Nedtecknat av Yngvar Heikel och som publicerades i Hufvudstadsbladet 23.10.1924.
Den 10 september begav sig undertecknad med stipendium från föreningen Brage på forskningsfärd för att utröna bygdedräktskicket i sydligaste delen av det svenska Österbotten. Resan gick med tåg till Tjöck haltpunkt och därifrån på ”trampvagn” den 8 km, långa vägen till Lappfjärd kyrkoby. Under vägen syntes redan en del kvinnor i mer eller mindre lysande kjolar och huvuddukar, vilket visade, att man befann sig i de trakter, där bygdedräkterna ännu är i levande livet.
Först uppsöktes i Lappfjärd fröken Hulda Blomberg, en av de ledande i föreningslivet på orten, som redan tidigare hjälpt Brage med anskaffning av tillbehör till Lappfjärdsdräkter. Efter hennes anvisning börjades vandringen i gårdarna, och genast i första gård, som besöktes, hängde en hel rad granna kjolar och förkläden längs väggen i framastugun. Likaså i följande gård och så vidare. Senare besöktes bl.a. nämndemansänkan Maja Greta Knus, som varit kock vid många bröllop och kunde berätta utförligt om bröllopen, förberedelserna, själva bröllopet, måltiderna och hur brudpar och bröllopsgäster var klädda de olika dagarna, för bröllopen räckte vanligen från fredag middag till söndag kväll. Numera är dock dessa s.k. ”silverbröllop”, där bruden är klädd i krona och hela brudskruden, ganska sällsynta. De, som inte firade ”silverbröllop”, brukade åtminstone förr bjuda på ”kransin”, d. v. s. en dansbjudning med kaffe och limonadservering på söndagskvällen, då det lystes första gången. Fröken Blomberg berättade även åtskilligt om dräktskicket och om finesser i dräktens regelrätta påklädande. Men gå inte i kyrkan i bara särkärmarna och med öramössa! Kommer aldrig i fråga! I kyrkan har man alltid ylle- eller sidenduk på huvudet och tröja med ärmar ovanpå livstycket, halsduken och överdelen eller särken. Huvudduken och tröjan kunna vara svarta eller brokiga i olika färger och mönster. Efter kyrkbesöket kan man gå i öramössa och i bara särkärmar om vädret det tillåter. Men på söndagarna i advent och i fastan liksom på böndagen passar det inte att gå i kyrkan med granna dräkter. Då är man, liksom i personlig sorg och på begravningar, mörkt klädd, antingen i helsvarta eller mörkblåsvartrandiga, svartplätto eller mörkblåplättokjolar och förkläden. På bönsöndagarna och då man om cirka ett halvt år börjar bryta sorgen användas ”grönplätto” och s.k. ”kaliblårandiga” och ”kaliblåplätto”-kjolar och förkläden. På juldagen och påskdagen och vid sorgeårets slut får de granna röda dräkterna åter tagas på. Mången som sett Lappfjärdsdräkterna, tror väl att de alla är lika, men det finnes en mängd röda kjolar. Utom ”rödplätto” som är vanligast och som först anskaffas av de unga flickorna, finns det t.ex. ”ljusrödrando”, ”ljusblårando”, ”Låhlbyrando”, ”Mobergsrando”, ”gulplätto” o. s. v. samt olika „tvinnakjolar”. Det är sålunda vanligt att en bondflicka har ett 10-tal röda kjolar och 3—4 mörka sådana. Och förklädsrandningarna varierar på samma sätt.
Följande dag gav det därför mycket arbete att inventera dräktförrådet på Ålgars gästgiveri, för övrigt ett snyggt och trevligt sådant. Senare på dagen besöktes kyrkvaktaren Ingves’ hem, där ”framastugan” nästan runt om var beklädd med granna kjolar och förkläden, medan grannrutiga västar och skyddskårsrockar prydde karlfolkssidan. Ovanför klädesplaggen hängde runtom under taket fransalakan och färgrika fälltäcken m.m. Kameran tog två interiörer och en rya och mönstersamlingen ökades. Sedan uppsöktes bandväverskan Amanda Ivars, som gärna visade sin bandvävstol och huru man väver band med grind, vilket gick skickligt och snabbt. Hon lovade väva ett par förklädesband åt Brage med 30 olika mönster på, sådana hon gjort till Göteborgsutställningen. Hon kallas också ”bleckslagars Manda”, hon kan även göra granna vägglampetter av bleckplåt och spegelglasbitar, sådana som användas vid bondbröllopen.
På lördagen besöktes Dagsmark by 8—10 km österut. Där uppsöktes brudkläderskan ”skomakars Lena”, som förevisade tillbehören till hela brudskruden med två mässingskronor, skravelmässingsspiror, rosor och mycken grannlåt. På tre andra ställen kom jag över många nya mönsterrandningar. Hos ett gammalt par, där lillkammaren var fullt beklädd av granna kläder, bl.a. allehanda färgrika konststickade strumpor, erhölls till billigt pris en silverklocka med silverked och ett utsirat rockblad.
Det mulna och blåsiga vädret hade på söndagen övergått till storm. Då den finska gudstjänsten denna söndag föregick den svenska, var kyrkobesökarnas antal, såsom i sådana fall är vanligt, mycket ringa. Kameran tog dock en del av den färgprakt som bjöds. Under besök i ett flertal gårdar fanns i de välförsedda dräktförråden alltid några nya mönster och även ett söljebälte med stjärnor stod att köpa. Resultatet av dessa fyra dagars studier i kyrkobyn och Dagsmark visade, trots att endast ett fåtal av de stora byarnas gårdar hunnit besökas, ett sextiotal kjolmönster och över trettio förklädesmönster. Folkhögskolerektorn Nyqvist, som även forskat i dessa dräkter, men som tyvärr nu var bortrest, har låtit provväva 17 olika mönster, åtminstone delvis andra än de nu upptecknade. Materialet synes vara oändligt rikt.
På måndagen bar det av på trampvagnen i stark motvind till Ömossa och Sideby kyrkoby. Resan avbröts på förmiddagen av talrika täta regnskurar. I Ömossa gjordes diverse inköp av en nyligen avliden 89-årig gummas kvarlåtenskap, som även bekräftade ett par åldringars berättelse om att där förr, in på 1860- talet, använts dräkter, nära nog lika Lappfjärdsdräkten. Genom inflyttningar från finnsocknarna söderut hade nya mod inkommit och de äldre dräkterna småningom bortlämnats, till en tid efterföljda av dräkter med s. k. ”tvinnakjolar” och ”bigärningskjolar”. I Sideby erhölls anvisningar av folkskolläraren Gran. Följande morgon besöktes en åldring i byn och på en tur till Fladaby gumman Olga Nummelin, som ”blir 87 år, då kyrkklockorna ringa andra gången Mittjilsmässmoron”. Hon berättade mycket om forna tiders dräktskick på orten och om gamla danser. På uppmaning förevisade hon huru menuetten går till och trallade själv melodin, ty hon är en rask åldring, som i gott minne bevarat förfädrens bruk och har ännu för en 3—4 år sedan inlärt gamla danser i ungdomsföreningen. I en närbelägen gård erhölls ett söljebälte med hjärtan. Kyrkans ståtliga klockstapel och fattiggubben vid dess fot fixerades på filmen. Färden gick därpå uppåt längs en väg så nära kusten, att Bottenhavets brus hördes hela tiden och dess skumhöljda vågor nu och då skymtade fram mellan träden. I Skaftung by bekräftade en gammal gumma tidigare erhållna uppgifter om dräktskicket i Sideby socken i forna dagar. I Härkmer by erhölls ett par vackert broderade kyrkmössor (bindmössor) jämte ”stycken” (spetsar), ett par vackra dukar och en rödrandig mansväst. Logi erhölls i en bondgård. Följande morgon avritades flere mönster, ty en del värdinnor i byn har ännu sedan gammalt bevarat sina granna dräkter, vilka dock i stort sett bortlämnats i denna by av Lappfjärds socken. I de passerade byarna har en del ungdomar på senaste tiden skaffat sig Lappfjärdsdräkter. Resan gick nu tillbaka till Lappfjärd kyrkoby och sedan till Tjöck.
I Tjöck besöktes först folkskollärare Hummelgård med fru, som lämnade värdefulla upplysningar om dräkterna och anvisningar för forskningen. Denna och de tre följande dagarna besöktes i Tjöck och Påskmark byar inemot ett 30-tal gårdar. I varje gård finns ett flertal dräkter, ty de utgör allmogens klädesförråd även för vardagsbruk och då man visades in i framastugan eller då man klev upp på ”skullan” fick man se hela rader av brokiga dräkter, mest i rött, men även i grönt, blått och svart, eller ock kom ägarinnan in med famnen full av sådana. Bland mönstren, av vilka flertalet oftast tidigare besetts i andra gårdar, fanns dock vanligen något nytt att anteckna. Denna årstid syntes de granna dräkterna dock ej så mycket i bruk, emedan tröskningen med andelströskverk och potatisskörden, som dels också försiggick med maskiner, såsom nedsmutsande arbeten krävde att sämre och utslitna kjolar i mörkare mönster användes.
Stadsresande lyste dock med röda och blå kjolar och förkläden, granna huvuddukar och mörka tröjor. Vid skördetid torde det vara en grann syn att se flickorna i sina röda dräkter, med svarta liv och broderade särkärmar De kända röda öramössorna användas numera endast av de unga och blott vid fester, danser, bröllop o. s. v. Annars går man i duk och inne ofta barhuvad, men alla, både unga och gamla, har här liksom i Lappfjärd håret kammat med fläta i nacken. Trots att mina besök ofta kom olägligt, då arbetet pågick i ”pärunlandel” eller med inbärning av ”pärunen” i källaren under stugugolyet, var man alltid villig att förevisa grannlåterna. Brudkläderskan Ida Appelberg förevisade hela brudskruden med fin silverkrona, som för 100 år sedan inköpts av hennes mormor på en resa till Stockholm, och berättade detaljerat om bröllopsbruken i de olika byarna. Kameran tog flera bilder. I en gård erhölls ett söljebälte och på en vind anträffades ett ålderdomligt snörliv i regnbågsfärger och med stora skört i ryggen, helt säkert inhämtat från annan trakt. Granna dukar och stora schalar upptecknades, av vilka den ena sidan i grannare mönster användes till de röda dräkterna, medan den andra sidan i diskretare färger vändes utåt till de mörka dräkterna. Kvällarna tillbragtes i goda vänners sällskap i Kristinestad.
På söndagen, som tyvärr var mulen, följde mig min gästfria värd, mag. Einar Öhman, på vars forskningar i hans hemtrakt Snappertunadräkterna uppbyggts, på en tur till Lappfjärd kyrkoby, där flera foton togs av det grant klädda kyrkfolket. Sedan gjordes besök i flera bondgårdar i byn. Den präktiga värdinnan Mina Bergkulla, som fotograferades i helgdagsdräkt vid den öppna spisen, gav tygprov på ett av de äldsta, vackraste och konstigaste Lappfjärdskjolmönstren och flera andra lappar av gamla kjoltyg, som insytts som foder i en stoppad kappa. Hon sålde även ett par gamla skörttröjor från hennes mormors och mormorsmors tid och min kamrat fick komplettera sitt förråd av antika stolar. Ett par andra trevliga interiörer med granna dräkter fästes ännu på plåten.
På måndagen bedrevs forskningar om Närpesdräkterna i Pjelaks by, 15 km norrut, där flera nya Närpesmönster överkommos och värdefulla upplysningar erhölls hos folkskollärare Rosenblads, som visat synnerligt intresse for dräkterna. I skymningen gick resan vidare 11 km norrut till Näsby gästgiveri. Följande dag besöktes bl.a. värdinnans mor, Nygårds Kajsa, 87 år, som flere gånger förut besökts av den ivriga etnografen professor A. O. Heikel, som bl.a. inköpt flera byggnader från gården för överflyttning till Fölisö friluftsmuseum. I Kåtnäs och Finnby besöktes därpå några andra äldre gummor, som berättade om forna tiders dräktskick och kunde förevisa flera vackra originalkjolar till Närpesdräkter, som burits av dem själva eller deras mödrar och mormödrar. Även här hade man mörkrandade dräkter vid personlig sorg och i kyrkan i fastan och på böndagarna. Logi erhölls denna natt i Jeppo gästgiveri, dit färden gick över Seinäjoki.
Sedan följande dag ett par Jeppodräkter, bl. a. den första efter originalmönstret vävda, besetts, rullade trampkärran 22 km, längs en delvis i uruselt skick varande landsväg tvärs genom Munsala socken till Oravais kyrkoby. Där uppsöktes den åldrige mässingsgjutaren Henrik Österlund, en präktig allmogetyp av stammen. I hans lilla gjuteri fanns bl.a. en hel del prover på knäspännen, spännen och söljor till olika slags söljebälten m.m. dylika som jag fick inköpa till Brages modellsamlingar. Den vänliga åldringen förevigades. Efter några trevna besök bos släktingar till bragevänner, hemma ifrån byn, ställdes kosan åter på Jeppo station och därifrån med tåg direkt till huvudstaden.
Från resan, som omfattade inemot 300 cykelkilometer, hemfördes över 200 mönsteruppteckningar, därav cirka 130 kjol- och över 60 förklädesmönster, ett mindre antal mönster av vepor, falltäcken, dukar och dylikt ävensom ett 60-tal fotografier, tagna i bygdeforskningens intresse.