Denna artikel infördes år 1920 i tidskriften Suojeluskuntalaisen Lehti men tidningen Syd-Österbotten publicerade den också i två nummer i juni 1920, alltså ganska kort tid efter själva händelsen. Artikeln är skriven av en kapten Knaapi och handlar om stormningen av Näsilinna sedd ur en officers ögon:
Ett hjältedåd under striden om Tammerfors.
De blodiga striderna på Kalevankangas den 28 mars 1918 hade medfört den vinst, att de röda, omkring vilka belägringen allt mer drogs till, hade varit tvungna att dra sina försvarslinjer inom staden Tammerfors område. Med stadens erövring hade man beslutit börja den 3 april. Belägringen var delad i olika frontavsnitt, vars chefer hade erhållit detaljerade order om stormningen som skulle ske.
Frontavsnittets B:s anfallskolonn, till vilken hörde fyra bataljoner, hade fått order att genast anfallssignalen var given (tre med ljuspistol skjutna raketer) i gruppkolonn springa längs spången som från Klädesfabriken leder över forsen till stadsdelen på flodens västra strand. Därifrån skulle nligt en bestämd plan själva stadens erövring börja. Kl. 1 på natten stod anfallskolonnen uppställd i gruppkolonn i skydd av den s.k. Ryska kasernen invid landsvägen, som förbi begravningsplatsen leder till staden.
Spetsen utgjordes av 2 Jägarregementets VI bataljon 1 kompani, var chef var jägarkapten Melin. Kompaniet hade fått order att strax, då trumelden (kl.2,15 – 3 f.m.) var slut och anfallssignalen skjuten, i ilmarsch i sluten ordning skynda till staden och oaktat skjtandet från höger eller vänster bryta sig in på Klädesfabriksområdet på forsens strand. Därifrån måste kompaniet rusa vidare längs den över forsen ledande spången till Takfiltsfabriken, bana sig väg längs Hamn- och Västragatorna till Näsilinna, som kompaniet till vilket pris som helst måste få i sitt våld.
Strax då anfallssignalen skjutits, började kompaniet springande skynda till staden, först jägarkapten Melin med handgranater, åtföljd av 8 soldater försedda med yxor och hackor. Efter dessa skulle alla tre plutoner komma i gruppkolonn och till sist eftertruppen, som fördes av jägarlöjtnant Sten Holm. Jägarunderbefälet till vilket hörde jägarfältväblarna Boström, Öster, Lundström, Ansas, Eriksson och Hammar, var ställt framför och på sidorna om manskapet som en ring, så att manskapet skulle hållas samman.
Vägen var täckt av avbrutna grenar och telefontrådar, i vilka alltid någon då och då snavade. Men att en man här och där ramlade över dessa hinder hade den fördelen, att ingen kom att fästa sig vid att även en och annan för de rödas maskingevärseld, som kom från den till höger belägna folkskolan. Kompaniet hade i början av anfallet fått en uttrycklig order att de anstormande inte skulle bry sig om stupade eller sårade. emedan sanitärerna, som följde med bataljonerna skulle göra det.
Huvudvikten skulle enbart riktas på själva framstormandet. Innan man uppnått staden sårades bl.a. jägarlöjtnant von Essen, som i striden den 28 mars utmärkt sig som mycket tapper.
Som sedan utreddes, hade han biträdd av sin stafett, soldaten Saarela försökt krypa bakom ett gärde för att söka skydd för kulorna. Under det de kröp, sårade också soldaten Saarela. Bakom gärdet fanns det också röda, som man i nattmörkret omöjligt kunde se. Svårt sårad kunde löjtnant Essen omöjligt komma tillbaka utan blev han nu offer för de röda, som på ett grymt sätt mördade honom med slag av gevärkolvar. Hans kropp hittades massakrerad och till hälften avklädd och plundrad följande dag. På samma sätt stupade jägarfältväbeln Artur Ansas, som förde andra plutonen. Chefen för denna pluton jägarlöjtnant Bredenberg hade redan i striden den 28 mars blivit svårt sårad och han dog senare till följd av sina sår.
Mellan sjukhuset och bron över järnvägen alldeles bredvid vägen hade de röda i en potatiskällare 2 maskingevär, vilka öppnade eld mot de på ungefär 50 meters avstånd anfallande kompaniet. Båda dessa maskingevär sköt likväl för högt. Kompaniet kröp längs marken och undgick sålunda deras mördande eld.
Desto mer fördärvbringande blev denna fientliga eld för de trupper, som följde efter 1. kompaniet, så fördärvbringande att anfallskolonnen måste stanna.
Kapten Melins kompani fick på egen hand och ensamt fortsätta stormningen. Jägarfänrik Boström anhöll att få gå och oskadligöra de två M.G. med handgranater men man hade ej tid med det. Man måste lyda ordern och ofördröjligen rusa framåt. På högra sidan om vägen fanns också röda, vilka sköt utan uppehåll. Med några handgranater fick löjtnant Holm största delen av dem att tystna. Då man kommit över järnvägen, befanns att till höger om bron som ledde över järnvägen, i ett gathörn stod en större hop röda bakom en barrikad, som de hade byggt av pappersbalar. Största delen av dem blev skjutna redan innan de hunnit uppfatta att ”slaktarna” var i antågande.
Vägen fortsattes mot klädesfabriken, i vars staket yxor och hackor gjorde tre öppningar. Löjtnant Holm fick till uppgift att bestyra om att hela kompaniet så fort som möjligt, oaktat mörkret, genom dessa öppningar skulle komma på klädesfabriksområdet. På andra sidan om detta storfabriksområde vid forsens brädd var igen ett staket, genom vars springor kapten Melin märkte hur de röda på andra sidan om forsen, i ändan av Tavastbron uppställde en fältkanon. Dess manskap hade säkert anat oråd och försökte med feberaktig hast få kanonen i skjutfärdigt skick. Så långt hann de likväl aldrig innan varenda en av dem fått en dödande kula.
På grund av byggnaderna vid forsen kunde kapten Melin ej upptäcka spången som ledde över forsen, förrän han klättrade upp på taket till ett brädskjul, då han såg att den sökta spången var alldeles intill skjulet.
Denna tid använde löjtnant Holm till att samla kompaniet. Nu först märkte han att löjtnant von Essen och många andra inte var med. Maskingevären av vilka 4 borde följt med kompaniet fanns inte ett enda med. De hade inte kunnat följa med kompaniets hastiga frammarsch. På samma sätt befanns, att man inte hade sanitärer med sig, ej heller förbandsmaterial. Man hade dock ej tid för gissningar, utan måste nu skynda framåt för att följa den givna ordern, oavsett om den efterblivna anfallskolonnen fanns med eller inte.
Då man kommit fram till spången, som ledde över forsen märkte man att de röda hämtade sina maskingevär till Tavastbron, varifrån det är ungefär 150 meter till den omtalade spången. Maskingevären kunde de röda dock inte få att fungera, för plutonchefen Boström förgjorde dem med några välriktade skott. Efter varandra sprang de en och en över spången, som var smal att flera inte rymdes i bredd på den.
Då hela kompaniet kommit över forsen till takfiltsfabriken, sökte kapten Melin en utgång från fabriksområdet. Med ljuspistolen i handen – annan beväpning hade han inte, för hans pistol hade fallit under krypningen, rusade han till fabrikens maskinrum, därifrån ljus lyste. Detta rum var fullt av en massa brokiga civila personer. Efter att chefen kommenderats fram av kapten Melin, trädde ur hopen fram en man i blotta underkläderna och gav synnerligen beredvilligt nycklarna till portarna. Han var fabrikens nattvakt. Av honom fick Melin veta, att de röda på den bredvidliggande byggnadens tak hade ett maskingevär, med vilket de kunde beskjuta såväl forsen östra strand, som det till väster liggande Laukko torg. Då kapten Melin erhållit denna underrättelse, ändrade han sin marschplan och beslöt gå längs Regeringsgatan och inte alls längs Hamngatan, där det syntes honom svårare att komma fram utan förluster. Då kompaniet åter samlats, började en stormning längs Regeringsgatan mot Västragatan. Här och där kom röda emot, bland dem också någon ”pomo” som ropade, då han såg kompaniet springa: ”Älkää saatanat peräytykö” alltså dra ej er tillbaka, era jävlar. Åtgärderna i dessa fall var synnerligen hastiga.
Då kapten Melin kommit till Västragatans hörn sköt han enligt överenskommelse tre ljusraketer till tecken åt de vita, att detta ställe uppnåtts. Färden fortsatte längs Västragatan mot Näsilinna. Jägarna sprang längs sidorna för att hålla kompaniet samlat. Då man tilltalade chefen höll man inte så noga vid formaliteterna. Man hörde ofta ropet: ”Melin, Melin där är rödingar” eller ibland varningar då Melin sprang för långt framför de andra och avståndet till kompaniet blev längre ”skjut ej för fan, det är ju Melin.”
Allt emellan kom beväpnade röda emot i gathörnen och det blev bajonettfäktning. De svårare sårade kunde man ej för med sig, då det inte fanns bårar. Man försökte bara få bort dom från gatan till gårdarna, så att de inte skulle råka i händerna på de röda och stympas av dem. Det började regna kulor från alla håll, i synnerhet bakifrån, vilket bevisade att de röda hade fått situationen klar för sig. I ett gathörn erövrade löjtnant Holm två av de rödas sanitetsvagnar, i vilka en del av de sårade kunde forslas med. Röda ”hameryssiä” kom också ibland emot med sina gevär och man måste nog medge, att de visade mer själsnärvaro och energi än deras meningsbröder.
En omkring 17-årig flicka blev ändå förvånad, då kapten Melin i det han sprang förbi ryckte geväret av henne och förklarade, att det inte var passande att unga flickor så här nattetid och i mörkret rörde sig i staden och till på köpet beväpnade.
I hörnet av Satakuntagatan i en portgång stod tre rödgardistkäringar. Då Melin, som sprang först kom till det ställe där de stod, sade en av dem: ”släpp ej bara de där satans slaktarna till Tammerfors”. Käringarna försvann fortare än kvickt, då Melin svarade ”att här är de ju redan.”
Vägen fortsattes utan avbrott till Näsilinna, vid vars erövring uppstod ett kort men blodigt handgemäng. I handgranaternas och gevärens dån blandade sig de döendes rop. Det räckte knappt en minut innan Näsilinna var i kompaniets våld, med undantag av ett av de större rummen, genom vars dörr de röda ännu försvarade sig genom att skjuta. Med ett par handgranater fick jägarfänrik Boström dem snart att tystna.
De som blivit vid liv, gav sig som fångar och de sattes i källaren, vid vars dörr man ställde en vakt. Som krigsbyte fick man 2 kanoner och 2 maskingevär. Skada bara att inte i kompaniet fanns någon artillerist, som skulle ha kunnat använda kanonerna. Av maskingevären var det ena rostigt och i dåligt skick.
Sedan tillräcklig bevakning var utsatt omkring Näsilinna, hade kapten Melin tillfälle att studera det allmänna läget. Med sin kikare klättrade han upp på Näsilinnas tak, från vilket han i mörgongryningen väl kunde göra sina observationer. Nu blev det klart, att övriga vita trupper stred på östra sidan om forsen. Anfallskolonnen, som borde ha följt med första kompaniet, stred ännu vid begravningsplatsen, som de röda höll under en mördande maskingevärseld. Inom kort började det också smälla omkring Näsilinna. De röda hade från Santalahtihållet skickat ett pansartåg, som ångade fram med full fart. Det uppstod ett häftigt skjutande och pansartåget drog sig tillbaka. Samtidigt märkte man, att ett annat pansartåg rörde sig på östra sidan om forsen.
Efter en stund började de rödas maskingevär att smattra från sågen på Näsijärvis strand mot Näsilinna. Kapten Melin gav order åt löjtnant Holm att spränga banan för att förhindra pansartåget att återkomma. Holm tog en soldat med sig och sprang nedför sluttningen till banan och placerade två ihop bundna handgranatladdningar på skenan. Då han sökte efter något att binda fast sprängladdningen vid skenan med, så märkte han en elektrisk ledning, som löpte längs med sidan av skenan. Som känt hade de röda underminerat Tammerfors järnvägsbro och från sprängladdningen dragit en elektrisk ledning till någon av sina staber, från vilket de i ett avgörande ögonblick kunde spränga bron i luften. Löjtnant Holm skar av ledningen ett lagom långt stycke, varmed han kunde binda fast handgranaterna vid skenan.
Då han höll på med detta, brusade pansartåget på nytt fram från en krök på banan. Avståndet var inte mera än 20 meter då Holm tillsammans med sin soldat hoppade bakom en vaktstuga. Att deras läge inte var avundsvärt är självklart. Mellan tåget och kompaniet i Näsilinna uppstod en häftig beskjutning. Efter några minuters skottväxling hade pansartåget igen fått nog och drog sig tillbaka. Löjtnant Holm gick på nytt fram till banan och konstaterade att tågets framhjul hade gått över laddningen, som trycktes mot skenan utan att explodera.
Då han fått handgranaterna fastbundna på nytt och en tillräckligt lång tråd att tända dem, verkställdes sprängningen, som söndrade en bit av skenan. Holm kom lyckligt tillbaka till Näsilinna.
Under tiden hade de röda fått klart för sig situationen i Näsilinna. De ställde maskingevär i de närmaste gårdarna och öppnade en rent ut sagt helvetisk eld. Alla vakter måste dra sig inomhus i Näsilinna. Inom kort öppnade de röda eld också från forsens östra sida. Stående i dörren svarade första kompaniets soldater utan att det minsta bry sig om maskingevärens kulregn. Då någon av de som stod utanför stupade eller sårades, steg en ny man bakifrån i stället utan att tveka. Här stupade bland annat jägarunderofficer Lundström, som stående i kulregnet på frihand sköt mot de anfallande röda på forsens östra strand.
Förlusterna ökades. Alla sårade fördes in i ett rum, där man försökte förbinda dem med vad man kom över. Då det inte mera fanns förbandsmaterial, måste man riva förband av deras underkläder. Längre räckte det inte heller, innan de rödas stormanlopp mot Näsilinna började och fortsatte hela dagen. De slogs alltid blodigt tillbaka, fast avståndet till fienden ofta inte var mera än femtio meter. Kulans kraft var så stor på det avståndet, att då någon träffades i huvudet, så flög hela huvudskålen i motsatta väggen. De vita soldaterna sköt från fönstren vilket betydde att hela kroppen var skyddad bakom väggen.
De rödas lik låg högtals där ute och antalet ökades hela tiden. Av spanarna uppe på taket fick man veta, att de röda hade ställt en kanon på Västragatan. Inom kort flyger den första granaten mot Näsilinna och den söndrar dyrbara, kanske oersättliga föremål i konstsamlingarna. Men en grupp kliver löjtnant Holm upp på taket och öppnar en gevärseld mot den fördärvbringande kanonen. Han leder gevärselden under kanonernas skyddssköld, för att kulorna då de studsar från marken, skulle nå artilleristerna. Trots det fortsatte artillerielden, fast det också emellanåt var uppehåll, innan nya artillerister kom i stället för de stupade eller de sårade.
Vid varje granatkrevad skakar Näsilinna och de som var därinne kunde varje ögonblick vänta att byggnaden skulle störta över dem. En granat kreverade också i de sårades rum och dödade många sårade. Bland dem fanns också många röda sårade, vilka man vid stridens början hade tagit vara på utanför Näsilinna. Vatten finns det inte. Förbandsmaterial inte heller. Granatskärvor och stenbitar flyger omkring i rummen och förorsakar förluster.
En stackare hade förlorat sitt ena ben, som ovanför knäet endast hålles i hop med den övriga kroppen av skinnet och kläderna. Med en kamrats hjälp skär han med en kniv lös benet, som kastas ut genom fönstret på gården. Han dog sedan av blodförlusterna.
Striden fortsattes dock med all kraft. På eftermiddagen är manskapet redan så trött, att befälet måste gå och väcka dem, om någon här och där sover på sin post fast granatskärvorna viner runt öronen.
Många nätters vaka, hungern, törsten och den långa nervspänningen har åstadkommit, att många inte längre kan behärska sin kropp.
Löjtnant Holm och fänrik Boström sköt med det enda i brukbart skick varande coltmaskingeväret. I Boström hatt finns det redan flera hål, men huvudet är oskadat. Bland soldaterna på taket har en granat slagit ned och dödat 4 av dem. Inne i rummen är det kvävande för dem också som blivit vid liv då granaten kreverat. Sålunda svimmar t.ex. jägarfältväbeln Öster, men kvicknar till efter en stund och fortsätter att delta i striden. Jägarfältväbel Hammar (som senare stupade i striden vid Kuokkala på Karelska näset) försöker ännu från taket att ansätta den skjutande kanonen, men dess eld upphör inte.
Då de röda observerade att deras stormanlopp inte medförde några resultat, ställde de en annan kanon på Esplanadgatan, varifrån den också sköt mot Näsilinna. Men inte heller denna kanon förmådde bryta försvararnas motstånd. Mot kvällen mattades elden märkbart. Nya stormanlopp försökte inte heller de röda göra.
Trots det var situationen på Näsilinna olidlig. Ammunitionen höll på att ta slut och det enda maskingeväret hade redan länge varit tyst på grund av brist på ammunition. Mat fanns inte och inget vatten heller. Manskapet var så trött, att de somnade på sin post med geväret i sin hand.
Andra vita trupper hördes inte av. Det var omöjligt att få hjälp eller lindring för de sårade. För att åtminstone spara resten av kompaniet från att alldeles gå under, beslöt kapten Melin att vid mörkrets inbrott bryta sig igenom till de vitas sida. Han valde den kortaste vägen, vilken ledde över järnvägsbron öster om forsen.
Bittert var det att lämna de svårt sårade i Näsilinna men andra möjligheter fanns inte. Det var helt omöjligt att dem med sig. De rönte dock från de rödas sida ett mänskligt bemötande, då dessa i sin tur kom tillbaka till Näsilinna. Veterligen mördades eller stympades ingen av dem.
Då man igen fått kompaniet i anfallställning började springandet mot järnvägsbron. Först sprang Melin och till sist löjtnant Holm. De röda, som fanns på banan kunde inte heller göra något starkt motstånd. Största delen av dem stupade, resten flydde.
Först följande dag kom Näsilinna definitivt i de vitas händer. Den första erövringen av Näsilinna hade ändå den betydelsen, att de anfallande vitas arbete blev betydligt lättare. Vilt stridande i själva de rödas läger, förorsakade detta naturligtvis stor villervalla och förvirring, i synnerhet som man genom att från Näsilinna skjuta mot forsens östra strand kunde hålla de där sysselsatta rödas försvarstrupper under eld. I militäriskt avseende hade således Melins kompani uträttat storverk, vilket alltid skall räknas som förtjänst för det, då man talar om Tammerfors erövring.
Då kompaniet efter striden granskades, konstaterades att fosterlandet den 3 april hade förlorat ett tungt offer av VI jägarbataljon 1. kompani: 34 stupade och 50 sårade. Manskapet var huvudsakligast från södra Österbottens svenska socknar. Utan att klaga hade de med underbar tapperhet bestått detta prov, som torde vara frihetskrigets mest oförvägna och riskabla. Med orubbligt lugn hade befälet från kompanichefen till den yngsta korpralen fyllt sin plikt och gjort vad honom ankommit. Åt kapten Melin gav överbefälhavaren III klassens- åt de andra officerarna IV klassens frihetskors och åt manskapet frihetsmedaljen för denna frihetskrigets måhända märkligaste hjältebragd.
Honnör för Sydösterbottens ynglingar! Honnör för de stupade, som i sin ungdoms vår offrade sitt liv på det gemensamma fosterlandets altare. Dessa män kan inte belönas tillräckligt med hederstecken och de fordrar inte det heller. De har tillräcklig belöning, då de i sitt inre känner att de gjort det, som situationen krävde.
