Dagsmark Ungdomsförening gav i tiderna ut en egen handskriven tidning, som hette ”Försöka duger”. Den utkom i några exemplar i året och den lästes upp på de fester eller teaterkvällar som föreningen ofta ordnade. Tyvärr finns det inte riktigt många exemplar i behåll men de som finns är desto värdefullare. Artiklarna är skriva av olika personer men i de flesta fall anonymt eller så är de försedda med signatur.
Dagsmarkmålet.
Inlägg i tidning nr 1 1927, skrivet av signaturen ”inföding”.
Vi känner ju alla till historien om Babels förbistring, varigenom världen fick en hel mängd olika tungomål. Av de svenska folkmålen finns många varianter. En person i Österbotten har svårt att förstå en skåning. Ja, en nylänning kan säga åt en dagsmarkare: ”Talar ni svenska?”
Orsakerna till dialekternas uppkomst äro många. Personer i olika trakter tala skilda språk. Beröringen med grannarna har ett stort inflytande på folkmålet. T.ex. våra finländska dialekter ha ett stort antal finska ord lånade.
Men dagsmarkspråket är ett av de folkmål, som kanske hållit sig renast från finska inflytanden. Dialekten, som den nu talas, torde ha varit i samma skick flera årtionden tillbaka. Som giltigt för detta påstående vill jag framlägga följande bevis: Sällan äktas utbyss flickor av dagsmarkare, nästan alla i byn äro släkta med varandra. Härigenom hava främmande ord och uttryck svårt att få rotfäste här. Sedan en annan sak: Personer, som gjort ansatser att betjäna sig av främmande uttryck, hava omedelbart blivit efterhärmade av den gemena dagsmarkbon. ”Alla som en” har det i långeliga tider hetat i vår by. ”Den som ej är med oss, är mot oss.”
Vårt språk torde vara den enda finlandssvenska dialekt, som ej har släpande ljud efter vokalerna. Vi höra genast skillnaderna mellan lappfjärdsbornas och dagsmarkbornas ”kveld”. De gamla ”i” t.ex. uti ”iildin eller spjiilde” förekommer mig vetandes inte i andra folkmål.
Träskarnas öppna å-ljud, är likaså individuellt. Dagsmarkmålet erbjuder åt språkforskaren ett stort arbetsområde, emedan det är så väl bibehållet i sin ursprungliga form.
Genom vår dialekt bekräftas sägnen om att fiskaren Pelle tog sin hustru från Närpes. Vi behöva blott jämföra vårt ”häi” och ”bräid”. Alltså måste vi hava haft beröring med Närpes. Pelle och hans efterkommande upptog de breda ljuden.
Till de unga.
I unga som börjar er bana i världen,
Och blickarna kasten mot okända mål,
Vart tänken I styra den irrande färden?
Vad tänken I spela i livet för roll?
På eder, förhoppningsfullt samtiden ser,
Den kommande tiden får spegel av er.
Förnöten ej livet i dvala och nöjen!
Det höres att verka, ty dagen är kort,
Och låt ej er gryende dådkraft dö bort,
Ej lycka, ej ära i stugovrån finnes,
Det högsta, det bästa i strid ändast vinnes.
Ja, arbeten flitigt i vetandets schakter,
Ur djupet bland slagg gräven sanningen fram,
Och ställen er där kring som skyddande vakter,
Om också av hopen till tack I fån skam!
Var fördom, som skingras, var boja som bryts,
Till en diamant i er krona förbyts.
Än antyder intet, att ens vi oss närma
mot gränsen för mänskans snille och makt,
Den synes, ju längre vi fram gå, sig fjärma.
Vart frantiden hinner, än ingen oss sagt,
Där ligger bak synranden okända länder,
på hemsidan havet finns fruktbara stränder.
Men medan sanning och ljus I striden,
förglömmen de mildare dygderna ej!
Er plikt är barmhärtighet öva i tiden.
Vad finns väl mer ljuvligt, mer tröstande, säj?
De frön vi här uppå jorden så ut,
gå upp uti blomma, sen tiden är slut.
Tacksägelse.
Till föreningens f.d. ordförande, Frans Storkull, vilja vi framföra ett uppriktigt tack för hans tre år långa uppoffrande arbete inom föreningen. Det är intet lätt uppdrag att förestå en förening. Det innebär, att bestyra om nästan allting, bl.a. om programmen till fester; truga teaterroller på oss halsstarriga medlemmar, övertala någon att uppföra ett deklamationsnummer och så bortåt, Det behövs följaktligen en erergisk person härtill. En som aldrig tycks bli uttröttad och som osjälviskt egnar sig åt föreningens sak. Till detta synes vår ordförande varit i stånd. Kan hända att det nog stundom känts surt och hopplöst. Men avsikten har varit framåtriktande och ärlig, om den sen aldrig rönt sådant förstående.
Uppmaning.
Vore det ej på sin plats att varje medlem borde skriva bidrag till ”Försöka duger” vilken är ett trevligt programnummer på våra möten. Tyvärr är så ej fallet här. Det tycks nog vara en dels plikt att sköta om programmet, då däremot andra vilja roa sig på sina kamraters bekostnad och ha för vana att komma till fester, när allt är klappat och klart.
Skriv därför bidrag i tid, så att ni har, så att säga på lager när nästa nummer utkommer. Om det första bidraget ej blir så bra, så blir nog det andra bättre. Kom i håg (!) att försöka duger och du skall lyckas i dina företag, om blott du äger viljekraft och ihärdighet.
Förr tå vi va liitin.
Byrallo skriven av signaturen ”Äventyrare”.
Vi ska nu skriiv en liitinan beta om hur e vaa tå vi va liitin i vääden. He böri nu snaat va ett paar hondra åår sedan tycker vi, tå vi nu räi närmar ås tjuuve. En kveeld tå vi sååt å praata om handi löckli tiidin, så foll e fe ås hison hendelsen, tå vi sku ti Sånan å rust. Vi rusta ås med kafipannon mee. Tå laag vi kaffe å sikurja i där häim. Salte sett vi i en påsa, fe vi sko nu lägg ann mest åp salte. Vi ha sitt naon gaang tå mamm ha bruuka taa med navan i saltkaare å lagt i pannon. Braa kaff vila vi haa åp utfääden men nu vare en aron femmo, saa gåbbin tå an riita en sjuuå.
Nu sko Pålle mee. Nu veta vi itt hur vi sko bjäär ås ååt me allt kapina, såm vi sku haa i fålje, fe he va vel ett halvdussin bleckmuggar. om vi nu minns rett. Greddon haa vi ii en flaatan kanister, en tådde såm storpoikan bruukar ga mee i backfeckon nu fe tiidin. Vi vingla i et knyyt å så bjäät e till ti kåm åss på hestrydjin, fe vi ski riid.
Vu ruumast bare två åp rydjin, tåm aaderfee kåm baaket i lunkandes. Tåm måta löft opp ås, fe vi va bare knääshöög, såm tådde små knehondar, såm bäinar ååp i staadin. Tåm laag nee framåp ti haald i tööman, å kamraatinti siti åp gompinå haald i knyyte. Ti all olöckå mött vi en biil jinast åp veejin, men he jee noo braa, tå tåmde såm maseera krafsa hestin åp siidon.
Tå vi kååm tit vi sko, så raasa vi ås åv. Knyyte å kapina kasta hede läipe neer, så jag stoo å skaka i allan kråpp såm en abbår, fe ja fee me, ska ni veet, alltihoop i höve, så ja tombla. Hur hede anna kåmm neer väit ja itt, men ja aanar he e kååm åp samma sett he å. He anna läipe saa: ”Av himmels höjd jag kommen är.”
Vi fösööka håpp framfe hestin, tå vi sko ha åvv an tööman, men han bare knöckt ånda höve. Nu börja vi jäär opp eeldin i et diik. Vi hengd pannon åp en tjepp, såm vi laa uvi diitje. Men tå e börja brinn riktigt, så brann tjeppin ååv å kafipannon flaiska i diitje åvanåp eeldin å sleckt uut alltihoop. Vi läita en nyyan tjepp å fegg kaffe fäädit. Ni ska veet vi va oovaan ti kook å salt kaffe, så vi duuka tiit fö mytji. Hede kaffe voor nu fäädit, å tå vi sku böri dreck, så va e så salt så he sko a dåga ti päronbläit.
Sedan börja vi dans i en gleeson ledå, där gålve bare vagga, så an sko ha såmna bått, åm it ha haft hede salt kaffe ti stänk ii se i milanååt. Allt vässt va e me såckre, fe he ååt opp he sjölv, såm Häggas pääronen.
Några aforismer.
Lär dig att höra dina egna ord med andras öron.
Lyckan söka vi men olyckan söker oss.
Genom tålamod har ännu ingen förlorat så mycken tid, som genom otålighet.
Tegnér skriver i sitt diktverk ”Fritiofs Saga”: Milt sinne pryder kungen, som blommor skölden, och vårdag bringar mera än vinterkölden.
Den röda hanen.
Artikel skriven av signaturen ”medlem”:
Hu, vad människan kan bli uppskakad när man, efter dagens jäkt och bestyr, eller ännu värre, om man hunnit krypa till kojs och under sömnens första virriga, halvvakna tillstånd, hör de dånande nervösa klämtningarna från eldens signaltecken, skolklockan.
Nog flyger mångens förut svaga hjärta med ett tag, rätt upp i halsgropen. Så hände för en liten tid sedan, att mitt i all villervallan som förut råder i byn, också en ny olycka skulle komma ännu därtill. Undrade just vad den otäcka hundens vrålande tjut dagen förut bebådade.
Nog sätter eldsvådor fart i mångens ben. Alla vilja försöka göra det lilla man kan. Nog klappar mångens flickhjärta av stolthet och beundran, när hon ser den modiga ynglingen, nedsvärtad av röken, utan en tanke att svika när det gäller, eller att spara sina krafter, när en medmänniska är i nöd. Vid sådana tillfällen måste man känna sig liten, hur man än annars yvs.
Naturelementen är inte att leka med. Nog sågs också flitiga kvinnohänder. Sällan har väl någon försökt att springa så fort. Det kändes för många dagen efter, som man hade varit sönderbråkad i alla lemmar. Heder åt dem som gör sitt bästa!
Med sorgsen tanke efter slutat värv, återvänder var och en till sitt, undrande; varför skall allt detta ske, och sanna det gamla ordstävet, att elden är en god dräng men en dålig husbonde.
För anfäktade och svaga.
Text skriven av Ana-Maj.
Tå e nu läär va såles, så maren läär graseer me foltsje värr moot vååran, så vill jag nu jev är et boot i tiid: He läär va plååstren, ha ja hööt ti kast ett gamalt böxpaar uvi sengtettje ti natten. – Så enkelt va he!
Redaktionsprat.
Text skriven av redaktörerna för denna tidning.
Haven I kära medmänniskor någonsin varit utsatta för kringresande agenter? Här uppe på ”Försöka dugers” redaktion sutto vi Redaktören, Renskrivaren – nej, Sättaren skall vi säga, så låter det bättre – och Redaktionsfröken en fager vinterdag och ordnade de sensationella nyheter, som ju dagens nummer består utav.
Och solen hon sken så innerligt vackert genom en björk utanför fönstret och rimfrosten glittrade så fagert, så att vi kände oss riktigt högstämda och Redaktionsfröken skulle bestämt klämt till med någon ultrapoetisk dikt, om inte en herre just då skulle ha trängt sig in genom dörren med buller och brak med sina koffertar och paket.
Det var en agent. En agent för allt mellan himmel och jord. Huudå! – Han betraktade oss med ett vänligt leende och såg fullständigt obesvärad ut. Följaktligen började han med Redaktionsfröken. Han halvviskade med len och behaglig stämma: ”Skulle inte fröken nådigast behaga beställa en förstoring. Jag kan ju fotografera fröken med detsamma, då jag har kameran med. Tänk så den vinterfagra middagssolen förskönar era vena drag. Gör en beställning! Oanat billiga priser.” Men den gumman gick inte!
Då vände sig agenten till vår ärlige Sättare och framkastade: ”Ska inte herrn ta en livförsäkring? Tänk så herrn kan spara på det sättet, och när herrn har dött, får herrn ut hela kapitalet. Betänk vilka förmåner!
Ska inte herrn ta och köpa en självstriglande rakapparat? Extra förmånliga avbetalningsvillkor, eller behagas det kanske en reservoarpenna till det enormt billiga priset 200 mark. I denna modell har reservoarpennkonstruktionstekniken hunnit sin toppunkt”.
Vem vet om han ej skulle hållit på och lovprisat pennan ännu, om ej Redaktören skulle pekat på en liten flaska, som stack fram ur ena västfickan när han gestikulerade med armarna och frågat: ”Vad är det där?” Agenten fick tag i flaskan, höll upp den mot ljuset och sade: ”Jaha, det här är bröderna Glefsbergs hårolja. Den ger håret en hittills oanad smidighet och glans.” Härvid tömde han litet av flaskans innehåll i sin hand och strök över sitt yviga hår. Och verkligen! Håret blev fullkomligt slätt och becksvart och fick verkligen den oanade glansen.
Men agenten såg nu snopet på sina svarta fingrar och yttrade förläget: ”Nej, det var ett misstag. Det här var bröderna Klofelts nypatenterade skosmörja”. Han stoppade nonchalant ned flaskan i västfickan igen.
Han förlorade nog inte modet för det. ”Jag skall visa herr Redaktören”, yttrade han, ”den mest sensationella uppfinning som ett människosnille konstruerat. Se här är den”. Det var en massa träspjälor, sinnrikt sammanfästade. ”Det här är en patentmöbel” påstod han stolt i det han satte tingesten i golvet med en knäpp. Vipps blev det en stol av sammelsuriet. Tänk så konstigt. ”Det här miraklet kan man ändra nästan till vad som helst, blott man petar vid den där röda spjälan där”, förklarade han. ”Den kan intaga stolform, den kan bli en trappstege, säng, bokhylla. nattduksbord, papperskorg och bord, allt hur man blott önskar.”
Men nu hade herr Redaktören fått nog och ledde vänligt ut karlen. Sättaren gav patentmöbeln en spark, så att den for ut på gården, där den i hastigt tempo företog sig att byta form. Den blev först en stol, så trappstege, säng, papperskorg, bokhylla och så stol igen.
Redaktören smällde igen dörren, Sättaren började sitt arbete, Redaktionsfröken gäspade. Det var redan kväll och solen hon sjönk där i västerskogen.