Nedtecknat av Lasse Backlund i maj 2018, med kyrkans 100-års historik som grund:
Lappfjärds kyrkas 100-års fest den 6 juli 1952.
Det blev en festlig dag i Lappfjärd då hela 3 000 personer bänkade sig i den rymliga kyrkan. Klockorna från den gamla Birgittakyrkan kallade menigheten till den 100 åriga kyrkan för att fira en festgudstjänst med biskop Max von Bonsdorff, Edvin Stenwall, Rafael Lindholm och Ivar Lindén. Det var vackert väder ute och lika vackert inne i kyrkan där magister Appelgren hade dekorerat en vägg med helgonbilder från den gamla kyrkan.
Efter förmiddagens gudstjänst så blev det mat- och kaffeservering som marthorna bjöd på utanför sockenmagasinet på andra sidan vägen.
På eftermiddagen blev det en jubileumskonsert i kyrkan, där ett festkantat av skalden Joel Rundt och kompositören Sulo Salonen framfördes med sångare från Lappfjärd, Härkmeri och Dagsmark.
Pastor Ivar Lindén hade skrivit en 100-års historik, som löd så här:
100 år i en kyrkas historia kan förefalla som en anspråkslös tidsperiod, jämförd med den vördnadsvärda ålder som många av vårt lands helgedomar redan innehar. I själva verket har Lappfjärds församling hunnit med den aktningsvärda prestationen att under loppet av 470 år se inte mindre än tre tempel resa sin spira mot höjden. Den 6 juli 1952 firar församlingen sekularminnet av den tredje helgedomens invigning i Lappfjärd.
Under medeltiden hörde Lappfjärd till Närpes pastorat. Heliga Birgittas namn fästades vid den lilla kapellkyrkan i Lappfjärd, som antas härstamma från 1480-talet. Den blev sockenkyrka då Lappfjärd år 1607 blev självständigt pastorat. Medeltida mässkrudar, flera helgonbilder och ett ståtligt triumfkrucifix finns ännu bevarade som vittnesbörd från den första Birgittakyrkan. Det var framför allt den förfallna kyrkans tillstånd som krävde, att en ny helgedom kom till stånd år 1666. Mycket talar för att det skedde på den ursprungliga platsen. Sålunda skrev kyrkoherden Petrus Hällberg år 1728, att denna kyrka ”är andra gången upbygd Åhr 1666”. Birgitta-namnet överfördes även på den nya kyrkan. Även denna kyrka visade sig snart bli för trång, då folkmängden växte starkt under 1600 och 1700-talen. Därför måste kyrkan utvidgas två gånger på längden och försågs också med läktare.
Vid biskopsvisitation 1784 framfördes tanken på en ny kyrka av sten och vid storskiftesförrättningen några år senare 1792 föreslogs Byåsen som kyrkoplats. Byåsen blev i själva verket platsen för den nya kyrkan. Det blev emellertid långvariga och segslitna meningsutbyten vid stämmorna, något som fördröjde kyrkobygget. Tvistefrågan gällde huruvida kyrkan skulle byggas av trä eller av sten, och förstås var den skulle stå. Häradsrätten fastslog slutligen 1812 platsen för kyrkobygget. 14 år senare lyckades sockenborna ena sig att få till stånd en kyrka av sten. Efter ytterligare 17 år bestämdes, att kyrkan skulle byggas för en folkmängd i moderkyrkoförsamlingen på 4 000 personer. I hela pastoratet som bestod av Lappfjärd, Storå, Bötom, Sideby och Kristinestads båda församlingar fanns det omkring 12 000 personer. Hellre ville man påta sig den tunga bördan av ett stort kyrkobygge än att fortsätta att dras med trängseln i den gamla kyrkan. Ritningarna uppgjordes 1847 av arkitekten Ernst Lohrmann (1803-1870) i Intendentkontoret i Helsingfors. Denne var just då sysselsatt ned att fullborda Nikolajkyrka i Helsingfors.
Samma år anställdes Erik Kuorikoski från Karleby som byggmästare för det stora företaget. Erik Kuorikoski (född 1813 i Kaustby, död 1889 i Valkeala) var en känd kyrkobyggare i Finland. Han hade byggt kyrkor bland annat i Sideby, Storå, Sordavala, Kurikka, Loppis, Urdiala och i Korsholm och han hade också byggt flera större broar. Han åtog sig också att föra anteckningar över åtgånget materail och att föra bok över utförda dagsverken. Kostnaderna för material fördelades av kronofogden Rosenberg enligt mantalen och själva arbetet skulle utföras med dagsverken enligt matlag. En byggnadskommitté bestående av 14 personer valdes med kyrkoherden J. J. Estlander som ordförande.
Så satte man i gång arbetet. Det var ett storartat företag, som huvudsakligen utfördes genom dagsverken. Vi har i dag anledning att beundra och värdera den enighet och samverkan, som sockenborna visade vid det gemensamma stora kyrkobygget.
Det var ingen lätt sak att hålla reda på fullgjorda leveranser och arbetsprestationer och det höll på att bli en riktig oreda och villervalla. Då framträdde helt anspråkslöst en ung bonde, sexman Johan Henrik Båsk från Dagsmark och räddade situationen och man utsåg honom till arbetsledare. Utrustad med ett osvikligt minne höll han ”kyrkobyggnadens hela drätsel i sitt hufvud”. Inget trilskade, när Båsk skickade ut bud om arbete. ”Även de minsta fick han att dra sitt strå till stacken”, skrev C. G. Estlander i sina Ungdomsminnen.
Stenarna till grunden släpades från bergen i Kärjenkoski bakom Uttermossa. Tegel slogs och brändes på sluttningen söder om kyrkan och vid Bränningen norr om Blomträsket. Grundstenen lades i november 1848. Murningen utfördes sommaren 1849, träarbetena och inredningen följande år. Hösten 1851 var kyrkan färdig och avsynades den 25 oktober av länsarkitekten I. E. Gustavson. Arkitekten förklarade att byggmästare Kuorikoski ”med särdeles skicklighet, nit och omsorg utfört detta byggnadsarbete”.
Det kan ha sitt intresse att veta vilka mängder material, som behövdes för kyrkbygget. Det gick åt 650 000 tegelstenar, 4 700 tunnor kalk, 94 000 tunnor mursand, 3 480 löpande famnar bjälkar av olika dimensioner, 64 000 takspån och 1 090 000 spikar av olika storlek. För timmermansarbetet beräknades 7 000 dagsverken.
Byggmästaren Kuorikoski gjorde också altaret, predikstolen och siffertavlan, som 9 år senare förgylldes av häradsdomaren Mårten Lassus från Vörå. Samma år beslöts även genom Finska konstföreningen anskaffa en altartavla, som sedan målades av Erik Johan Löfgren i Åbo 1861. Orgeln anskaffades 1866 från Thulés orgelfabrik i Kangsala och är en av dess första kyrkorglar.
Beträffande kyrkans prydnader, som flyttades över från den gamla Birgittakyrkan, må nämnas att ljuskronan i östra korset är kyrkans äldsta. Den stora kronan ovanför korsgången är en gåva av socknen år 1754. Ljuskronan i västra korset är inköpt med ”vinpenningarnes besparingsmedel” år 1780, ljushållaren öster om predikstolen är en gåva av bonden Hans Ersson Uddfolk år 1761 och ljushållaren på predikstolens västra sida likaså en gåva av dennes söner Erik och Johan Hanssöner Uddfolk år 1768.
I samband med kyrkbygget flyttades klockstapeln från gamla Birgitta kyrkan och uppfördes på sin nuvarande plats. Lillklockan som är gjuten i Stockholm år 1725 bär på följande inskription:
”Kommer Här och Låter Os Herren Gud Prisa Vår Salighets Tröst Med Psalmer och Lofvia. O Gud Wy lofwe Tig. O Herre Wy Tacke Tig.”
Under stor anslutning förrättades invigningen av Lappfjärds nya kyrka bönsöndagen den 16 maj 1852, där ärkebiskop Bergenheim assisterades av fyra präster. En gudstjänstdeltagare från invigningen skildrade i tidningspressen sina intryck: ”Om ock kyrkans yttre icke ingiver full belåtenhet, så glömmes detta i det ögonblick man inträder under de lätta, höga och ljusa valven. En mera enkelt storartad interiör torde näppeligen någon kyrka i Finland, domkyrkan i Åbo ensam undantagen, erbjuda”. Säkert är att den monumentala resningen i denna helgedom fortsätter att göra ett överväldigande intryck på var och en, som för första gången inträder i Lappfjärds katedralståtliga kyrka. Med tacksamhet och glädje kan man vid denna 100-års festlighet konstatera, att detta tempel i sitt nuvarande skick stämmer sinnet till andakt.
Emellertid kan det inte hjälpas, att Lappfjärds församling med tiden blir ställd inför nya uppgifter i sin stora helgedom. En ny orgel behövde anskaffas, effektivare värmeanordningar behövde fås till stånd och så vidare. Församlingsmyndigheterna har också ägnat dessa frågor en utförlig utredning. Ett studium av Lappfjärds kyrkohistoriagenom 100 år ger oss bilden av församlingsherdar, som på olika områden stått i nära kontakt med församlingsborna. Utan att ingå på närmare värdesättning av deras insatser i församlingslivet kan vi nämna dem i kronologisk ordning:
Kyrkoherden, teologie doktorn Jakob Jonas Estlander 1824-1854, som var den tredje av ätten Estlander, som hade innehaft kyrkoherdeämbetet i Lappfjärd. Dennes efterträdare Elias Robert Alcenius, som på moderns sida var släkt med Estlanders, var kyrkoherde 1857-1875. Sedan följde Karl Johan Roos 1876-1886, Josef Salem Laurell 1890-1904. Georg Laurén 1908-1928, A. G. Rancken 1930-1950 och sedan 1950 har Rafael Lindholm varit kyrkoherde.
Under de gångna 100 åren har en tät bebyggelse vuxit upp i trakten omkring kyrkan.
