Denna predikan hölls av pastor Fonselius under den sista gudstjänsten i den gamla Birgitta kyrkan och den följande kunde hållas i den nybyggda kyrkan på Mangsbackan. Denna avskedspredikan publicerades också i Syd-Österbotten 13.12.1916.
Det är med anledning av eder enträgna begäran om gudstjänstens hållande uti eder nya kyrka som församlingens pastor, högvärdige och vidt berömde filosofie – och teologiedoktorn, kontraktsprosten och ordensledamoten Jakob Johan Estlander anbefalt mig att tillsäga eder, att i och med denna dag är gudstjänsten slut i detta gamla bönehus.
Ett hundra åttiofem år har detta tempel stått öppet varje söndag och klockorna hava kallat gamla och unga till Herrens gårdar. Detta tempel har stått under fyra förödelsefulla krig, som övergått vårt fädernesland. Och till tusende är de, som blivit skövlade av dödens lia. Om vi beräkna medeltalet av de döda inom församlingen, så finna vi att under dessa 185 år icke mindre än tio tusende fem hundrade fyratio lik blivit i vår kyrkojord begravda. Undrom då icke på att kyrkogården vuxit och kyrkan sjunkit. Vi trampar ju på idel människostoft och förmultnade kvarlevor av våra fäders fäder och mödrars mödrar. När vi nedstiga uti kyrkan ifrån den upphöjda kyrkogården, så har vi våra närmastes, våra anförvanters aska klibbad vid våra fötter. O, huru stort, huru hjärtgripande är inte detta minne!
Så gammal denna kyrka är, så är den dock icke församlingens äldsta kyrka. Men emedan kyrkans gamla handlingar under fiendetiden blivit förstörda, så kan numera ingen visshet erhållas när den första kyrkan blivit uppbyggd. Dock vet vi, att omkring 1600, då Lappfjärds församling ännu lydde såsom kapell under Närpes moderkyrka, ägde denna församling sin första kyrka, som då var uppbyggd i Skaftung; men vilken tid och genom vilka händelser hon blivit förstörd är oss obekant. Det vet vi endast, att denna närvarande kyrka, som vi i dag ämnar övergiva, är uppbyggd 1556 under biskop Johan Gezelius den äldre, då Anders Kämpe var härstädes kyrkoherde. (Här förekommer motstridiga uppgifter om när kyrkan är byggd, eftersom Anders Kämpe var kyrkoherde mellan åren 1636 och 1657. Troligen menade han att årtalet skall vara 1666. Lasses anm.) Hon blev första gången utvidgad år 1735 under kyrkoherde Sands tid. Sedan stod hon ända till 1761, då hon åter utvidgades, förbättrades och målades till sitt nuvarande skick. Vid denna tid var Karl Fredrik Mennander biskop i Åbo stift och Jakob Estlander kyrkoherde i Lappfjärd. –Härav ser vi, att Estlandrarna oavbrutet uti nära hundrade år varit kyrkoherdar härstädes. Namnet Estlander är så införlivat med historien om Lappfjärd, genom sanningskärlek, arbetsamhet, gåvor och goda inrättningar och byggnader, alla bärande vittnesbörd icke allenast om rätt kraft och förstånd utan även om stora uppoffringar, att det aldrig kan därifrån skiljas.
Intill år 1710 voro Lappfjärds alla kapellförsamlingar jämte moderkyrkogället en enda församling. Nämnda år fick Storå sin egen kyrka. I Sideby uppfördes kyrkan 1784. Bötom kapellkyrka byggdes år 1805. Vad Kristinestad angår, så är dess historia till det väsentligaste skilld från Lappfjärds. Vi vilja blott nämna, att staden grundades år 1649 under drottning Christinas regeringstid av guvernören över Finland Pehr Brahe, och fick då redan sin egen kyrka.
Under dessa 185 år hava icke mindre än 13 kyrkoherdar och 8 kapellaner levat och värkat inom församlingen. De förras namn äro Anders Kämpe, sonen Laurentius Kämpe, Hans Vaselius, Johan Wendelius, Fredennius Sand, Petrus Hellberg, Isak Peldan, Jacobus Estlander, Rudolf Estlander, Isak Erik Estlander och Jakob Johan Estlander. Kapellanernas namn är Lars Virgulander, Johan Backster, Daniel Roos (d.ä.) och Daniel Roos (d.y.), Johan Roos, Elias Jona Lagus och Johan August Bergman.
Alla dessa församlingens ordninarie, förutom vår ännu levande kyrkoherde och kyrkoherden Lagus, som dog i Lillkyro, sova alla i vår kyrkojord.
Här hava de alla förkunnat fridens heliga lära. Här hava de arbetat för Kristi rike. Många tårar, många svettdroppar hava runnit på detta ställe av den arbetande herden, då han kallat, väckt, förmanat, stundom hotat och stundom tröstat. Alla dessa tårar, alla dessa svettdroppar skola vittna på Kristi tillkommelsedag, vittna för det gudliga nit, som levde i herdens hjärta. De skola vittna emot gudsföraktaren, emot den fräckes, den elakes levnad. Ja, här på detta ställe i denna gamla kyrka, ståndade på detta rummet, här hava de ropat: Vänd om, vänd om, du avfällige, tro på Herren Jesus Kristus och förbättra din levnad, så varder Herren dig förbarmande! Här inom denna kyrka uti församlingens tjänst och till medlemmarnas fromma, här spillde den nitiske herden sina yttersta själs och kroppskrafter och där utom kyrkans väggar, där vila de nu mitt ibland sina hädangångna åhörare, sina bröder och systrar.
Du gamla kyrka, vilka minnen viskar du inte i våra hjärtan! Du liknar en gammal, vis moder, gråhårig, stapplande och lutande emot graven. Dina minnen tala om den himmelska faderns oavbrutna, faderliga vård om Kristi församling. Och dina minnen tala om livets växlingar, huru allt föråldras och förgås och sjunker ned såsom du, mitt ibland de dödas grifter.
Säg mig, i församlingens medlemmar, vad vittnesbörd skall denna kyrka bära om eder? Har sedlighet och dygd, har nykterhet och ärbarhet, har sanning, kärlek och frid, har försonlighet och barmhärtighet, med ett ord: har Jesu anda varit ibland eder? O, min Gud, när jag frågar de gamla, de gamla tiderna, då får jag veta, att Lappfjärd församling forsom var känd för sedlighet och gudsfruktan, men när jag betraktar livet nu, livet i det ensliga, livet i det allmänna, då möter min spejande blick laster och brott av alla möjliga slag. Ett enda, vet jag, här ännu saknas: här har icke ännu någon lärare blivit vördad. Ve mig, ve folket när den sista herden nedlägger sin vandringsstav och alla de tusende, tusende som här utanför sova, vakna och det förmultnade stoftet blir levande och de torra benen foga sig tillsammans, då skall denna gamla kyrka, om ock försvunnen ifrån jordens yta, bära vittne emot eder, om I icke omvänden eder till Gud och bättren eder levnad.
Så farväl till dess i Herrans Jesu namn, du gamla bönehus, farväl du altare, du enkelt prydda bord! Det är i dag sista gången som vi här samlas till bröllop. Farväl, farväl, du bönehus, du fridsboning! När du slutar dina dörrar till, o, give då Gud, att våra hjärtan måtte tillslutas för vår gamla syndiga levnad och öppnas för ett nytt och bättre liv.
Helige Gud, barmhärtige fader, bönhör oss, kärleksfulle försonare, frälsare! Herre Jesu Krist, hjälp oss, lärande, styrkande! Helige ande, helga oss i Jesu namn till ett evigt liv! Amen.
