Denna berättelse som ingår i en längre serie som heter ”Historiska berättelser och traditioner från svenska Österbotten” är skriven av Karl Emil Wichmann, som skrev under namnet ”Gånge Rolf”. Wichmann föddes i Brahestad 1856 och var under åren 1883-1916 rektor för svenska seminariet i Nykarleby. Han har skrivit många historiska böcker och många intressanta artiklar har publicerats i våra tidningar. Han dog 1938 i Helsingfors.
Minnen från 1808 års krig
i Lappfjärd och Sideby (med Tjöck, Mörtmark, Dagsmark och Påskmark).
Konung Gustav IV Adolf hade sitt eget envisa huvud för sig. Tvärtemot sina generalers råd splittrade han Sveriges trupper, som skulle sändas till vår armés förstärkning i Finland mot ryssarna, i smärre, alldeles otillräckliga truppavdelningar, som beordrades att landstiga här och där på vår västkust. Den betydligaste av dem var likväl den tappre överste von Vegesacks landstigningskår i omnejden av Kristinestad, omkring 3,000 man, som slutligen efter strider i Lappfjärd och Sideby lyckades förena sig med vår huvudarmé under Adlercreutz i Vörå och deltog med densamma i det blodiga slaget vid Oravais.
Om ”Fäjsacken”, som Vegesack kallades, som den svenska allmogen i dessa trakter ogenerat beundrade för hans tapperhet, ståtliga, krigiska utseende och mustiga kraftord och svordomar, finns det många mer eller mindre sanna och sannolika traditioner. Hans marsch, som ännu spelas som „plägan marsch” vid trakteringen på bondbröllopen, blev av folkskolläraren Krook delgiven mig, som därpå lät kapellmästare Cajanus i Helsingfors arrangera den för hornorkester, varefter den antagits till vår flottas honnörsmarsch. Jag hade skrivit ord till densamma, vilka dock förbjöds att tryckas av den dåvarande ryska censuren.
Vegesack landsteg i Kristinestad, började striderna med därvarande ryssar vid den s.k. Svedarbacken och förjagade dem ända till Hongjärv. En gammal Sidebybonde, ”Fårbäcken” eller Johan Henrik Skogman, följde med de rikssvenska trupperna i striden. När de stod på kyrkbacken, där nu den nya Lappfjärds kyrkan står, och ryssen vid Lillån, kom en rysk gevärskula och ”smällde Fäjsack i handen”. Han blev alldeles röd i ansiktet av ilska och svor: ”Inte duger det, ta mej f—n, att stå här och narras vidare med de djävlarna. Läggen dubbla skott i kanonerna!” Ryssarna rensades nu undan med druvhagel, och rikssvenskarna jagade dem till Backs posthemman. Då frågade Fäjsacken av Fårbäcken: ”Vad månne steker ryssdjävlarna där borta, då det stiger upp en sådan rök. Femtio nyländska dragoner ska rida dit och se!” Rysskosackerna ”frestade” ta emot, men svenskarna högg av deras pikar, så att blott stumparna blev kvar. Ryssarna hade rövat en bondes får, som de som bäst höll på att steka och koka åt sig till frukost, men nu kom rikssvenskarna och åt upp alltihop i stället.
De svenska soldaterna sköt med tre kanoner, med tre kappar druvhagel i varje, stundom även med kedjekulor, och ryssarnas lik formligt högades. En gammal ”finn-gubb”, som hette Korsström, gick efter slaget för att plundra liken. Då råkade han på en ryss, som ännu levde, fastän bägge benen var avskjutna och som famlade efter sitt gevär för att skjuta Korsström. ”Jasså, tu grinar än sa finngubben och slog ihjäl ryssen med sin yxhammare.” Trehundra ryssar stupade, men inte en enda rikssvensk.
Ryssarna ville tvinga Dagsmarksborna att reparera storbron, men de vägrade. En Närpesbo som hette Skarp, troligen soldat sköt flera ryssar, medan kamraterna laddade beständigt åt honom. Slutligen blev han själv skjuten av en ”ryssfuling”, som hade klättrat upp i en gran. Härkmer- och Skaftungborna låg också på lur på Åbrobacken, men hade inte tålamod att vänta, utan gick hem.
Men Norrback Matt och Syr-Gabriel från Mörtmark tog båda sina sälbössor ”för att göra av med någon ryss” och vandrade till Stormossen mellan Tjöck och Närpes, då de kröp in i en albuske, då de mötte en hel hop med ryska kosacker. När dessa ridit bort utan att märka gubbarna, sade Norrback Matt åt Gabriel: ”Stig upp nu granne och välsigna dej och så ska vi gå hem igen, så ska vi gömma bössorna och lämna ryssen i fred.” Då blev Gabriel vred och sade: ”Finner jag inte trohet i Lappfjärd, så finner jag väl den i Närpes” och gick till Finby bro, där han hängdes samma kväll, för ryssarna träffade på honom med bössan i handen.
Bonden Erik Storkull eller Kull- Erk från Dagsmark var liten till växten, låghalt men hurtig och arbetsam. Medan han letade efter sina ”kuddor” i skogen, greps han i håret av en kosack, som tvingade honom att löpa bredvid hans häst. Men Erk råkade hitta en påk på vägen och slog till kosacken så väldigt att ”hans strupe bröts och huvudet hängde mot sadeln”.
Erk och hans tjänsteflicka tog då hästen som byte. På gamla dagar fick Erk samvetskval och gick till pastor Lagus i Lappfjärd för att söka tröst. Pastorn yttrade då, att Erks liv ju hade varit i livsfara, varför han inte vidare behövde sörja över vad han gjort i nödvärn, och då blev Erk lugn till sinnes igen. ”Jag slog honom, brukade Erk säga, med en vedtrodo, så huvudet klovnade på honom.” Det berättas också att Kull-Erk på Fäjsacks order hade tagit reda på ryssens kanoner (1,300?) mot det villkoret, att hans hemman hädanefter skulle bli skattefritt. Han fick Fäjsackens intyg på detta, men efter freden vågade han inte visa det, utan brände upp det.
Bonden Johan Klåvus från Lappfjärd lyckades snappa bort en kosackhäst, som han sedan sålde i Bötom, utan att kosackerna hann upp honom, för hästen var den bästa av alla deras springare.
En bonde från Tjöck sköt ihjäl en rysk major på landsvägen mellan Tjöck och Lappfjärd, och efter det klättrade han upp och gömde sig i en yvig gran. Ryssarna förde nu i ilskan alla Lappfjärdskarlar fångna till Agnäs stuga i Lappfjärd och ämnade bränna dem levande. Men prostgårdsmamsellen lyckades övertala deras befälhavare att släppa ut dem, utom en torpare, som hette Mikander, som de band vid sadelknappen och tvingade honom att springa till Storå kyrka, då de slutligen släppte honom lös.
Robert Hannus och två andra karlar seglade med ved till Stockholm under kriget, då de togs av ryssarna, som förde dem till Lappfjärd för att brännas levande. Hannus lovade, att om han slapp lös, skulle han rigga av skutan och sluta med sin seglation, och det beviljades. Men han gick hem till Karlas i Härkmer och lastade med Uttermossbornas hjälp in veden i båten och seglade av till Sverge, därifrån han kom hem först efter fredsslutet.
En annan dylik vedhandlare, bonden Karl Teir i Härkmer, blev med 10 andra också gripna av ryssarna. Ryssarnas befälhavare, den grymme furst Orloff-Denisoff, som bodde på Alkulla gård i Lappfjärd, förde dem till Alkulla, där bönderna ställdes i en ring av soldater med laddade gevär. Generalen kom nu ut och frågade genom tolk, om bönderna inte fått del av kejsarens förordning, att de inte längre får föra ved till Stockholm och att det i så fall medför livsstraff. ”Det ha vi nog hört”, sade Teir, som lovat föra kamraternas talan, ”men en svensk örlogsfregatt, som ligger i Kristinestads hamn, har förbjudit oss att rigga av våra skutor.” Bönderna blev nu frigivna, men redan följande natt seglade Teir på nytt med sin ved till Stockholm.
Fyrtio andra Lappfjärdsbor blev också instängda på Lappfjärds prostgård för att levande brännas, och ryssarna hade redan tjärat knutarna och lagt näver under, då en rysk ”officersfru” bad för dem, omfamnade Orloff-Denisoffs knän, så att de befriades. Men fem Närpesbönder, som ryssarna hade tagit till fånga, band de vid tre rönnar vid Björmans gård, arkebuserades och grävdes ner på platsen, men när ryssarna hade lämnat trakten, kom böndernas anhöriga och förde liken till Närpes kyrkogård.
Två bönder från Övermark fördes nu även till Orloff-Denisoff i Lappfjärd. En röd papperslapp fästes på deras bröst, och den ena sköts strax, men i detsamma fick Orloff-Denisoff en skrivelse om Vegesacks truppers landstigning i Kristinestad, och då fick ryssarna så bråttom, att den andra bonden blev frigiven och fick en häst och schäs att resa hem med.
En Pjelaxbonde, som hette Elpe, skjutsade några ryssar till Lappfjärd. Hela sällskapet söp sig fulla av brännvin, Elpe med, varpå det blev slagsmål mellan honom och hans supbröder vid framkomsten. En rysk överste slog då till Elpe i ansiktet, så att blodet rann ur näsa och mun, och efter det stacks han ihjäl av nio soldater. Härpå plundrade ryssarna Lappfjärds kyrkoby i tre timmar, de grep pastor Lagus för att han inte hade avlagt någon rysk trohetsed och ställde honom under en hel natt på åkern för att arkebusera honom, men han lössläpptes till slut, utpinad.
Skräddar-Hellman blev bunden av ryssarna med ett rep om livet, och han fick med en annan lappfjärdsbo springa och då de inte orkade springa mer, släpades han efter fiendens hästar till Bötom. Samma öde tänkte Erik Mattfolk råka ut för av samma tyrann, Orloff-Denisoff, men han befriades på sin hustrus förbön.
Gullmans-far och några andra bönder var under kriget nedresta till Åbo, antagligen på rysskjuts. Där blev de instängda i en stuga utanför staden, men Gullmans-far, som var omåttligt stark, bröt upp dörren och blev befriad av ”amiralen eller kejsaren” som antagligen var Buxhöwden.
Ryssarna ämnade också bränna upp Storsjö gård, och en kosack hade stuckit eld på röstet med en brinnande »nävertollo” på sin pik. Lillvikgubben släckte dock elden, när kosackerna hade ridit bort.
Bonden Rudolf Bjonnar bands med ett grimskaft vid en kosackhäst för att lotsa ryssarna till Påskmark. Ryssarna svor åt honom sin rysliga svordom ”Ge bjåna motj”, det är för ohyggligt att av mig här översättas. Men gubben Bjonnar trodde att ryssarna menade: ”Si, dåm känder me o”. Efter den tiden kallades han allmänt ”Bjånnamatsfar. En dag kom en ryss igen hem till gubben, som då hade frigivits, och svor till med samma fula ord. ”Herre je, mor”, sade då gubben åt sin käring, ”all ryssar känder me, han tee å; ge honom en filbunke.” Men gumman blev rädd och flydde med sitt barn till Benvik med andra lappfjärdsbor. Gubben gick då till ryssöversten och frågade, enfaldig som han var, om inte „överstin sett hustro miin?”. Översten började skratta, klappade honom på huvudet och gav honom 25 rubel för hans ko, som ryssarna hade slaktat, och sände en soldat med honom som skyddsvakt.
Under kriget flyttade Härkmerborna undan till Marsön, men en rysskapten bad dem att vända hem igen, för de skulle inte lida någon skada.
Örjas-Mick från Påskmark sköt ihjäl en ryssmajor vid Stormossen och grävde ner liket under en stor rönn. Hans hustru Hedvig, som kunde litet ryska, försäkrade ryssarna, att ingen Påskmarksbo ägde någon bössa, och på det viset räddades Påskmarks by från att brännas för Micks skotts skull.