäras husen emellan, icke heller i stall, fähus, lada eller annat uthus. Allt tobaksrökande vare också i dessa hus förbjudet. Icke heller bör eld lämnas osläckt eller oeftersedd i malthus, badstuga eller smedja. Plikte den som häremot bryter, en rubel. Åldermannen och byanämnden bör två gånger årligen, höst och vår, besiktiga alla eldstäder i hela byalaget.”
Den här byaordningen skulle uppläsas av Åldermannen för byamännen två gånger årligen, så att de skulle lära sig den. För torpare eller tjänstefolk, som bröt mot ordningen, så skulle bonden betala böterna. Av de här pliktspengarna tillföll hälften Åldermannen och nämnden, och andra hälften användes till byamännens gemensamma nytta.
Nu finns det ingen mera som minns varken Åldermannen eller nämnden. Inte heller budkavle används längre. Budkaveln var ofta ett ihåligt rör och där hade man stuckit in kungörelsen. Budkaveln användes som nämnt till samman-kallande av möte men också till många andra saker, t.ex. när byamännen skulle kallas ut för att ploga upp vägen. Byn var uppdelad i flera ploglag och varje lag hade att ploga en viss sträcka av landsvägen.